Juldagen var som vikt för ytterligare en planerad promenad. Julskinkan, alla annan mat och den dryck man sköljde ned detta med, skulle nu promeneras bort. Vädret var också gynnsamt och det gjorde det hela mer njutbart. Fortsätt läsa
kastal
Alla inlägg märkta kastal
Jag har aldrig varit intresserad av att ligga i hårdträning inför sommaren för att kunna stoltsera på stranden med en six-pack och inte en något överdimensionerad mage. I mitt fall faller det sig naturligt att vardagsmotionera och detta görs gärna med långa promenader eller cykelturer i vår fagra natur.
En härlig sträcka att promenera är den runt Lindbacke och runt åkrarna kring Stora Kungsladugården. Ni som bor i Nyköping vet var jag då befinner mig, ni andra får följa med på promenaden med hjälp av bilderna nedan.
Lindbacke ligger just nu sommarfin efter en vår med vad jag kan förstå, gynnsamt väder. Lagom höga temperaturer, relativt mycket regn och detta varvad med sol. Hursomhelst grönskar detta lilla, men charmiga naturreservat i denna stund.
Det är inte 50 shades of grey vi ser, men däremot 50 shades of green. Lindbackes berömda enar slåss om uppmärksamheten med grönskan i gräset, ute på åkrarna och ut mot Svanviken.
I nederkant av naturreservatet brukar kor beta, vilket inte minst syns på backen…om ni förstår vad jag menar? Det gäller att kolla var man sätter ned fötterna. Dagen till ära stod dock korna långt ute intill Kilaån som rinner förbi en bit ut i markerna. Trädet ni ser i bild får symbolisera det uppenbart gynnsamma klimatet. För bara någon månad sedan spretade tomma grenar på himmelen, men nu….ja, ni ser själva.
För bara ett par år sedan upptäckte frugan och jag den trevliga sträckan på Sörmlandsleden som sträcker sig bort mot Ryssbergen. En sträcka jag tycker att ni från Nyköping bör ta någon gång. Valmöjligheterna är många när man kommer till slutet av stigen bort mot Kastalen. Sträckan är lättgången, förutom den ansträngning som infinner sig när man ska ta sig över de stängsel som håller korna på rätt sida gränsen.
Sträckan har ett varierande underlag, bestående av gräs och träspångar som ansvariga för denna sträcka av Sörmlandsleden lagt ut. Längs hela sträckan följs man av fågelkvitter och inte sällan sätter de sig på stolparna som kantar leden, men kommer man lite närmare så lyfter de och flyger iväg över det öppna landskapet. Fjärilar och andra insekter är också trogna följeslagare längs vägen och har man tur kan man få se rovfåglar segla över huvudet. Tyvärr inte denna dag, men jag har sett dem.
Man passerar baksidan på Stora Kungsladugården, stor gård man annars ser från framsidan när man åker gamla Riksettan från Nyköping och söderut.
Efter några hundra meter når man fram till det första vägvalet. Här kan man fortsätta mot kastalen där andra vägval infinner sig, eller så viker man av och går mot Ryssbergen, där givetvis ytterligare vägval finns för den promenadsugne.
Vi brukar vika av till vänster. Inte för att ta oss till Ryssbergen som ligger bara ett par hundra meter bort, utan för att ta oss via träspångar till en träbro över Kilaån.
Ska man nu vara lite kritisk mot de ansvariga för sträckan, så borde de byta ut träspångarna som på sina håll är mer uttjänta än anpassade. På träbron möts man också av en skylt med texten. ”Bron används på egen risk”. En liten plump i protokollet på en annars trevlig del av Sörmlandsleden. Ståendes på bron kan man annars få se allt från sländor, fjärilar, till små- och rovfåglar. Sländorna höll sig borta, småfåglarna svepte mes förbi, någon rovfågel har jag redan avslöjat att vi inte såg, men däremot gott om fjärilar.
På denna bro stod vi som vanligt några minuter, innan vi vände för att ta oss mot nästa mål, kastalen.
Den ligger bara hundra meter från bron vi nyss lämnade och det är nedanför denna den andra passagen över stängslet finns. Väl på plats har man en ganska härlig vy över Kiladalen och bort mot Lindbacken varifrån promenaden utgår.
Kastal, tänker ni? Vad är det? Jag har i tidigare inlägg beskrivit den, men kan göra en kort sammanfattning.
