Lugnet på landet del 2

Bortom Hemgården ligger landet. Grusvägar, bondgårdar och öppna landskap. Här går en bra promenadväg som innefattar samtliga tre nämnda ingredienser. Cirka två timmar brukar det ta, inklusive en del fotostopp på vägen.

Vägen kanske inte är bäst lämpad för cyklister, men har man en sportmodell av mer robust sort kan man som denne man svischa förbi med riktning bort.

Den första delen av sträckan går mellan järnvägen och E4:an och det enda som stör tystnaden och den lantliga idyllen är ett tåg som far förbi eller möjligen ljudet från E4:an som kan höras dovt i bakgrunden när vinden ligger på. Annars är man omgiven av öppna landskap, träddungar…

…och fåglar som seglar långt över huvudet. Som den här rovfågeln som seglade lite för högt upp för att jag skulle vara nöjd.

Motorvägen ja. På promenaden passerar man under den och efter bron störs den lantliga idyllen allt mer.

Man kommer nämligen fram på den gamla 4:an i höjd med Ekebydals koloniområde. Därifrån är det cirka en kilometer på asfalterad gång- och cykelbana. En kontrast mot den hederliga gamla grusväg man hittills rört sig på.

Strax nedanför den här träddungen kan man göra två val.

Antingen fortsätter man gå på den asfalterade vägen förbi Gumsbacken och in mot stan. Eller så viker man av mot Kastalen vid Kilaån och fortsätter på Sörmlandsleden mot Lindbacke.

Självklart väljer man det sistnämnda om underlaget tillåter. Kastalen från 1100-talet har jag i ett tidigare inlägg berättat om. Om den och förra sommarens promenad hit, kan du läsa om här. Då liksom nu förargas man över de individer som orkar ta sig hela vägen hit (förmodligen med bil eller moped) med inköpta varor, men som sedan är så förbannat lata att de låter skräpet ligga kvar. Uselt!

Även här är naturen vacker och ganska säregen. Är vädret fint och underlaget torrt, rekommenderar jag en promenad hit. Inte nödvändigtvis den långa jag tog den här dagen, men varför inte från Lindbacke och åter. Det finns också varianten att ta bilen till Svanviken (se förra inlägget), parkera bilen där och fortsätt på stigen nedanför Ryssbergsbacken så kommer du hit.

Även här dominerar fåglar, förutom mindre insekter och djur som fjärilar, trollsländor, humlor, bin, spindlar och en o annan fisk som sprattlar i vattnet. Den här dagen var det bara fåglar som gjorde mig sällskap. Som den här sädesärlan som var helt orädd spatserade på träräcket framför mig.

Som den här rovfågeln som kom svepande över mitt huvud och satt sig högst upp på en gammal telefonstolpe. Där satt den vackert belyst av solen, men precis när jag lyckades få upp kameran och skulle zooma in, flög den iväg och av några mindre lyckade bilder på den, blev den här mest lyckad.

Så mycket rovfåglar som jag såg på de här två dagarnas promenader, har jag nog inte sett i mina dagar och de är ganska många vid det här laget. Promenaden fortsatte på träspången förbi Stora Kungsladugården och med riktning mot Lindbacke.

Inte så mycket att orda om den sträckan och väl framme möttes jag av en välkomstkommitté bestående av nyfikna kor. Förhoppningsvis ingen tjur bland dem….

Annonser

Möt den gyllene timmen

Den blå- och den gyllene timmen är många fotografers våta dröm. Visst har vi alla sett bilder av proffs som är så där magiska att man bara vill gråta av avund. Fast även en renodlad amatör ser fram mot dessa naturens fenomen med tillförsikt.

Kanske det krävs en kort och enkel förklaring vad den blå- och den gyllene timmen är. Kanske det finns någon oinvigd besökare som inte har samma intresse för fotografering.

Den blå timmen – upplevs timmen innan solen går upp och timmen efter att solen gått ned.

Den gyllene timmen – upplevs timmen efter att solen gått upp och timmen innan solen gått ned.

Bägge har sin givna tjusning och bägge skapar ett sken som ger det där lilla extra till en bild. Jag var ute på en kvällspromenad med kameran i syfte att fånga lite trevliga kvällsbilder, men med tanke på årstiden och det faktum att jag var tvungen att kliva upp tidigt på morgonen för att gå till jobbet, var den gyllene timmen det som lockade mig. Jag hade inte stativet med, vilket man egentligen bör ha i lite svårare ljusförhållanden. Fast en handhållen kamera, med vibrationsreduceringen på och ett uppskruvat ISO-värde, fungerar bättre i den gyllene- än den blå timmen.

