På promenad i utkanten av stan

Motion och fotografering, en ganska bra kombination…om det nu inte vore för alla fotostopp längs med slingorna jag vandrar.

Det är svårt att hitta nya rundor i vår del av Nyköping, men de finns naturligtvis. En vi fann förra året tack vare en motionerande granne, har blivit något av en favorit. Kuperad terräng, skog, öppna landskap, stigar, grusvägar, asfalt och så några kliv över diken. Perfekt….

Dagen till ära tog jag en liten avstickare runt det lilla koloniområde som finns i utkanten av Hemgården. Tyckte det såg ganska slitet ut, men kanske att säsongen inte är den rätta.

Intill kolonilotten ligger en stor lada som jag länge funderat över. Vad har den använts till, används den idag och i sådana fall till vad? Ladan i sig ser ganska välbevarad ut om än lite skev och vind och dörrarna är belamrade med relativt nya lås. Däremot utgör exteriören något av en perfekt kuliss till ”The Walking Dead” eller andra zombie-inspirerande serier.

Den sena snön och de lite kyliga morgnarna visade sig längs med vägen och för den delen, under stuprännorna på ladan.

Efter denna korta avstickare gick jag förbi Röda villan, de trista modulerna där några av stans socialt utslagna lever och upp i skogen bakom Nöthagsvägen. När jag kommer ut på grusvägen efter den lummiga stigen springer denna varelse ut framför mig. Att jag skulle ha kameran i högsta hugg och beredd på överraskningar var förstås inte att tala om. Jag fick kasta upp kameran till ansiktet och använde de inställningar som var. Därav den något usla kvalitén.

Längs med grusvägen ned mot Vattenfalls stora anläggning hördes fåglar sjunga, men som vanligt är de svåra att se och de man ser är de vanliga arterna.

När jag kom ut i lite öppnare landskap lyfte två rovfåglar av okänd art från två elstolpar och flög i riktning bort från mig. Verkar inte vara min tur att få fånga en rovfågel med kameran.

Träden som kantade grusvägen börjar grönska allt mer, även om vinterns kyla fortfarande märks av i markerna.

Märks gör också spåren av människan. Att ta med sig en halvtom/halvfull pet-flaska verkar vara jobbigt. Varför den låg där på en EU-pall mitt i ingenmansland kan man fundera över.

Andra spår i området är tillverkade av människan i syfte att ta människan på snabbast möjliga vis mellan punkt A och punkt B. Med huvudet mot marken för att få en bra vinkel, var tankarna på ett eventuellt annalkande tåg från andra hållet ganska avlägsna. Jag hade förmodligen känt vibrationerna innan lokföraren hängde sig på tutan.

Intill spåret ligger en gamma byggnad, givetvis nedklottrad. Intill denna nedklottrade byggnad står en gammal pump…

…och nedanför denna pump som läckte vatten hade vattnet frusit och bildade fina formationer i gräset.

Nu befann jag mig på den lilla grusvägen som leder till Lilla Kungsladugården. Det är av naturliga skäl mer intressant att gå sträckan under sommaren när fälten bågnar av olika sädesslag och fåglar som försöker norpa ett och annat ax. Nu syntes bara spåren av de fordon som rör sig bland åkrarna under högsäsong.

Den här lilla byggnaden som står intill väggen fyller säkert sin funktion, men till vad har jag inte en susning om. Att den är nedklottrad och delvis vandaliserad kommer inte som en överraskning. Vet inte varför, men dessa klottrare lyckas också hitta till mer avlägsna platser för att förstöra andras egendom. Märkligt släkte det där.

Diket löper parallellt med järnvägsspåret och grusvägen upp mot Lilla Kungsladugården…

…och ovanför diket passerade detta lilla plan mot Skavsta.

Ni har inte sett några fotografiska mästerverk och det är inte heller sådana jag är ute efter på mina promenader. Det handlar mer om motion än om fotografering och bilderna är mest till för att dokumentera sträckan och det man kan se på vägen jag vandrar.

Den här bilden kanske blev den som jag skulle kunna tänka mig att skriva ut på fotopapper och sätta in i albumet. Inget mästerverk, men det finns åtminstone en idé bakom.

Så mycket till vilt följde mig inte i spåren, fast tamdjur i form av katter fanns det gott om i området kring bostäderna runt Lilla Kungsladugården. Nyfikna var de också och synen av denna lilla varelse påminde mig om det vattenkrig frugan har med våra grannkatter.

Snart var jag ute på asfalterad och trafikerad väg. En sista blick över de öppna landskapen påminner mig om att jag föredrar lugna landskap framför stressiga och bullriga stadsmiljöer. Miljöer som jag förvisso gärna besöker korta perioder, väldigt korta perioder, för att njuta av sevärdheter, en kall öl på en uteservering och synen av människor som snabbt ilar förbi på sin väg.

