Vart är jag på väg?

Den något kryptiska frågan har egentligen inget svar, men det som finns där i andra änden kan lätt bli till en överraskning.

Färger

Hösten är här och med den färgprakten som kännetecknar denna årstids första skälvande veckor. Hösten är annars en tid på året som ger uttrycket ”50 shades of grey” ett ansikte. Så varför inte passa på?

På bägge sidor väg 53

En lagom lång promenad är den som går på bägge sidor av väg 53 mot Oxelösund.

Det är en cirka 8 km lång sträcka, beräknat från och till bostaden. Först går vi över viadukten, förbi Teaterparken, Fruängsgatan ned, förbi butikerna på i Spelhagen och mot Arnö. Det här är en sträcka jag går till jobbet varje dag och den har jag egentligen sett nog av.

Bron över Kilaån är ett givet stopp på vägen, inte minst för att man kan fånga utsikten under olika årstider och väderförhållanden. Dagen till ära lystes morgonen upp av solen och när den just nådde över trädtopparna på Arnöhalvön dränkte den hamnen med sina strålar.

Nere till vänster i bild, står en häger och blickar in i vassen. På vad kan man undra?

Jag trodde först att Nyköping hade en häger som flög omkring runt Nyköpingsån, men det har visat sig att det finns ett stort antal till många fotograders lycka.

Arnö pågår annars en förvandling som heter duga. Jag läste i SN för en tid sedan att målet med Arnö är en framtida befolkning på runt 20 000. Det skulle innebära att man hunnit knappt halvvägs och åker du igenom området kanske du undrar hur detta mål ska vara möjligt att nå? Nu är det så att när politiker äntligen beslutar något får inget vara i vägen och redan nu ser vi hur naturen fått ge vika för nya och dyra bostäder, inkluderat delar av Sörmlandsleden. Snart nog lär bebyggelsen gränsa Linuddens naturreservat och hur detta kommer att tas emot av områdets djur och växter återstår att se.

Personligen är jag emot denna exploatering. Vill nu kommunens politiker nå målet på 75 000 invånare, finns det mindre orter att sprida ut detta mål på. Varför koncentrera alla satsningar på ett fåtal områden och låta kommunens övriga invånare finansiera detta?

Nej, sträckan från bron till järnvägsövergången mitt emot S:ta Katarina kyrka avverkar man gärna i rask takt.

Motljus är alltid en utmaning.

Har man väl hunnit gå över väg 53, blir promenaden mer intressant. Sträckan från järnvägsövergången till den stora riksvägen var förr en genomfartsled där även bilar kunde passera. Detta minns jag från tiden Arnö bara var några få byggnader ut mot Kuggnäs.

En gammal skylt pekar ut riktningen mot stan tillsammans med en inte lika gammal fru. Ja, det är fejkat.

På andra sidan Nävekvarnsvägen går vägen på gammal mark. På de ställen där asfalten gett vika, ses spår av den gamla kullerstensväg som passerar förbi Arnö gård. Här i trakterna brukar jag och min kamera gärna vistas. Inte bara p.g.a. de gamla byggnaderna, utan också p.g.a. djurlivet och naturen.

Så här på vintern är det kanske inte idealiskt att fånga djur och växter på bild. De kala träden och de skuggor de kastar över åkrarna fick bli dagens enda bild från området.

Snart var vi åter framme vid Kilaån, fast på andra sidan väg 53.

Ryssbergsbackens konstgjorda snö lyste vitt i en annars ganska färglös natur. Snacka om att varje vinter tvingas kämpa mot den alltmer nyckfulla naturen. Natursnö är numera en ganska sällsynt vara i trakterna runt Nyköping.

I backspegeln lyste solen upp vägbanan och skapade därmed ett ganska behagligt och fotogenetiskt ljus.

Som sagt, cirka 8 kilometer blev det och detta på en väg som bjuder på allt från nybyggda bostäder till åar och gamla kullerstensvägar. Fast det är på våren och sommaren denna sträcka visar sig från sin bästa sida…förutom då den trista sträckan från Kilaån till järnvägsövergången.

Berget runt

Vem i hela friden längtar efter att få sätta sig på cykeln och dra till skogs den 4:e november? Jo, jag bl.a.

Gårdagen bjöd på ett härligt höstväder, långt från den fuktiga och grådisiga dag som möter upp oss i Nyköping idag. Frugan passade på att utföra de sista göromålen i vår lilla trädgård, så jag packade ryggsäcken, hoppade upp på cykeln och drog till skogs.

Fast först kunde jag inte låta bli att stanna till nedanför Stora Kungsladugården och den lummiga sträcka av Sörmlandsleden som leder bort till Lindbacke. Hösten visade sig från en färggrann sida, trots att merparten av trädens löv numera håller till på marken.

Den lågt stående solen kastade långa skuggor bort mot Gumsbackens köpcentrum.

En bit bort från Stora Kungsladugården och på andra sidan vägen ligger den här röda byggnaden. Av någon anledning brukar den fånga mitt intresse, inte minst när marken framför är täckt med vit snö eller gult rapsfält. Fungerar även en härlig höstdag som denna.