Jag befann mig vid silo-huset när den gyllene timmen började uppenbara sig och den svepte in Nyköping i ett härligt varmt sken.

Jag fick lite bråttom och tänjde ut stegen för att hinna se solen gå ned över Lindbacke. Naturreservatet är den närmaste öppna yta man kan se solens nedgång om man bor i stan och inte har någon bil.

Jag pinnade på för att inte missa skådespelet och väl nere vid Lindbacke började solen värma också detta anskrämliga landmärke.

Fast det var bakom mig som den spektakulära gyllene timmen gjorde sig bäst. Sakta försvann solen bakom åkern nedanför Stora Kungsladugården. Jag stod vid foten av naturreservatet och därifrån såg det ut som om solen försvann för gott den här kvällen.

Så var dock inte fallet och väl uppe på gång- och cykelvägen bort mot Biostaden syntes solen fortfarande över Gumsbacken och Hemgården. Jag stannade till vid Gripenskolan och såg det sista av den gyllene timmen uppenbara sig…

…och nu gick det fort. Knappt hade jag tagit bilden ovan, innan solen försvann för gott och nu var himmelen inte så där varmt orange, utan mer mörkt röd och solen såg mer ut som ett klot som fattat eld där bortom E4:an.

Hade jag haft stativet med kunde jag ha inväntat den blå timmen. Fast så här i vår- och sommartider är det sällan man har tid och ork att stanna uppe så länge. Man har ju gudbevars ett jobb man ska upp till. Den blå timmen lär jag också fånga, men då närmare höstkanten och inte minst vintern är den kan fångas redan på eftermiddagen.

 

Mellan Arnö gård och Lindbacke

Mellan Arnö gård och Lindbacke går en gammal väg som förr ledde bilisterna in mot Nyköping. Idag är den avspärrad och nyttjas bara av fotgängare och cyklister. Vägen är sliten och på sina håll anfrätt av tidens tand.

Fast det är en ganska trevlig sträcka att gå och jag tar den med jämna mellanrum. Ibland tar jag sträckan förbi Arnö, över järnvägen, över väg 53 mot Oxelösund och in på Nävekvarnsvägen där jag snart svänger höger mot Arnö gård och vidare mot Lindbacke och Nyköping. Fast den här dagen gick promenaden förbi Lindbacke och mot Arnö gård där jag vände.

Skapligt väder, men utan de där riktiga vårkänslorna.

Åkrarna ligger fortfarande karga längs med vägen och den röda lilla stugan nedanför Arnö gård lyser upp den annars färgfattiga omgivningen.

Träden som kantar cykelvägen mellan Nävekvarnsvägen och Arnö gård väntar fortfarande på den grönska som kommer att rama in dem, men jisses vilket fågelliv den lilla skogsdungen bar med sig. Man kunde se de små liven flyga från träd till träd. Svåra att fånga på bild, men oj vad det kvittrades.

När solen bröt fram skapades en nästan magisk bild av alla löv som låg som en hinna på marken. Ett gyllene sken spreds mellan trädstammarna.

Många trädstammar som numera är f.d. En gång i tiden har det säkert stått ett ståtligt träd här intill vägkanten, men idag står bara ett kalt och krumt skelett på plats.

Arnö gård ja. Jag har googlat, men haft svårt att hitta några direkta fakta kring denna. Att välbärgade människor bott här och kanske fortfarande bor kvar, råder det väl ingen tvekan om. Fast frågan är om byggnaden bara varit bostad till någon/några, eller om den tjänstgjort som skola eller annat. På dess gård står ett antal andra byggnader som åtminstone för tankarna till en skola.

I änden av denna slitna vägsträcka övergår den till en ren gång- och cykelbana. Just den sträckan längs med väg 53 är inte särskilt rolig. Bullrande biltrafik bara en meter ifrån och skräpigt i dikesrenen, mycket skräpigt.

Tur att man då har kameran med som sällskap, för vid sidan av vägen har man utsikt mot Svanviken och bort mot Ryssbergen och dessutom passerar man över Kilaån. För en amatörfotograf finns det alltid något att föreviga, även för proffs givetvis och då tänker jag bl.a. på de två herrar som med sin dyrbara utrustning lämnade en parkerad bil som gjorde reklam för Canon och traskade ut längs med ån bort mot Svanviken.

Lite spretiga träd längs vägen kan faktiskt göra sig bra på bild…

…även i svartvitt om man känner för att experimentera lite.

