Uppåt landet

Nyss hemkommen från ett julfirande i Dalarna och det är dags att sammanfatta helgen i tre inlägg. Det första kommer nu och behandlar resan och ankomsten.

Jul, jul, strålande jul

Så var Julafton äntligen här. Kvällströtta och morgonpigga som vi är (jodå, gäller även frugan) var vi vakna tidigt och smög oss upp i vardagsrummet för att se om barnen ivrigt vaktade vid julklapparna som tomten lämnat under natten. Icke, så Nicke. Vi var först på plats och fick se när barnen med lite sömndruckna ögon ramlade in i rummet och fick se alla paketen under granen.

”Titta mamma”, ropade dottern. ”Tomten har varit här” sa hon med blicken på resterna av det inslagna paket hon med värme hade ställt vid den öppna spisen tillsammans med brevet hon plitat ned och som nu var borta. Resterna av gröten visade att tomten hade varit hungrig på sin färd genom Sverige.

Två nyfikna och uppspelta barn kunde knappt bärga sig och redan innan frukost såg de med tindrande ögon bort mot granen och julklapparna därunder. Själv såg jag med tindrande ögon ut genom fönstren där solens första strålar syntes bakom köpcentrumet i Insjön. Jag förstod att vi hade en fin Julafton att se fram emot.

Efter frukosten och efter att några julklappar hade öppnats, blev abstinensen för stor. Jag ville ut, jag ville äntligen få uppleva den vita jul vi i Nyköping inte längre är så bortskämda med. Därför tog jag på mig tjocka kläder, hängde på mig kameran och begav mig ut i Insjön.

Mellan villan där frugans dotters familj bor och Österdalälven ligger en samling röda villor. Dessa fick bli min första bild och man kan ana att familjen som bor där var i full färd med att förbereda inför resten av dagen.

Det var en gnistrande härlig vinterdag. Som gjord för att framkalla julkänslor. Cirka 15 minusgrader, vit snö som täckte varje millimeter av marken, träd som hade frost på grenarna och en sol som lyste upp bergstopparna bortom vattnet.

Jag pulsade ut i den orörda snön intill vattnet och begav mig längre uppför älven. Kylan bet i kinderna och det lät så där härligt frasande för varje steg jag tog. Tyvärr har kameror en tendens att inte vilja hänga med när kylan är alltför påtaglig, för att inte tala om de frusna fingrar som försöker fokusera på avtryckarknappen.

Fast ibland är plågor och vedermödor ett nödvändigt ont när omgivningen visar sig från sin bästa sida och det gjorde den denna Julafton i Insjön.

Det är av naturliga skäl svårt att förmedla verkligheten genom kamerans linser, men jag kommer att minnas Julafton 2018 som en sådan man vill minnas. Lika viktigt som att tomten kommer, lika viktigt är det att denna traditionsfyllda dag är både kall och snörik. Det blir något helt annat än när marken ligger brun och det slaskar för varje steg man tar.

Jag hade nog gärna vandrat ett tag till, men det vankades julbord och julklappsöppning, så jag begav mig tillbaks och in i värmen. När jag nalkades villan steg solen upp ovanför träden och lyste upp snön i ett behagligt och varmt sken.

Utanför villan hade barnen tillverkat egna snögubbar, troligen när snön var mer kramvänlig. Det saknades lite traditionella detaljer, men vad gör det. Alla ser ju vad det föreställer?

Julklapparna först. Därefter mat, mat och mera mat. Ett par snapsar i varje ben för att tina upp kroppen och sedan mådde man gott. Då var det förstås dags att bege sig ut igen. Frugan hade köpt en snowracer till barnbarnen och den skulle nu testas i backarna framför köpcentrumet Hjultorget.

Det gick bra och jag tror de vuxna hade lika roligt åt detta som barnen. Själv hade jag roligt åt vintervädret och försökte hitta motiv som på ett bra sätt förmedlade omgivningen och det väder som var. Jag hittade granen som står i en rondell där höga berg och soldränkta berg fick agera kuliss.

