Var är svampen – del 2

Helgen för två veckor sedan gav oss sju kantareller i påsen. De räckte till varsin svampmacka och om detta kunde ni lösa i förra inlägget.

Skulle vi ha bättre tur den gångna helgen?

Om promenaden på spåren i Ryssbergen är välkänd mark för oss, begav vi oss nu mot för oss outforskad terräng. Sörmlandsleden bakom Söra var vårt mål. En lagom lång cykeltur förbi några av de nybyggen som ligger i utkanten av Nyköping, förbi motionsspåret vid Söra och mot scouternas anläggning intill den lilla Hovrasjön. Så långt är detta ingen okänd terräng, då både frugan och jag varit här vid flera tillfällen.

Sjön låg inbjudande lugn och vackert inbäddad i grönska. Intill bryggan över vattnet ser man ofta fiskar leka vid ytan eller ormar som simmande tar sig bort när de störs av tunga fotsteg. Vi såg varken fisk eller orm, däremot mängder av dessa skräddare som sprang över den gröna och lite sörjiga vattenytan intill vassruggarna.

Vi tog oss upp på berget på andra sidan sjön där ett gammalt lusthus stått så länge jag kan minnas. Varför det står på berget ganska långt från husen vid Söra och annan bebyggelse har säkert sin förklaring. Vilken har jag inte hittat, men utsikten över Hovrasjön var säkerligen magnifik när den uppfördes på plats. Idag växer träden så höga att man knappt ser vattnet nedanför berget.

På samma berg, inte långt från lusthuset, ligger en gammal gravplats. Jag som är nördig när det gäller sådant blev ganska besviken första gången jag besökte denna. Hade jag inte läst på skylten att platsen var en forntida begravningsplats, hade jag förmodligen aldrig lagt märke till den. Det finns mer intressanta gravplatser i kommunen, om jag så säger.

Vi tittade aldrig dit, utan fortsatte på Sörmlandsleden som slingar sig mellan sjön och berget.

Så här långt var vi på känd mark. När vi sedan gick över en liten spång över ett dike och ut mot öppnare terräng, beträdde vi för oss okänt territorium. Så långt hade vi tidigare aldrig gått och att upptäcka något nytt så pass nära stan roar både mig och frugan. Vi blev förvånade, för denna sträcka på Sörmlandsleden var väldigt trevlig att gå. Kuperad terräng, delvis intill vattnet, delvis bland ganska närgånget buskage och delvis i den John Bauer-liknande vegetation som jag berättade om från Ryssbergen i förra inlägget.

Väldigt trevlig sträcka som sagt och mitt på denna och långt ute i skogen sprang vi på detta röse.

Att naturen inte format detta står utom alt tvivel. Min första tanke när jag såg stenformationen på håll var en djurkyrkogård. Så tror jag inte är fallet och att det inte är en gammal gravplats för boende i området förutsätter jag då ingen information om detta stod på någon skylt som annars brukligt är. Jag kastade ut frågan på Facebook och fick några svar. Någon trodde det var någon typ av gräns, men mot vad? Någon svarade ett vanligt röse, men varför anlägga denna mitt ute i ingenmansland? Så kom den här bilden.

Vad det innebär säger mig ingenting, men i efterföljande kommentarer sades det att stensamlingen är ett gränsröse från anno dazumal.

Andra lustiga formationer fann man bland de gamla träden vi passerade.

Fast nu var det inte stenrösen och lustiga trädformationer vi letade efter. Det var svamp och hur gick det då? Till en början var det gleeeeest mellan dem, om man nu inte räknar in de oätliga. Ett par kantareller och ett par Karl-Johan blev skörden. Vi mötte ett par i vår ålder som traskade lite utanför stigen, till synes letandes efter svamp och vi förstod att den här skogen är mål för många svampletare och att de redan rensat det som rensas kan.

Vi gav upp letandet och snabbade på kliven, för nu började kaffe med tillhörande godsaker locka. Vi vek av från Sörmlandsleden och gick en lite knixigare stig som vi trodde ledde till en plats på leden där vi tidigare passerat. Så blev också fallet och nu bar det av mot vår utstakade fikaställe. Fast vi ställde en fråga till oss själva där vi gick. Kan man gå Sörmlandsleden runt Hovrasjön? Vi ville inte cykla hem utan att ha kollat detta, så vi vek av från leden igen och in på en stig för hästar som korsade spåret. Vi upptäckte ganska snart att inte heller den tar motionärer runt sjön, så vi vände och då upptäckte vi något annat.