Väl framme vid Lindbacke var det svårt att undvika ett besök i naturreservatet. Vilken gång i ordningen bara under året vet jag inte, men de är många. Alltid finner man nya objekt, vinklar och intressanta detaljer.

Fågelsträcken drog förbi, ett efter ett och ute på en översvämmad Svanviken sågs säkerligen tusen fåglar, mest gäss och svanar, men även en del andra arter.

Uppe på toppen av Lindbacke ringlade en stor orm förbi.

Nej, skämt å sido. Det var en gren som låg på marken, men med lite fantasi eller dålig syn skulle man kunna tro att man upptäckt något sensationellt i utkanten av Nyköping.

En gymnastiksko. Vad har den med Arnö gård, Lindbacke och vårtecken att göra? Inget alls. Den bara låg där och fick fylla ut minneskortet och det här inlägget. Ibland behövs det lilla och mina vänner brukar undra vad som är intressant med dessa bilder av döda ting och enligt dem helt meningslösa. De förstår inte…

Förutom fåglarna ute på Svanviken var det ont om vårtecken. Inga tussilago i dikeskanten, inga blåsippor, ingen orm som ringlade över vägen….Inte förrän jag kom hem upptäckte jag ett vårtecken gott som något. När jag skulle sätta nyckeln i ytterdörren, såg jag detta lilla vårtecken satt på dörrkarmen.

Våren kommer, det vet jag och snart står sommaren och knackar på dörren.

 

Ett välkänt vårtecken

Långfredag och vi (frugan och jag) kunde sitta ute på altanen för första gången i år. I skydd från vinden och med solen i ansiktet var det ganska behagligt. En god middag bestående av lax på smördegsbotten och vitt vin till det. Därefter en stadig whisky, lite godis och nya avsnitt av världens bästa serie, Games Of Thrones.

På Påskaftons morgon vaknade jag tidigt och kände hur onyttig dagen och kvällen hade varit. Ganska märkligt hur dåligt samvete man kan få, trots att det man ätit och druckit varit till belåtenhet och värt varje tugga och varje klunk. Påskafton skulle fortsätta i samma stil. En tur upp på stan, lite inköp till dagens middag, en fika på välkänt café och sedan en eftermiddag på tu man hand med både sill, nubbe och annat som hör en traditionell påskmiddag till. Därför kändes det befriande skönt att ta en längre promenad mellan förmiddagens fika och eftermiddagens middag.

Promenaden togs till Lindbacke och förhoppningar fanns om årets första vårtecken. Lite kyliga vindar och ett kvicksilver som nätt och jämt nådde över nollan. Detta till trots ville jag komma hem med åtminstone en bild av en liten frusen Tussilago i dikeskanten.

Nja, vårtecken var det ont om. Det jag fick med mig hem var mest kala och spretiga träd som naket sträckte sina lika kala grenar mot skyn. Trots det lite kyliga vädret, var det förvånansvärt mycket folk som tog en promenad i detta sköna naturreservat.

Högt uppe i en en satt den här fågeln och höll utkik. Usel ornitolog som jag är, vet jag inte dessa namn, men ganska grann var den i alla fall.

Annars var det som sagt kala träd som dominerade bilden och inte de vårblomster man brukar kunna se. Fast visst, även kala träd har sin charm.

Några kor syntes inte till, bara spåren av fjolåret…om ni förstår vad jag menar. Hellre stelfrusna än färska, om jag säger så.

När jag satt på en sten och tog bilden av karet ovan, kom en familj upp bakom mig. De var på väg ut på Sörmlandsleden med riktning mot Kastellet i foten av Ryssbergen. Kan tyckas lite tråkigt att ta den promenaden så här års, men alla gör vi våra val. På senvåren och sommaren är den promenaden riktigt trevlig och är man på humör kan man fortsätta leden ändå upp till Ryssbergen och motionsslingorna i skogen. Vill man kommer man betydligt längre än så, men så långt har jag ännu inte promenerat.

Det som ändå var grönt, var alla de enar som kännetecknar Lindbacke.

Några andra vårtecken syntes inte till. Inga färggranna blommor, inga blommande buskar, inga ekorrar och egentligen inget ur den flora och fauna som håller till i naturreservatet, men…

I en slänt upptäckte jag ändå något mer färggrant än den torra, gula färg som just nu dominerar. En tistel vill jag kalla den och den var faktiskt välkommen som ett udda inslag i senvinterns karga natur.