Fast det är ändå något visst med att se staden i backspegeln när de öppna landskapen väntar några mil bort.

 

Då slog den till

I veckor har jag i inläggen tjatat om den uteblivna vintern och saknaden av fina vinterbilder. Nu var det dags.

När jag vaknade i torsdags morse hade vintern slagit till med full kraft. Inte bara ett decimetertjockt snötäcke dolde den färglösa och tråkiga marken i Nyköping, temperaturmätaren hade klättrat långt nedanför nollstrecket. Eftersom jag var ledig gällde det att utnyttja tiden då man aldrig vet när kylan lämnar oss och ersätts av mildare vindar.

Redan vid åttatiden på morgonen drog jag på mig tjocka kläder och begav mig ut på en promenad som skulle bli betydligt längre än planerat, både tids- och kilometermässigt.

Den första bilden togs på fotbollsplanen intill den närliggande Gripenskolan och här hade solen nätt och jämt klättrat ovan horisonten.

På vägen till stan låg saker i diket som ännu inte gömts i snö, men som säkerligen kommer att dyka upp i tö.

Centrala Nyköping var fantastiskt tom på folk så här dags på morgonen. Det var jag och två flanörer som förmodligen var på väg till sina jobb. Ni som inte var ute så här dags missade det guldskimmer som solen skapade på de byggnader som vette mot den. Det stela och arkitektoniskt fula stadshuset låg i välbehövlig skugga, samtidigt som solen belyste de betydligt vackrare byggnaderna mitt emot.

Färden gick nu mot Storhusfallet i förhoppningen att fukten hade skapat de underbara formationer som gladde Nyköpingsborna förra vintern, men så var inte fallet än. Därför blev det inga bilder på fallet, men väl på den här skylten som förklarar att det kan vara svårt att ta en promenad på stigen intill ån.

Nästa anhalt blev på det lilla Östra Torget mellan Alla Helgonakyrkan och Prosten Pihls gård. Så mycket till torg är det nu inte, men det omgärdas av gammal och vacker bebyggelse.

Som så ofta är det vid hamnen det händer. Vill man kan man hör finna mängder av motiv att föreviga. Ett litet förtvinat bär kanske…

…eller statyn av vår egen idrottshjälte Gert Fredriksson som iklätts ett vitt lager av snö.

På andra sidan Hamnvägen har vi småbåtshamnen och vattensportstadion som drar så mycket folk på sommaren. Lite tunnare med besök på vintern, men även vintertid finns här saker att göra…som att ta bilder av den nyligen installerade vintern.

Området vid hamnbassängen är så här års ganska tom på folk, förutom de som passerar på sin dagliga promenad och en o annan hobbyfotograf. Tänk vad ni andra går miste om.

Känns ganska tråkigt att restaurangerna och fiken håller stängt så här års. Ett vinteröppet fik med tänd brasa och levande ljus på borden skulle nog kunna locka fikasugna gäster som vill ha lite ombyte från fiken på stan. Inte heller Tovastugan borta vid slottet har öppet så här års. Förvisso fullt förståeligt, men under sommaren är det nog svårt att finna ett mysigare ställe att fika på, om inte, det mest historiska.

Nyköpings turistmagnet nummer ett är nog ändå slottet och slottet i vinterskrud lockar fram andra motiv än samma byggnad i full sommarklädsel.

Att alla inte är lika förtjusta i snö och kyla märks på de bilar som verkar lämnade åt sitt öde.

”Don’t Eat The Yellow Snow” får sin förklaring när snön ligger vit på marken.

Snart var jag tillbaks på Stora Torget, eller som i det här fallet, baksidan av det. Rådhuset där ett dubbelbröllop ägde rum för drygt tio år sedan.

Det var lite fler människor i rörelse på torget nu, men ändå förvånansvärt få. Man kan nästan tro att vi svenskar inte vant oss vid att kylan kommer varje år, vare sig vi vill eller inte. De stora snöhögarna gjorde sitt till för att skymma lite stressade stadsbor som huttrade under kylan.

En blick upp mot Borgarberget lockade mig att gå den lilla stigen över berget och ned mot Culturum. Knappt skottat, men värt mödan. Klockstapeln från sent 1600-tal var en av få byggnader på väster som klarade ryssarnas härjningar på 1700-talet.

Nu bar färden av mot Hållet, men först en liten avstickare till bron över Nyköpingsån. Här kan man framför allt fånga fina höstbilder när de omgärdande träden fått sina vackra höstfärger, men det funkar även på vintern.

