Det här inlägget innehåller inte många ord. Det här inlägget innehåller bara bilder på några av de små man möter på sina promenader.
Platserna där bilderna är tagna är skogen intill Dammgruvan, motionsspåret vid Ryssbergen, den smala vägen till Lilla Kungsladugården, Gamla Oxelösund, Lindbacke och Ripsa.
Så avslutas inlägget med ett något större djur, fast ändå litet.
Sörmlandsledens sträckning mellan Lindbacke och Kastalen har blivit något av en favorit för oss som inte har någon bil. Frugan och jag alltså.
Sedan ansvariga gjort i ordning sträckan är det en mycket lugnande och vacker promenad som väntar. Det är vad man kallar ”mumma för själen”.
Är vädret fint som dagen till ära, blir promenaden en ren njutning. Den lilla ekorren som skuttade bland träden följde oss en bit och givetvis på ett lagom avstånd för att inte fångas på bild som önskades.
Själva Lindbacke bjuder på en växtlighet med för mig både kända och okända blommor. För att fånga dem på önskad nivå la jag mig raklång på marken medan frugan gick omkring med sin mobil, till synes inte lika intresserad av att ta bilder som sin hobbyfotograferande make.
Tack o lov växte en del vackra växter på buskar i lagom höjd för att jag skulle slippa lägga mig ned.
Lindbacke är ock träd, enar och buskar. Är förresten en en ett träd eller en buske?
”Are You Talking To Me”, tycktes kon säga och såg så där lagom kaxig ut. Korna som betar på naturreservatet är dock ganska beskedliga och blänger mest på naturälskarna som vandrar förbi och bland dem.
Det bar så ut på den nedtrampade stigen och ut på den nylagda träspången. Omgivna av hög växtlighet, fjärilar som blåste förbi som fladdrande löv och fågelkvitter, tog vi oss fram mot den historiska byggnad som Kastalen utgör. Vi som vandrat på Sörmlandsleden vet att intresset hos de ansvariga som sköter den varierar i hög grad. Från närmast ogenomtränglig växtlighet, till fina stigar, slingrar sig denna turist attraktion från Östergötland upp till Stockholm. Sträckan Lindbacke – Kastalen tillhör de väl skötta och är värd ett besök. Till skillnad mot min senaste promenad hade man också fixat till den sista sträckan, så att vi slapp ta oss på en smal och upptrampad stig genom meterhögt gräs där fästingarna bara väntade på mänsklig hud att attackera.
Sträckan i sig blir som allra vackrast när den slingrar sig jäms med Kilaån…
…och från en av träspångarna njuter man som bäst av utsikten.
Kan ju inte påstå att det ser lockande ut, men när vi stod där och blickade ut över Kilaån, kunde vi också se fiskar vid vattenytan, stora trollsländor som rörde sig mellan åns bägge sidor och när vi vände upp våra huvuden såg vi en rovfågel av okänd art som seglade förbi på lite för hög höjd för att bilderna skulle bli publiceringsbara.
Nog är det lite av vildmark som möter vandrarna ju närmare Kastalen och Ryssbergen man kommer. Det känns inte riktigt sörmländskt, om jag får säga. Eller gör det det?
Årets första nyckelpiga vaktade den sista övergången innan den korta backen upp mot den historiska ruinen.
Kring denna ruin är både växtlighet och djurliv rikligt förekommande. Vill man släpa med sig ett stativ och utöva makrofotografering finns ett och annat att utforska. Nu hade jag varken stativ eller makroobjektiv med och fick nöja mig med att zooma och använda blixt.
Det var en varm dag där vi gick med bara överkroppar…nja frugan fegade ut och behöll bh:n…och en stund välförtjänt vila och solbad hanns med innan vi vandrade hem igen.
Nu var det uppenbart att fler än vi hade tagit sig till Kastalen. Förmodligen inte samma väg som vi tog, utan i bil som parkerades på grusvägen 50 meter bort. Mitt i Kastalen, denna historiska ruin och turistattraktion, hade några individer ätit upp sin medhavda lunch och lämnat skräpet kvar. Jag blev så förb..ad att jag författade en insändare till Sörmlands Nyheter när jag kom hem.