Ett snötyngt träd och en röd stuga är väl på många sätt ett klassiskt motiv av en svensk vinter? Kanske ännu mer klassisk om stugan är omgiven av vita träd, nyfallen, orörd snö och rök som kommer ut ur skorstenen. Fast sådana motiv kan vara svåra att hitta i urbaniseringens tidevarv.

Jodå, det var fortfarande bitande kallt och visst är väl mössa ett givet plagg när temperaturen visar -15°…?

Nähä!

När barnen fått in snitsen och de vuxna fått roa sig lite, var det dags att återvända hem. Nu vankades spel, pyssel och sista avsnittet av årets julkalender.

Julaftonskvällen kom och kvällströtta som vi är kom vi relativt tidigt i säng. Dessutom skulle vi tillbringa cirka 4,5 timmar i bil dagen efter, så det fanns varken tid eller lust till några större utsvävningar.

Sammanfattningsvis blev det en trevlig jul som var anpassad för små barn. Det blir sällan detsamma när bara vuxna träffas, även om traditionens makt är stor. Att vi sedan hade turen att få uppleva en Julafton så som de alltid var när jag var yngre, var en bonus som kommer att etsa sig fast ett bra tag framöver.

Juldagen kom och med den blidvädret. -15° på måndagen och +4° på tisdagen. Det svänger vill jag lova och när vi tog oss via småvägarna i Insjön och ut på Riksväg 70, började de vackra träden att tappa sin vita last och snön intill vägbanan färgades brun av den skitiga sörja som kastades upp av förbipasserande bilar. Hur mycket blidvädret tärde på snön i Insjön vet jag inte, men jag hoppas att snowracern kom till användning och att tomten kunde använda släde och inte bil på sin fortsatta resa norrut.

En riktig jul

Personligen ogillar jag vinter och den inställningen fick jag i samma stund som jag blev för gammal för snöbollskrig i egenhändigt gjorda fort, när de stora snöhögarna utanför föräldrahemmet inte längre lockade till lek och när andra intressen tog över hockeyn och skidorna.

Fast är det någon dag på året då jag med glädje lägger denna inställning djupt nere i byrålådan, är det Julafton. Den ska vara vit, kall och gärna inspirerad av dåtidens jular när de firades hemma hos far- och morföräldrar.

Nutidens jular i Nyköping har dock lämnat mycket att önska. Mildväder, slask, blask och inte ens en gnutta julstämning.

Fast i år skulle det bli annorlunda. Frugan och jag skulle fira jul i Dalarna och i sällskap med förväntansfulla barn som tror att tomten är något helt annat än far till barnen. Avresa från Nyköping dagen innan Julafton. Avresa från ett Nyköping som i det närmaste var snöfritt, men ändå lite kallt.

Utlagda bilder på Instagram visade att snön hade kommit till Dalarna, närmare bestämt Insjön, och meteorologen hade mer eller mindre lovat oss en både kall och snörik jul. Lite besvikna blev vi dock när vi närmade oss Dalarna och såg att snön inte alls var så djup och vit som utlovat. Ett lunchstopp på Dalahästen i Avesta och inte ens så här högt upp låg snön så djup som vi hade hoppats. Fast vi skulle bli sannspådda. När vi svängde upp på garagefarten framför villan till frugans dotter och familj låg snön så där härligt vit och lagom djup.

Mer om detta i nästa inlägg.

Vi installerade oss och firade uppesittarkvällen som sig bör med mat, dryck, godis, spel, adventskalendern och mycket uppspelta och förväntansfulla barn. Utanför fönstret gnistrade snön och runt om började julstjärnor och adventsljusstakar tändas och höjde julstämningen på gammalt hederligt vis.

Det är så här julen ska upplevas, inget tu tal om saken.