Tjo-flöjt. Där i mossan skymtade vi skogens guld. Inga mängder, men vi fyllde påsen ni ser på bilden ovan och antalet kantareller och Karl-Johan räckte till en mycket god svampsås till de hemmagjorda köttfärsbiffarna. Både maten och ölen…de två ölen…till denna smakade extra gott när vi ansträngt oss för att få till det.

Lite glada leenden och nu vankades det äntligen kaffe, köttbullsmacka och toscakaka. Detta intog vi vid en rastplats alldeles intill vattnet. När vi sitter där dundrar två plan från Ryanair inför landning strax efter varandra.

Sitter man på berget som utgör centrum på motionsslingan en bit bort, dundrar dessa plan förbi på väldig låg höjd. Därifrån kan man få väldigt intressanta bilder på planen om man har tur och intresset finns.

Ännu en trevlig motionsrunda var till ända. Vi gick tillbaks över bryggan och upp mot våra cyklar som stod parkerade vid scouthusen.

Söra är ett trivsamt område inte så långt från Nyköping. Motionsspåret är inte så långt, men tillhör kanske de jobbigaste p.g.a. de branta backarna. Sörmlandsleden har flera sträckningar som passerar här och man har byggt upp riktigt fina vindskydd där man kan grilla i eldstäderna eller bara vila. Varför inte bara ta med en fikakorg och sitta ned på bänkarna vid husen och njuta av både tystnad och det fina som naturen begåvas med…

Lite mer om Söra här, där ni också kan se en bild på en mangårdsbygnad vid Söra från 1938.

 

 

Söra

Här är ett inlägg som bäst kan beskriva innehållet i svartvitt och färg.

Jag tog cykeln och begav mig iväg på en kort cykeltur utanför staden. Målet var inplanerat sedan tidigare och cykeln tog mig därför till Söra.

För att börja någonstans, börjar jag i utkanten av detta  fina strövområde, Som på så många ställen utanför centralorten syns spår efter en övergiven landsbygd och platser som numera förfaller till oigenkännlighet. En sådan plats är detta lilla torp på vägen in mot Hovra herrgård.

Här var jag på fest under mina gymnasieår. En klasskamrats föräldrar hyrde det lilla torpet som sommarstuga och här slogs klackarna i taket och det skålades när tjugotalet gymnasieelever roade sig på gymnasielevers vis. En minnesvärd kväll på flera vis. Torpet som heter Grindstugan bär säkerligen på många minnen från forna dagar. Jag har inte hittat något av värde, trots idogt googlande. Har heller inte hittat något på Hovra herrgård, så platsen kan knappast tillhöra de mest minnesvärda och intressanta i kommunen.

Idag står Grindstugan och förfaller. Ingen syns ha bott där på många år och idag är torpet ytterligare ett av alla dessa övergivna på Nyköpings landsbygd.

Vägen bort mot den intilliggande herrgården ser väl ut som de flesta små skogsvägar som leder till avlägsna och väl undanskymda platser i vårt avlånga land. Det finns något tragiskt i detta, men samtidigt något spännande. Ni som följt mig på denna och min gamla blogg, vet att jag har en fascination för det gamla och det lite okända. Det är betydligt mer spännande att besöka gamla slott, övergivna torp och nedlagda industribyggnader än dagens lite tråkiga arkitektur.

Den här skylten, rostig och illa åtgången av vädrets makter, får symbolisera den landsbygd som politikerna glömt bort.

Jag tog cykeln och återvände ut på Runtunavägen för att svänga upp mot själva Söra. Mellan nyss besökta Grindstugan och vägen upp till Söra, ligger en annan fastighet som politiker och innehavare glömt bort. Jag har fått fram att fastigheten heter Lövhagen och är ingen vacker syn där den ligger bara tio meter från den asfalterade vägen.

Det är naturligtvis ingen rolig syn, men så här har det sett ut de senaste åren. Vilka som har ansvaret är skrivet i stjärnorna, men ingen verkar ha bott där på länge och ingen lär komma att bo där heller. Riv skiten, är mitt råd. Det finns inte mycket att hämta om detta torp heller. Det jag fått fram genom en slagning är att bilen som stått på gården en längre tid är avställd och senast besiktad i juli 2009. Ett ägarbyte skedde också året efter, men tillsynes har den inte körts särskilt långt efter det.

Nåväl, nog med tråkigheter och svartvita bilder.

Jag gick ett varv på spåret och hade hoppats se orm, rovfåglar, rådjur och andra djur som det finns gott om i området. Inget, nothing, nada…

Tog därför cykeln och begav mig ned till själva Söra som idag innehas av Nyköpings scouter. Det är några år sedan jag var här och det har hänt lite sedan dess.