En kastal är en gammal försvarsanläggning. Kastalen vid Kilaån uppfördes på 1200-talet som ett skydd mot fientliga sjöfarare som kom längs ån som på den tiden var både bredare, djupare och tillät båtar att ta sig långt in i Kiladalen.
Idag ligger kastalen i ruiner, men omfattningen av dessa visar hur tjocka väggar den var gjord av och hur stor i diameter den än gång i tiden var.
Tål ni inte svordomar får ni blunda ett tag, för nu kommer några hårda, men väl valda ord.
Tyvärr är kastalen en plats där människor tycker de kan lämna skräp. Nu frågar jag mig hur fan man tänker när man inhandlar förplägnad vid någon intilliggande matkedja, tar sig hela vägen ut hit, bär med sig det man inhandlat från vägen och upp till denna historiska plats, äter och dricker det man bär med sig och sedan är så förbannat lat att man låter skiten ligga istället för att ta det med sig? Hur i helvete är man funtad som människa när detta sker? Idag låg det ”bara” lite toapapper inne i kastalen, men vi har varit här och sett marken full med tomburkar, flaskor, matrester och annat skräp från vissa kända matkedjor.Vilka stackare som tvingas städa upp efter de här skitstövlarna vet jag inte, men några är det.
Så, nu kan ni titta igen.
Annars är kastalen omgiven av växter och djur av den mindre sorten. Som den här sädesärlan som inte var särskilt skygg…
…eller den här lilla parveln som stoltserade på ett litet grässtrå.
Så fortsatte vi vår vandring och kom ut på gamla Riksettan. Här gör man ett sista val. Den late och stressade svänger höger och tar sig på asfalterad cykelväg förbi Gumsbacken och in mot stan. Den vältränade och mindre stressade svänger vänster och fortsätter en liten bit på samma cykelväg innan man svänger in på nästa grusväg.
På den korta asfaltssträckan passerar man denna dunge på höger sida av vägen. Ni som varit på den underbart vackra Skogskyrkogården i Stockholm kan se likheter med den trädsamling som står vid entrén. Vet ni inte vad jag menar, så har ni en bild att jämföra med här.
Som sagt går man bara några hundra meter på cykelvägen innan man svänger upp på en grusväg som leder bort mot Vreta gård.
Den korta biten av promenaden förstör alla känslor av lugn, tystnad och läkande natur, Asfalt, bilar som sveper förbi och ljud som inte hör naturen till. Ja, jag är mer av en lantis än stadsbo. En bit in på denna grusväg drar E4:an förbi och man inser snart att människan är duktig att rasera det som naturen själv byggt upp.
Fast bakom denna bro, så tar naturen över igen. Öppna landskap, gula rapsfält, fågelsång och små insekter som flyger förbi i sin jakt på föda eller någonstans att bara slå sig till ro.
En blick bakåt och ni tror att den här husbilen står ute på ett rapsfält?
Fel. Den drar förbi på E4:an, precis som hundratals bilar gjorde den korta stund vi befann oss i närheten av bron. En som däremot står ute i ett rapsfält är frugan. En arrangerad bild, men vi brukar ställa upp för varandra. Glädjande att frugans intresse för fotografering ökar med tiden. Hon har blick för detta, den saken är säker.
En bit bort lyfter ett plan från Skavsta. I det här fallet är det ett plan från Wizzair, men vilken destination det lyfter mot får bli höljt i dunkel. Ligger vinden på åt fel håll, kan man höra planen som lyfter från Skavsta. I det här fallet låg vinden på från rätt håll och det hördes ingenting när planet svepte över rapsfälten ett antal kilometer bort.
En blå himmel (nja, nästan), ett gult rapsfält och en röd stuga. Kan detta illustrera svensk sommar bättre? Knappast i mina ögon, även om man på bilden nedan ser en röd lada och inte en röd liten stuga med vita knutar.
Det finns mycket att se fram mot kommande sommar. Vad, när och hur funderade vi på när vi avslutade den långa promenaden från Lindbacke till Stora Kungsladugården. Hur lång sträckan är? Det ska ni så småningom om få veta, men den här dagen glömde jag att starta den nyligen nedladdade appen som mäter både sträcka, kaloriförbränning och annat nyttigt.
Bortom Hemgården ligger landet. Grusvägar, bondgårdar och öppna landskap. Här går en bra promenadväg som innefattar samtliga tre nämnda ingredienser. Cirka två timmar brukar det ta, inklusive en del fotostopp på vägen.