Fast nu har jag ljugit lite för er. Visst tusan fanns det ett säkert vårtecken. De här…

Streck efter streck med gäss drog fram över huvudet på mig och landade ute på åkern mellan Gumsbacken och Lindbacke.

Ett givet vårtecken många gärna vill vara utan och detta gäller även mig. Jag förmodar att de redan stakat ut riktlinjen mot Vallarna och gräsplättarna intill hamnpromenaden där de gör sitt bästa för att reta upp folk med sitt kacklande och skitande.

Fast ett vårtecken är de likt förbannat.

Det spritter i kroppen

Tro det eller ej. Idag kändes det på allvar att våren knackar på dörren.

Frugan och jag såg på nyheterna i veckan att söndagen skulle bli solig och chansen att temperaturen skulle stiga över nollan. Så blev det efter en ganska kylig morgon.

Vi tog med oss en kasse, fylld med choklad och kanelbullar och styrde kosan mot Lindbacke. Vi såg på vägen dit att vintern inte hade släppt greppet om Nyköping. Åkern mellan Norrköpingsvägen och naturreservatet var vit av hårdpackad snö och intill dikesrenarna låg isen förrädisk kvar. Det kändes inte vår om man så säger.

Väl framme vid Lindbacke valde vi att gå till den östra sidan för att få lä från den lite kyliga vinden och värme från solen som sken från en klarblå himmel. Vi gick till en glänta och satte oss i sluttningen för att kalasa på det medhavda. Vi såg ut över området och kunde konstatera att kontrasten mellan sluttningen vi satt i och den mer öppna terrängen var påtaglig.

Den varma chokladen värmde fint och kanelbullarna satt som en smäck. När man kan sitta utan att frysa med medhavd varm dryck, vet man att våren är nära. Hade vi suttit i samma sluttning och druckit varsin kall öl eller två, hade vi vetat att våren ÄR här.

Vi var omgivna av fågelsång från ett antal olika arter och någonstans bakom oss stördes tystnaden av en hackspett som ihärdigt knackade på en trädstam. Vi såg inga fåglar, bara anade deras närvaro. Inte ens när vi kastade brödsmulor från en medhavd brödbit, ville de komma fram. Vi tyckte dock att fåglarna blev mer livliga och vi kunde nästan tolka deras läten som; ”Kolla grabbar och tjejer, mat”

Några direkta vårtecken såg vi inte, annat än en spindel som ilade över en stor sten och ned bland de torra blad som låg intill. Fast visst finns det lite av vår med en myrstack en stammen av en björk som står intill.

Ganska tråkiga färger i naturen just nu, men även kala trädstammar som inväntar sommarens grönska påminner oss om att det är nära nu.

Kottar? Kan de räknas till vårtecken? Tja, varför inte och i synnerhet när de skakat av sig snö och is.

Fast tusan vet om inte nästa bild visar det bästa vårtecknet av dem alla.

Jo, tro mig eller ej. I sluttningen var det så pass varmt att jackorna åkte av och det fanns tillfällen där åtminstone jag funderade på att ta av mig den tunna tröja som var det enda som skylde en vinterblek kropp. Det var så skönt att vända ansiktet mot solen och känna hur dess strålar verkligen värmde. Det finns ett vårtecken till, som kanske smyger fram under kvällen eller morgondagen.

Frugan har en tendens att få fräknar när hon solar och dyker de upp under det kommande dygnet, vet vi att våren är här.

Fast lite bedrägligt är det nu. Efter en timme under en skönt värmande sol och i lä från lite kyliga vindar, var det dags att gå hem. Nu hade vi motvind och även om den kyliga vinden inte bet som under de senaste veckorna, blev vi varse om att vintern inte släppt taget riktigt än.

Om detta återkommer jag i några inlägg den kommande veckan.

 

På snabba ben

I lördags morse satt frugan och jag och åt frukost fram TV:n och femmilen. Utanför fönstret uppenbarade sig en färggrann himmel och jag såg framför mig alla bilder jag missade att ta och förbannade mig själv i efterhand för att jag inte skippade det svenska fiaskot och gav mig ut med kameran.

Det misstaget tänkte jag inte göra om i söndags, damernas tremil till trots. Jag vaknade tidigt som vanligt, kastade en blick genom fönstret och såg att också denna morgon skulle bli vacker. Klädde mig därför i tjocka vinterkläder och gav mig ut på en morgonpromenad.

Första stoppet blev vid Gripenskolan där skymningen uppenbarade sig över Nyköping.

Det blev en promenad jäms med Oxelösundsvägen och bort mot Lindbacke. En välkänd profil som syns över hela stan uppenbarade sig under en allt färggrannare himmel.