Mitt mål för dagen var skogarna bakom Ryssbergen. Hur löjligt det än kan låta, tänkte jag bara gå en bit bort från stigar, motionsspår och slå mig ned på en avskild plats för att bara njuta. Jag trivs bra, kanske t.o.m. bäst, avskärmad från asfalt, betong och stadens enerverande ljud. Man behöver detta ibland för att stressa ned och koppla bort tankarna på allt skit man läser om i tidningarna och ser på tv.

En plats som på bilden nedan är en sådan lite avskärmad plats där bara strimmor av solens strålar når ned.

Mjuk mossa, tystnad och eventuellt ljudet från kvittrande fåglar. Här tänkte jag tillbringa några timmar. Observera att jag skrev tänkte, för plötsligt hördes högljudda skratt och barnskrik från motionsspåret en bit bort. Jodå, jag hade planerat in dessa emotsedda timmar samtidigt som Friluftsfrämjandet hade en förlagt en tipspromenad med temat ”Halloween” i krokarna. Plötsligt rörde sig både ung som gammal på stigarna och längs med det stora spåret.

Snart var det inte fågelsång och vindens sus som dominerade bilden. Nej, det var motionärer i grälla färger och små barn som letade dödskallar under glada tillrop. Jaha, tänkte jag. Här lär det inte dyka upp några sällsynta fåglar eller rådjur som man kan fota. Därför blev timmarna bara minuter och jag började gå med cykeln mot nästa mål.

Ni kanske förstår vart?

Japp, upp på Nyköpings högsta topp där man på ena sidan har en ståtlig utsikt över skogarna i Kiladalen…

…och på den andra sidan en magnifik utsikt över…

Här brukar jag allt som oftast vara ensam och hit skulle väl inga barnfamiljer orka sig upp? Nä, några barnfamiljer dök inte upp, men plötsligt dök ett gäng stavgångare upp bakom krönet.

Inte bara en, inte bara två, utan ett helt gäng. Snart fick de sällskap av ett gäng hundägare som såg till att eventuella fåglar flög sin kos och ned mot Svanviken, alternativ skogen nedanför berget. Inte ens här fick jag sitta och filosofera och planera nästa fotosejour. Inte utan att man tittade upp på ett förbipasserande plan och drömde sig bort till fjärran land.

Så jag tog mig nedför vägen mot Ryssbergsbackens parkering och bort mot Kilaån som flyter förbi. Här kan man få se både rovfåglar, fiskar som hoppar och diverse andra djur i olika storlekar och format. Nu var det dött på den fronten och det enda liv jag såg i vattnet var detta löv som sakta drev med i åns rörelser.

Jag återvände till parkeringen vid Svanvikens naturreservat och begav mig ut mot fågeltornet. Här brukar man garanteras synen av fåglar i alla dess storlekar. Visst hördes en och annan fågel kvittra ute i vassen och våtmarken, men den enda fågel jag såg var denna häger som jag fick zooma in med full kraft för att ens kunna fånga på bild.

Det blev inte den dag jag tänkt mig, men jag får nöja mig med att det var skönt. Tio grader och en ganska värmande sol, den 4:e november. Förövrigt ett tack till de ansvariga för naturreservatet som gjort om trägången ut till fågeltornet. Sist jag var här var den väldigt nedsliten och nästan farlig att gå på. Nu har man gjort en hel ny och den var riktigt riktigt bra och lämpar sig även för rullstolsbundna.

Det blev att cykla hem och vägen gick förbi Ärila där världens mest säregna idrottsutövare håller till. Golfarna. Huruvida golf är en sport eller ett nöje är vida omdiskuterat, men de som utövar sporten/nöjet behöver inte mycket för att bege sig ut med klubbor och bagar. Kanske de inser att de måste stå där i vått och torrt för att få valuta för de pengar de tvingas satsa på sin sport/sitt nöje?

Vill man cykla från Ärila till Nyköping gör man det på en krokig väg där bilisterna tror att farten är fri. Det svischar förbi bilar i hög fart och ofta väldigt nära. Nej, jag har inte cykelhjälm och jag tror föga att en sådan hjälper om man blir påkörd av en bil eller buss som kommer farande i 80 knyck.

Vill man istället ta det med ro, njuta av naturen och knäppa lite kort, finns det chans till detta. Det här lilla torpet nedanför Arnö gård t.ex.

Vattenfalls enorma komplex gör sig bra på håll. Jag tog en gång en bild från samma plats som nu, men då under helt andra väderförhållanden. En grå himmel, med tunga regnmoln som drog in och kameran inställd på svartvitt. Jag måste erkänna att den bilden fångade mig mer än den nedan.

Från vägen svänger man snart av på en mindre cykelväg och där dyker det lilla röda torpet upp igen, fast sedd från andra sidan.

Är det inte förvånansvärt grönt i markerna, trots den sena årstiden? Jag tycker det i alla fall, fast längre in på cykelvägen ser man hur höstens färger fortfarande hänger kvar på grenarna.

Snart var jag hemma igen, men innan så var, stannade jag vid Kilaån för att knäppa detta sista kort.

Lite mer grönska på träden och man kan nästan tro att det är sommar.

Så är inte fallet och vi får vänta sju månader innan kortbyxorna åker på. En härlig söndag blev det hursomhelst, även om den lugna och tysta skogsgläntan får vänta på nästa besök, men det lär nog dröja…