Individer som dessa hör hemma i städerna där de kan skräpa ned bäst de vill. Naturen och inte minst historiska byggnader klarar sig bra utan deras närvaro.
Dåligt samvete förväntar jag mig inte att de har, de små liven. Jag kylde ned irritationen på vägen hem och tur var väl det, för hade jag skrivit de ord som först dök upp, skulle insändaren aldrig publicerats…garanterat.
Ja-ja, en sista bild han jag ta innan vi svängde upp förbi Gumsbacken för vidare promenad på asfalt och bland betong.
Om förra inlägget visade vad man kan finna utanför Nyköping, visar detta något man kan finna i Nyköping. Välkända motiv, några fångade på ett vis man annars inte gör.
Inte mycket att orda om, bara se…
…på haren som satt stilla och bara väntade på att fotograferas nedanför slottet.
Vår fina hamn dit jag gick efter kvällsskiftet för att fånga området i skymningen.
En tom bänk utanför Nils Oscars, inte sällan upptagen av stans…ja, ni vet.
Flaggan som fladdrar utanför slottet, sett genom de kaskader av vatten som fontänen sprutar ut.
Värmeverket som förvisso fotats från Lindbacke, men som ändå får tillhöra ämnet ”i staden”.
En regnig dag lämnar ofta efter sig vattenpölar som kan utgöra intressanta föremål för spegelbilder. Som här utanför Sunlight.
Nedanför Myntans äldreboende betar nu kor och en ko framför siluetten av en stad kanske inte många är vana att se, men i Nyköping kan man det.
En gammal fiskeskuta, till synes övergiven nere vid Spelhagen.
Näckroserna har börjat blomma i Svandammen. De finns i olika kulörer och det här är nog min favorit.
Slottet ja. Nyköpingshus är fotat ur alla vinklar och i alla väderlekar. Det här motivet tillhör nog det vanligaste.
Sist, men inte minst. Teaterparken med dessa teater är en ganska bortglömd pärla i vår stad. Alla stadsbor med en kamera har bilder på slottet, men hur många har teatern på bild?
Detta och kommande inlägg visar lite av det jag sett på mina promenader i och utanför Nyköping.
Fortfarande är det tre veckor till den efterlängtade semestern och tittar man på vad meteorologerna visar den närmsta veckan, har jag inga problem med att längta. Dessa dagliga promenader brukar underlättas av att kameran hänger på axeln. Den senaste månaden och två månader framåt inspireras jag också av den stegtävling som arrangeras världen över. ABB har cirka 5 960 lag anmälda, 4 från ABB Cewe och mitt lag ligger just i skrivandets stund på en 4:e plats i Sverige med sikte uppåt.
Motion, hobby och inspiration på en och samma gång. Vad kan bli fel?
Det här inlägget visar då lite bilder från promenader i Nyköpings utkanter.
Som den här gamla skylten som numera göms i grönska på vägen till Minninge gård.
De här till synes ganska nyinköpta vandringskängorna som fortfarande hänger på informationstavlan vid Lindbacke.
Apropå Lindbacke, ett av favoritställena i stan. Två växter som lyste upp i det gröna.
Hackspetten som inte ville vara med på bild är också den förevigad vid Lindbacke…
…liksom den här natursköna gångstigen.
Vid Arnö gård finns det många intressanta byggnader att fördjupa sig i, men också intressant natur. Som exempelvis den här mörka dungen som leder ut i ljuset vid Svanviken.
Inte så naturskönt kanske och lite av en bild i tiden. Landsbygden förfaller få den väl kallas.
Nästa gång blir det lite bilder från centrala Nyköping och lite av det jag sett under mina promenader där.
Kastal, är benämningen på ett byggnadsverk med flera förklaringar. Ordet kastal är en svensk variant av kastell, som fritt översatt från latin betyder liten borg.
Någon borg i ordets rätta bemärkelse är nu inte en kastal. På 1100-talet började man i Norden uppföra dessa byggnader som främst användes som försvarstorn, dels inbyggda i slott som Borgholms och Kalmars. Dels byggdes de intill bl.a. kyrkor och viktiga platser runt dåtidens städer.
En liten kort förklaring hämtad från Wikipedia, men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, utan börjar som så ofta med en promenad.