Nedanför den branta och jobbiga backen som leder till Hållets naturreservat står en informationsskylt som inte heller den får vara ifred för stans patetiska klottrare. Bedrövligt att det finns människor som måste bevisa sin existens genom att förstöra för andra. Det är nog inte bara en gång den sanerats från klotter och säkerligen inte den sista.

Här ligger också Fåfängan som är en underbar liten oas på sommaren, men som också den ligger öde under vintern. Förtjänar mer reklam och uppmärksamhet och det får den nu genom bilden nedan och den här länken.

På toppen av berget lyste solen upp den snötyngda träden…

…och nere i den lite mer långlänta terrängen gjorde den sitt bästa för att tränga igenom den ganska täta skogen.

Promenaden fortsatte genom Hållet, ut till Oppeby, vidare över väg 52 och fram till nästa lilla smultronställe. Frisksporttorpet från 1800-talet som ingen egentligen vet ursprunget på. En del hävdar att den användes som bostad åt skogvaktare, andra säger att den användes som soldattorp. Läs mer om dess historia här. Idag utgår tipspromenader härifrån varje söndag stora delar av året, med uppehåll under de kalla vintermånaderna. Här finns också banor för volleyboll och möjligheter att grilla. Ett trevligt och mysigt område som vi hoppas får vara ifred när kommunpolitikerna tydligen bestämt sig för att bygga både mycket och högt i närområdet.

Nu var jag nära hemmet och bara nedförsbacken nedanför Blommenhof återstod innan jag passerade över järnvägsspåren och de gamla barackerna vid Hemgården.

Så var jag hemma igen och konstigt nog frös jag inte en ända gång under promenaden, inte ens om fingrarna när handskarna åkte av vid varje fotostopp. Hur lång promenaden blev vet jag inte, men ni som känner till Nyköping kanske har en aning efter vägbeskrivningen ovan. Jag kan i alla fall avslöja att det tog cirka fyra timmar att ta sig runt, inklusive fotostopp.

Välbehövligt, nyttigt, kul och skönt. Prova själv vet ja. Med en kamera som sällskap går det lättare, tro mig.

Nästa inlägg kommer också att handla om de bilder jag tagit denna vintriga helg. Den promenaden blev inte alls lika lång, men var det kallt i torsdags, var det inget emot vad det skulle bli.

Ganska färglöst

Jag förstår att också ni har en del att säga om vintervädret i Nyköping med omnejd. Dessvärre lovar inte meteorologerna någon nämnvärd förbättring inför julen. Några dagar med sol och plusgrader ska tydligen förvandlas till en gråmulen och slaskig julafton, den enda dagen på året där jag kräver snö och några minusgrader.

En kortare promenad med kameran ikväll var så där gråtrist så man bara måste ta en bild i svartvitt för att förmedla stämningen. Bilden är tagen på den lilla grusvägen mellan järnvägen och de allt mer fallfärdiga garagelängorna vid Hemgården. Lite negativ exponeringskompensation och stämningen satt där.

Fast vände man blicken lite till vänster och tittade ut över det öppna landskapet mot Gumsbacken, syntes lite färg i det annars gråmulna. Inte så mycket på marken som var tämligen färglös, men på himmelen där den nedgående solen färgade molnen i lite varmare färger och horisonten som lämnade ifrån sig sina sista ljusa strålar.

Fast kanske den mest dramatiska bilden på promenaden blev denna. Här använde jag en negativ exponeringskompensation på 1,5 och blixt. Detta gjorde att de i skugga liggandes garagen fylldes med ljus, samtidigt som den mörka himmelen förblev lika dramatisk som den visade sig. Fast nu är det snö jag vill ha, men jag misstänker att bilderna i nästa blogginlägg förblir lika snöfattiga som dessa.

Järnvägsövergången

Området kring Hemgården och Nöthagen tillhör väl inte Nyköpings mest besökta eller vackraste. De är m.a.o. inga platser som ryms i kommunens färgglada turistbroschyrer och på Instagramkonton som visar stans bästa sidor.

En fotograf, oavsett om denne är amatör eller proffs, struntar ofta i att vissa områden saknar karaktären av framgång och turister som höjer sina kameror mot välkända attraktioner och föremål. En fotograf finner ofta mer spänning i att föreviga det där som mobilägare ratar, även om det är nedslitet, rostigt, fult och allmänt sunkigt.

Järnvägsgången mellan Hemgården och Nöthagen är just en sån där plats som Gud glömt och människor på väg från punkt A till punkt B bara hastar förbi. Här ligger dock de berömda garagelängorna som ser ut att förfalla allt mer och i området hittar man också Nyköpings gamla lokstall insprängt i berget, förvisso bakom höga stängsel och taggtråd. Lite längre upp i skogen finner man också en gammal militärförläggning av något slag och den lilla gångstigen upp mot Dammgruvan visar att det har legat någon form av bebyggelse som idag göms under gräs och mossa.