Mörkret sänkte sig över Dalarna, mycket tidigare än i Nyköping. Man kunde runt om ana hur familjerna påbörjat nedräkningen inför den stora dagen och även hos frugan dotter med familj lyste belysningen ikapp med barnens tindrande ögon.

Visst är det något visst med små barn som knåpar ihop egenkomponerade brev till tomten och slår in paket som han ska få när han kryper nedför skorstenen med alla paket. Vad det stod i brevet fick vi aldrig veta, inte heller vad julklappen till tomten innehöll, men en tallrik med gröt sattes fram ifall tomten var hungrig under sin resa från södra till norra Sverige.

Fast vi får utgå från att innehållet i brevet, presenten och julgröten föll tomten i smaken, för på morgonen när vi vaknade låg julklapparna prydligt uppstaplade under granen.

Julaftonen var här och barnen fick öppna varsitt paket till frukosten och sedan följde fler paketöppningar, jullunch, spel av olika karaktär, mer mat, mer dryck och barn som blev mer uppspelta ju fler julklappspapper som hamnade i en hopskrynklad hög på vardagsrumsgolvet.

Fast däremellan hann jag med en promenad i ett snörikt och kylslaget Insjön. Fast mer om detta i nästa inlägg. Bilder från själva Julafton håller vi för oss själva.

Resa uppåt – Insjön

Jag och frugan har hyrt bil i en vecka och då gäller det att passa på när tillfället bjuds. Att göra saker, att se platser och besöka vänner man inte annars kan göra, är förstås prio ett. Allt annat är prio två.

En sådan prioriterad resa fanns med i planerna redan i våras. Tre utstakade mål stod på agendan och vart i landet vi styrde kosan kan nog de flesta ana när ni ser bilden nedan.

Dalarna var landskapet vi for till, men Avesta var inte orten som stod nedtecknad bland de tre prioriterade målen. Nej, första anhalt var istället…

Det är till Insjön frugans dotter och familj flyttade i februari. Ni kan nog aldrig gissa var frugans dotter hittat sin nya arbetsplats? Har ni svårt att gissa, kommer snart en ledtråd. Frugan har besökt Insjön vid ett par tillfällen tidigare, men det var min första gång.

Här sov vi över en natt och umgicks med familjen på ett trevligt sätt. Det är lite i utkanten av orten de hyr in sig i ett tvåfamiljshus och inte kan man klaga på vyn som mötte oss när vi svängde in på gården.

Det är lite andra vyer än de man är van vid från Nyköping. Ingen kan väl säga annat än att barnfamiljer ska bo så här och inte bland asfalt, betong och avgaser. Egentligen borde alla barn få chansen att växa upp i miljöer som denna, men få är tyvärr förunnade.

Insjön ja. Orten är starkt förknippad med ett visst företag och alla ni som passerat Insjön har garanterat sett företaget där frugans dotter jobbar.

Det var 1918 företaget bildades av mannen vars namn fortfarande är lika med företagets. Clas Ohlson föddes i den lilla byn Skog, några mil utanför Insjön. Han var 22 år när han startade företaget som då låg i Holen (strax utanför dåtidens Insjön) och som i början koncentrerade sig på postorderförsäljning av tekniska handböcker i kombination med en cykelverkstad.

1925 uppfördes huvudkontoret i Insjön, då intill järnvägen där det låg ända till 1972. Då stod det nya kontorskomplexet klart på den plats där det står än idag, intill riksväg 70.

De flesta av er passerar nog bara Insjön, om ni nu inte av nyfikenhet vill besöka Sveriges största Clas Ohlson-butik, eller har någon medpassagerare som tjatar och vill shoppa i de outlet-butiker som byggts till kring Hjultorget.

Nu är Insjön inte bara Clas Ohlson och outlet-butiker. Tar man vägarna bortom de stereotypa komplexen hittar man en ort med dryga 2 000 invånare. Fast byn har i.o.f.s. Clas Ohlson att tacka för mycket. Utan denna enorma kedja med över 200 butiker i Sverige och utomlands (50 stycken i dagsläget), vore nog Insjön en döende ort, precis som många mindre orter runt om i Sverige.