Egentligen tänkte jag vända vid Lindbacke för att återvända till värmen hemma, en god frukost och Charlotte Kallas jakt på en ny medalj. Det blev inte så, utan jag fortsatte på stigen nedanför Lindbacke och bort mot Stora Kungsladugården. Inte tusan kunde jag gå hem när det vackraste återstod.

På Lindbackes kullar fångade jag den här enen som förekommer ganska ofta på mina och andras fotografier. Vänd från den uppgående solen, började morgonens färger synas i de moln som sakta drev in från söder. Inte samma färgprakt, men med en viss tilldragelse.

Det fanns inte mycket att fota längs med stigen bort mot Stora Kungsladugården, men när jag svängde in på gång- och cykelvägen vid Gumsbacken blickade jag bort mot Lindbacke och fick se hur solen steg över träden och svepte in landskapet i en magisk palett.

Det är inte ofta jag får chansen att fånga bilden med stort B, men när solen gömde sig bakom ”Läppstiftstornet” tyckte jag själv att detta var just ett av de få tillfällena. Solen som försökte sträcka sig över tornet, den värme som solens sken alstrade i snön och de långa skuggor som svepte över det öppna landskapet.

Det var en kall morgon och fingrarna fick allt svårare att hålla avtryckaren halvvägs nere i försöken att fokusera. Jag har precis ställt om kameran med dess ursprungsinställningar och hade av den anledningen inte fördelen av att använda den s.k. ”back button fokusen”, vilken innebär att man fokuserar med Nikons AF-L knapp som sitter på baksidan av kameran. Den funktionen har flera fördelar och syftet är att ställa in den igen, men så hade inte skett denna kyliga morgon.

Inte bara kylan (-13°) fick mig att öka stegen. Även frukosten och starten på tremilen drog mig hemåt. Fast raka vägen hem blev det nu inte, utan det blev några stopp vid Gripenskolan.

Som här när solen fångade byggnaden, samtidigt som  täta moln började närma sig.

Vid Gripenskolans fotbollsplan, där jag själv spelat ett antal matcher, blev det ett gäng bilder i motljus. Att fota i motljus är mångas mardröm, men det går att få till bra bilder om man bara använder rätt teknik och nödvändiga inställningar. Därmed inte sagt att de två bilderna nedan är bra eller sensationella. Vill bara visa vad man kan åstadkomma, trots att solen lyser rätt in i objektivet.

Denna tidiga och kalla morgonpromenad avslutades där den började, med en bild på denna byggnad, cirka en timme efter att den första bilden togs på samma motiv.

Nu var jag nästan hemma och resterande sträcka avlöpte på snabba ben. En frukost framför TV:n och unga kvinnor på ben snabbare än mina. Det blev ingen ny medalj för Kalla, men däremot för Stina Nilsson.

En vacker morgon, ett antal lyckade bilder och en avslutning på OS som är det bästa vinter-OS Sverige genomfört. Kan en söndag i februari bli bättre? Ja, faktiskt. Glömde nämna att Manchester United spöade Chelsea i eftermiddagens Premier League-omgång.

Dagen innan vintern slog till…igen

Snön kom och med den också vintern. Snön försvann och med detta fylldes luften av vårkänslor. Snön återkom, så också kylan och nu är det vinter igen.

Knepigt väder när man slits mellan hopp och förtvivlan, när det ena dagen är -8° och nästa +5°. När man ena dagen halkar omkring på isiga trottoarer och dagen efter vadar i enorma vattenpölar av smält snö. När man ena dagen huttrar under en mössa och man dagen efter fäller upp luvan för att skydda huvudet från regn.

Knepigt som sagt och som gjort för att bli förkyld och förkylda är det många som är, inklusive jag själv. Man känner sig så sexig när man vaknar var 20:e minut av en hostattack, när man försöker somna om men är så täppt i näsan att man knappt får någon luft, när man försöker somna med öppen mun och det bildas så mycket saliv att känslan av att drunkna ligger till hands.

Ja ja, söndagen som var bjöd på fint väder och vårkänslan fanns där. En kort promenad runt Lindbacke där snön var borta och det vita på marken bestod av morgonfrost. Några bilder från den promenaden. Egentligen hade jag tänkt ta lite kvällsbilder i hamnen ikväll, men förkylningen gjorde att jag avböjde.

Bilden på Ryssbergsbacken är inte från samma promenad, utan från början av året innan snön draperade landskapet i vitt. Kände ändå att den passar in i sammanhanget.

Vårkänslor som sagt.