Området är intressant och full av historia. Jag har försökt googla, men inte hittat det jag sökt. Vet du mer om området mellan Hemgården och Dammgruvan tas denna emot med glädje.

Fast nu var det järnvägsövergången det var tal om. Järnvägsövergången mellan Hemgården och Nöthagen är förfallen och långt från dess glans dagar. Järnvägsspår som vuxit igen, gamla varningsskyltar som nästan förlorat all sin färg, rostiga attiraljer och förfallna detaljer. Inget att visa upp för turister som sagt, men ett litet eldorado för intresserade fotografer.

Dagen till ära började det regna när jag befann mig på plats. Det gjorde att jag inte ville lägga mer tid på att mer i detalj föreviga förfallet, men regnet och det gråmulna vädret förstärkte illusionen av ett område Gud glömt.

Tågen susar dock förbi och passagerarna kastar i bästa fall en slö blick ut genom kupéfönstret och struntar förmodligen blankt i att järnvägsövergången mellan Hemgården och Nöthagen tillåts förfalla.

Alla spåren används dock inte och att döma av växtligheten är det många år sedan det rullade något på dem.

Huruvida Ostlänken kommer att sträcka sig förbi denna gudsförgätna plats vet jag inte, men jag misstänker att det behövs en rejäl renovering av området om det ska passera snabbtåg förbi. Ska man ändå bygga ett nytt resecentrum hundratalet meter bort, kan man väl ändå passa på att åtgärda denna slitna järnvägsövergång för att fila på helheten.

Ostlänken ligger framåt i tiden. Nutiden känns väl ungefär så här…svartvitt med en stänk av regn.

 

Skymning över garagen

Vi börjar nalkas en årstid då vi fotoälskare inte behöver sitta upp halva natten för att invänta skymningar och solnedgångar.

Den här skymningen över garagelängorna i Nyköping är varken unik eller särdeles vacker, men fungerar när man vill visa hur nedgångna byggnader får en viss lyster under vissa omständigheter.

…och så en bild över grannskapet.

Garagebyn

Vid Hemgården i Nyköping ligger en idag ganska illa medfaren garageby som tillverkades av de trälådor som delarna till ANA-fabriken levererades i på 50-talet.

Garagen snickrades ihop av bilarbetarna själva och än idag står bilar modell äldre parkerade i ett antal av garagen. Från början var det 52 garage, men ett par har försvunnit i bränder och av andra skäl. Området är ganska trivsamt för oss hobbyfotografer, för har man lite tid att spendera finns det intressanta detaljer att föreviga, både på och kring byggnaderna.

Det finns gott om fåglar i området och med rätt utrustning och tålamod kan man fånga en och annan. Jag hade mitt reseobjektiv (18-300 mm) på kameran och det är väl inte tillräckligt ljusstarkt för att fånga djur riktigt skarpt och jag hade heller inte tid att invänta rätt läge, men den här gynnaren satt still så pass länge att jag hann få upp kameran till ögat.

Detaljer som sagt. Sådana finns det gott om, även om de två mest intressanta rucklen rivits och forslats bort.

Det finns dock ett och annat ruckel som ser fallfärdigt ut. De ligger inte sällan omringade av garage som är prydliga, nymålade och där t.o.m. innehavaren klippt gräsmattan. Märkligt nog är det ändå de fallfärdiga garagen som upptar mest uppmärksamhet.

Dagen till ära var det vackert väder. Solen lyste från en klarblå himmel över ett område som omges av frodig grönska…

…och som sagt är ett antal av garagen omgärdade av blommor och nyklippt gräs. En definitiv kontrast till de faluröda garagen, eller de lite mer grådaskiga i vissa fall.

Tycker man nu inte att garagen är så spännande att fota, kan man vänta huvudet 180 grader och titta ut över åkrar och ängar. Här är ett rikt fågelliv som sagt och har man tur man man också få se lite fyrbenta gynnar som rör sig ute i den höga växtlikheten.

Garagebyn är också ett område där man kan njuta av stillheten. Varför inte packa ned en fikakorg och bara sätta sig ned i gräset och njuta av naturens läten? Det enda som stör är tågen som susar förbi ett tiotal meter ifrån, men det är så sällan att du kan ha tur att slippa dem.

Garagebyn riskerar att rivas när kommunens byggplaner innehåller både bostäder och industrier på området. Har ni hört det förut? Sörmlands museum har gått i bräschen för att bevara byn genom att K-märka den. Var man står just nu vet jag inte, men att den ska stå kvar är väl de flesta överens om?