När vi promenerade genom byn såg man butikslokaler som var igenbommade, tomma hus och ”till salu”-skyltar lite varstans. Liknande syn såg vi i flera mindre orter längs vår resa i Dalarna. En tråkig utveckling som följer i fotspåren av regeringar som väljer att urbanisera Sverige, trots fagra löften om att hela Sverige ska leva.

Fast allt är nu inte bara nattsvart. Insjön består också av pittoreska och charmiga små byggnader som karaktäriserar Dalarna.

Hotellet i Insjön får väl också sägas tillhöra de mer charmiga jag stött på och skiljer sig från de fyrkantiga och tråkiga byggnader som utgör dagens nybyggda hotellkomplex.

Bakom hotellet, nedanför ortens vattentorn, har man bevarat gamla och traditionella byggnader som flyttats dit från olika håll i trakten. Här, i detta lilla mini-Skansen, kan man se hur Insjöborna bodde förr i tiden, långt innan smart-tv och mobiler fanns i var mans hem.

Insjön ligger väldigt vackert. Öppna landskap och berg på ena sidan och Österdalsälven som delar orten på andra. Det borde finnas potential att växa, bara ansvariga politiker i riksdag och kommun insåg vikten av en levande landsbygd och att det faktiskt finns människor som vill bo utanför städernas jäkt, stress och dåliga miljö.

Vi gjorde ett besök på Clas Ohlson där vi gjorde några mindre inköp, jag erkänner. Vi promenerade från och till bostaden, vilket man kan göra i små orter där det inte är längre från ena till andra sidan än att man kan göra så. De två barnen hade precis lekt av sig i lekparken, när vi kände några regnstänk. I denna lynniga sommar när man kastas mellan hopp och förtvivlan, kände vi att det var bäst att öka steglängden, men vi hann inte långt förrän…

Vi tog raska steg till ortens Frikyrkoförsamlings byggnad, där vi kurade under taket tills dess att regnet upphörde. Det är lite fascinerande med dessa plötsliga, kortvariga och kraftiga regnskurar, bara man står någonstans i skydd. Vad som kommer efter dessa korta skurar och när solen börjar värma, vet väl alla? Just det…

Så fick jag äntligen den regnbåge som jag missat och trånat efter. Kanske inte lika spektakulär som många av de jag sett på bilder i Instagram, men ändå.

Kvällen kom och trots Sveriges förlust mot Nederländerna i dam-vm, kändes det avkopplande och härligt. Lite miljöombyte kan ibland vara välbehövligt, både för kropp och för själ. I ögonvrån kunde man se hur himmelen ändrade färger och förvarnade om en solnedgång modell vacker.

Jag och frugan tog en kvällspromenad längs med en gångstig som sträckte sig från gården där vi övernattade, längs med det öppna landskapet och en smal grusväg som ledde in i byn igen. Österdalsälven slingrade sig några hundra meter nedanför och min förhoppning var att kunna fota solen när den gick ned över bergstopparna och färgade av sig i vattnet. Vi hittade inte riktigt till den badplats vi fått veta låg i närheten, så detta önskemål slog aldrig in.

Några rejält vackra bilder på spektakulära solnedgångar blev det nu inte, men nog finns det en känsla av harmoni i denna bild.

Natten flöt på och vi sov både länge och gott. Att vakna på morgonen, dra upp rullgardinen, se ut genom fönstret och blicka ut över detta, är annat än det vi vanligtvis är vana vid.

Jag har sagt det förr, säger det nu och kommer fortsätta tjata. Jag är ingen stadsmänniska, utan trivs bäst när naturen omger mig.

Efter en förmiddag på denna lilla mysiga gård, packade vi vår hyrbil och for vidare uppåt i Dalarna. Vart får ni veta i nästa inlägg.