Flertalet byggnader har tillkommit, det har rustats upp och är idag en ännu trevligare plats än tidigare. Framför allt slipper man den besvärliga och ofta leriga bit på Sörmlandsleden som leder upp på berget, till gravrösena och vidare runt sjö. Den brygga som tidigare låg till vänster om båten på bilden ovan, har idag ersatts av en pontonbrygga som leder hela vägen till andra sidan. Ett mycket bra initiativ som gynnar vandrare och andra besökare som vill ta sig vidare.

Tyvärr var inte vädret så sommarvarmt som de senaste dagarna, så någon direkt lust att kasta av sig kläderna och ännu mindre i vattnet fanns inte. Jag strövade istället runt på platsen ett tag, innan jag återvände.

Fast innan jag begav mig hemåt, var det dags för lunch. En inköpt köttbullsmacka och en öl som hållit sig förvånansvärt kall fick det bli. Jag intog lunchen vid den koja som byggts upp alldeles vid vägen. Kojan i sig är lika intakt som tidigare, men omgivningen bär spår av individer som inte har vett att bevara det som byggts upp.

Jag ångrar att jag inte intog lunchen uppe på berget som ligger mitt i området. På den lilla stigen upp till utkiksplatsen har man anlagt lite motions- och äventyrsutrustningar som tydligen används av såväl scouter som skolklasser. Uppe på berget har man dessutom byggt en koja likt den på bilden ovan, fast nyare och fräschare. Dessutom har man gjort bänkar för besökare att sitta på. Jo, efter att lunchen var intagen gjorde jag en oplanerat avstickare upp dit.

Lunchen får intas på denna plats vid ett annat tillfälle. Nu när sommaren verkar vara här, finns det andra mål att besöka.

 

Ett höstlikt Söra

Det är inte ofta man tar cykeln ut till Söra nuförtiden, men det händer.

Så skedde häromdagen när ett relativt skönt höstväder lockade till lite motion. Motionsspåret är kanske kommunens kortaste, men jobbigaste. Väldigt kuperat, men med ett bra underlag och känner man för att göra det lilla extra, har man byggt upp lite stationer runt spåret där man kan träna både styrka och balans. Lite mer slitet nu än förr och kanske det beror på att verksamheten vid scouthuset vid den lilla Hovrasjön inte längre är lika aktiv?

Nu utnyttjade jag tiden med att utforska området lite mer och därför klev jag av motionsspåret och rörde mig mer i den den kuperade terräng som spåret omger, men först gick jag en liten stig som leder till vägen som i sin tur går till Hovra gård (tror jag att den heter). Att hösten verkligen gjort entré märks på naturen. Löven faller allt tätare från träden, sommarblommorna har vissnat och man kan börja skönja de vackra färger som kännetecknar denna årstid.

Höstskörden har bärgats och åkrarna ligger ganska platta och tråkiga.

Det rörde sig inte särskilt mycket djur i området, faktiskt inga alls. Här har jag sett tranor på de öppna fälten, örnar högt uppe i skyn, ekorrar, älgar och rådjur. Förutom några småfåglar som hördes mer än de syntes, var det bara denna lilla rackare som låg stilla på spåret och gjorde ingen min av att ringla ned i gräset. Så liten var den dock inte, utan ovanligt stor för att vara en kopparorm, eller är det kopparödla man ska säga eller möjligen ormslå?

Om djuren lyste med sin frånvaro, var det desto tätare med flygplan som dundrade förbi mot landningsbanan på Skavsta. På den korta stund jag stod på den lilla grusvägen och förevigade det öppna landskap ni ser ovan, var det inte mindre än sju plan som drog förbi strax ovanför trädtopparna.

På vägen ut mot den större gården intill sjön, den jag tror heter Hovra gård, ligger en liten stuga från gamla tider. Här har jag faktiskt festat i unga år. En klasskompis under gymnasietiden bjöd ut oss hit och på den tiden hyrdes stugan av hans föräldrar. Idag står den övergiven och påminner om en svunnen tid. Vilka var det som bodde här, varför bodde de här och vad sysslade de med? Ständigt samma frågor när jag ser äldre och övergiven bebyggelse.

Om höstfärgerna inte riktigt framträtt i de öppna landskapen, verkar de ha hunnit längre i de mer skuggiga delarna av vår natur. I den härliga terräng som ligger innanför motionsspårets dragning lyste den täta vegetationen mer i höstens än i sommarens färger.

En och annan höstsvamp kunde skönjas, även om det var flugsvampar jag gärna hade sett.

Det blev en trevlig eftermiddag i motionens tecken. På vägen hem gjorde jag ett litet avsteg från cykelrutten och fann där ett område jag inte besökt sedan unga år när min farfar och farmor tog med oss barnbarn dit. Fick härmed inspiration till ett kommande inlägg.