Vägen kanske inte är bäst lämpad för cyklister, men har man en sportmodell av mer robust sort kan man som denne man svischa förbi med riktning bort.
Den första delen av sträckan går mellan järnvägen och E4:an och det enda som stör tystnaden och den lantliga idyllen är ett tåg som far förbi eller möjligen ljudet från E4:an som kan höras dovt i bakgrunden när vinden ligger på. Annars är man omgiven av öppna landskap, träddungar…
…och fåglar som seglar långt över huvudet. Som den här rovfågeln som seglade lite för högt upp för att jag skulle vara nöjd.
Motorvägen ja. På promenaden passerar man under den och efter bron störs den lantliga idyllen allt mer.
Man kommer nämligen fram på den gamla 4:an i höjd med Ekebydals koloniområde. Därifrån är det cirka en kilometer på asfalterad gång- och cykelbana. En kontrast mot den hederliga gamla grusväg man hittills rört sig på.
Strax nedanför den här träddungen kan man göra två val.
Antingen fortsätter man gå på den asfalterade vägen förbi Gumsbacken och in mot stan. Eller så viker man av mot Kastalen vid Kilaån och fortsätter på Sörmlandsleden mot Lindbacke.
Självklart väljer man det sistnämnda om underlaget tillåter. Kastalen från 1100-talet har jag i ett tidigare inlägg berättat om. Om den och förra sommarens promenad hit, kan du läsa om här. Då liksom nu förargas man över de individer som orkar ta sig hela vägen hit (förmodligen med bil eller moped) med inköpta varor, men som sedan är så förbannat lata att de låter skräpet ligga kvar. Uselt!
Även här är naturen vacker och ganska säregen. Är vädret fint och underlaget torrt, rekommenderar jag en promenad hit. Inte nödvändigtvis den långa jag tog den här dagen, men varför inte från Lindbacke och åter. Det finns också varianten att ta bilen till Svanviken (se förra inlägget), parkera bilen där och fortsätt på stigen nedanför Ryssbergsbacken så kommer du hit.
Även här dominerar fåglar, förutom mindre insekter och djur som fjärilar, trollsländor, humlor, bin, spindlar och en o annan fisk som sprattlar i vattnet. Den här dagen var det bara fåglar som gjorde mig sällskap. Som den här sädesärlan som var helt orädd spatserade på träräcket framför mig.
Som den här rovfågeln som kom svepande över mitt huvud och satt sig högst upp på en gammal telefonstolpe. Där satt den vackert belyst av solen, men precis när jag lyckades få upp kameran och skulle zooma in, flög den iväg och av några mindre lyckade bilder på den, blev den här mest lyckad.
Så mycket rovfåglar som jag såg på de här två dagarnas promenader, har jag nog inte sett i mina dagar och de är ganska många vid det här laget. Promenaden fortsatte på träspången förbi Stora Kungsladugården och med riktning mot Lindbacke.
Inte så mycket att orda om den sträckan och väl framme möttes jag av en välkomstkommitté bestående av nyfikna kor. Förhoppningsvis ingen tjur bland dem….
Kastal, är benämningen på ett byggnadsverk med flera förklaringar. Ordet kastal är en svensk variant av kastell, som fritt översatt från latin betyder liten borg.
Någon borg i ordets rätta bemärkelse är nu inte en kastal. På 1100-talet började man i Norden uppföra dessa byggnader som främst användes som försvarstorn, dels inbyggda i slott som Borgholms och Kalmars. Dels byggdes de intill bl.a. kyrkor och viktiga platser runt dåtidens städer.
En liten kort förklaring hämtad från Wikipedia, men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, utan börjar som så ofta med en promenad.
Dagens promenad gick som så många gånger innan, till Lindbacke. Syftet var att njuta av det vackra vädret, knäppa några kort och få många steg på den stegräknare jag och många arbetskamrater begåvats med i en stor världsomfattande tävling där ABB ingår.
Promenaden hemifrån gick förbi Gumsbacken och in på Sörmlandsleden nedanför Stora Kungsladugården. Ett antal vackra hästar betade en bit bort från stigen, tillsynes tillfreds med livet.
Jag passerade genom hästhagen och ut på den öppna yta som leder fram till naturreservatet Lindbacke. En plats där jag trivs och där man kan kan koppla bort stadens gytter och ljud.
Att bara sitta här med sin kamera och medhavda fikakorg är mumma för själen. Behövs i den moderna världen där man knappt kan öppna en tidning, slå på tv:n eller surfa på nätet, utan att mötas av svarta rubriker. Här satt jag nu på en sten där jag njöt av värmen och hörde fåglarnas kvitter bortifrån träddungarna. Så många bilder blev det nu inte, men raklång på marken försökte jag fånga denna blomma i ögonhöjd.
Styvmorsviolen, som är Ångermanlands landskapsblomma är ganska vacker i all sin enkelhet.
När jag satt där och filosoferade (det är i stunder som denna många av mina idéer och projekt tar form) fick jag ett infall. Man har gjort i ordning en stig som tar sin början där korna har sin vattenreservoar och som leder bort till kastalen nedanför Ryssbergen.
Därför klev jag förbi de betande korna och ut mot ett besöksmål jag aldrig varit till.
Stigen som är en nedtrampad sträcka i kanten på en åker, ska man nog vandra när det är torrt. Jag kan tänka mig att det är ganska blött här under regniga perioder. Fast ganska snart såg jag något som var välkommet. Man hade byggt upp en lång promenadväg ett par decimeter ovan marken. Ett mycket bra initiativ.
Spången kantades av växtlighet och var riktigt behaglig att gå på. Blomman på bilden nedan fick symbolisera de växter som fanns utmed promenaden och inte förrän bilden öppnades i datorn såg jag den lilla insekten som tagit sikte på det gula. Ser du den?
Jag hade en fågel av okänd art som vän på färden. Nu lyckades den lyfta från stolparna så fort jag var närmare än 15 meter och hann få upp kameran till axeln. Lite hånflinande landade den sedan en bit bort där den kvittrade glatt och så fortsatte det i flera minuter, innan den tröttnade och flög bort över nejden. Närmare än så här kom jag aldrig.
Snart var jag framme vid Kilaån och där hade jag två val. Att fortsätta rakt fram, dit Sörmlandsledens pil visade eller att ta vänster och över en bro där en ny spång av trä väntade bakom. Stigen rakt fram var knappt någon stig, utan bara en smal passage mellan midjehögt gräs. Jag valde därför att gå vänster, över bron och vidare på träspången.
Det visade sig vara fel. Hade jag fortsatt hade jag hamnat vid Ryssbergen och parkeringen till Svanvikens fågeltorn. I.o.f.s. en intressant plats jag också gärna besöker, men inte idag. Därför vände jag, tog mig över bron och in på den smala passage som gick i midjehögt gräs.
Fästingmarker. Jag kunde riktig se hur fästingarna tog sats och svingade sig över till mina ännu vita vinterben. Jag hade inte planerat att gå den här vägen, så därför var jag utrustad med kortbyxor, vilket inte är lämpligt när man beger sig ut i fästingmarker. Några sådana har jag emellertid inte upptäckt och presskriptionstiden har nu gått ut, så jag klarade mig. Däremot växte det brännässlor bland övriga växter och de brände till emellanåt.
Fast lite smärta och lite umbäranden måste man klara ibland. Efter en promenad på cirka 50 meter var jag framme vid Kilaåns kastal.
Om denna kan man läsa följande:
Den byggdes på 1100-talet för att bevaka och försvara den stora vattenled som Kilaån då utgjordes av. På den tiden kunde man segla från Östersjön, genom Kilaån och ändå upp till Hannsjön utanför Jönåker. Kastalen som idag ligger i ruiner har en diameter på 15 m och dess murar är 3 m tjocka. 1953 grävdes kastalen ut, men man gjorde inga intressanta fynd som kunde berätta dess historia. Det man också gjorde vid utgrävningen, var att restaurera det översta stenskiktet och till det använde man stenar som låg runt omkring byggnaden. En teori är att kastalen, som ligger på Stora Kungsladugårdens mark, var anlagd som ett försvar för gården och staden som sakta växte upp en bit därifrån. Det är teorier, men det man vet är att kastalen övergavs i samband med att Nyköpingshus började uppföras.
Intresset att vandra tillbaka samma väg var ganska minimal. Jag ville inte ge fästingarna en andra chans. Jag gick därför grusvägen ut på gamla E4:an och vidare i mot Nyköping. Lite kul med kameran hanns med, när jag försökte fånga bilar i rörelse i färgsymbios med de röda ladorna vid Stora Kungsladugården.
Innan jag sedan passerade Gumsbackens köpcentrum på väg in mot stadens brus, så kunde jag inte undgå att fånga denna bild. En liten bild av ett sommar-Sverige man kan se i turistbroschyrer.