Dagens promenad gick som så många gånger innan, till Lindbacke. Syftet var att njuta av det vackra vädret, knäppa några kort och få många steg på den stegräknare jag och många arbetskamrater begåvats med i en stor världsomfattande tävling där ABB ingår.
Promenaden hemifrån gick förbi Gumsbacken och in på Sörmlandsleden nedanför Stora Kungsladugården. Ett antal vackra hästar betade en bit bort från stigen, tillsynes tillfreds med livet.
Jag passerade genom hästhagen och ut på den öppna yta som leder fram till naturreservatet Lindbacke. En plats där jag trivs och där man kan kan koppla bort stadens gytter och ljud.
Att bara sitta här med sin kamera och medhavda fikakorg är mumma för själen. Behövs i den moderna världen där man knappt kan öppna en tidning, slå på tv:n eller surfa på nätet, utan att mötas av svarta rubriker. Här satt jag nu på en sten där jag njöt av värmen och hörde fåglarnas kvitter bortifrån träddungarna. Så många bilder blev det nu inte, men raklång på marken försökte jag fånga denna blomma i ögonhöjd.
Styvmorsviolen, som är Ångermanlands landskapsblomma är ganska vacker i all sin enkelhet.
När jag satt där och filosoferade (det är i stunder som denna många av mina idéer och projekt tar form) fick jag ett infall. Man har gjort i ordning en stig som tar sin början där korna har sin vattenreservoar och som leder bort till kastalen nedanför Ryssbergen.
Därför klev jag förbi de betande korna och ut mot ett besöksmål jag aldrig varit till.
Stigen som är en nedtrampad sträcka i kanten på en åker, ska man nog vandra när det är torrt. Jag kan tänka mig att det är ganska blött här under regniga perioder. Fast ganska snart såg jag något som var välkommet. Man hade byggt upp en lång promenadväg ett par decimeter ovan marken. Ett mycket bra initiativ.
Spången kantades av växtlighet och var riktigt behaglig att gå på. Blomman på bilden nedan fick symbolisera de växter som fanns utmed promenaden och inte förrän bilden öppnades i datorn såg jag den lilla insekten som tagit sikte på det gula. Ser du den?
Jag hade en fågel av okänd art som vän på färden. Nu lyckades den lyfta från stolparna så fort jag var närmare än 15 meter och hann få upp kameran till axeln. Lite hånflinande landade den sedan en bit bort där den kvittrade glatt och så fortsatte det i flera minuter, innan den tröttnade och flög bort över nejden. Närmare än så här kom jag aldrig.
Snart var jag framme vid Kilaån och där hade jag två val. Att fortsätta rakt fram, dit Sörmlandsledens pil visade eller att ta vänster och över en bro där en ny spång av trä väntade bakom. Stigen rakt fram var knappt någon stig, utan bara en smal passage mellan midjehögt gräs. Jag valde därför att gå vänster, över bron och vidare på träspången.
Det visade sig vara fel. Hade jag fortsatt hade jag hamnat vid Ryssbergen och parkeringen till Svanvikens fågeltorn. I.o.f.s. en intressant plats jag också gärna besöker, men inte idag. Därför vände jag, tog mig över bron och in på den smala passage som gick i midjehögt gräs.
Fästingmarker. Jag kunde riktig se hur fästingarna tog sats och svingade sig över till mina ännu vita vinterben. Jag hade inte planerat att gå den här vägen, så därför var jag utrustad med kortbyxor, vilket inte är lämpligt när man beger sig ut i fästingmarker. Några sådana har jag emellertid inte upptäckt och presskriptionstiden har nu gått ut, så jag klarade mig. Däremot växte det brännässlor bland övriga växter och de brände till emellanåt.
Fast lite smärta och lite umbäranden måste man klara ibland. Efter en promenad på cirka 50 meter var jag framme vid Kilaåns kastal.
Om denna kan man läsa följande:
Den byggdes på 1100-talet för att bevaka och försvara den stora vattenled som Kilaån då utgjordes av. På den tiden kunde man segla från Östersjön, genom Kilaån och ändå upp till Hannsjön utanför Jönåker. Kastalen som idag ligger i ruiner har en diameter på 15 m och dess murar är 3 m tjocka. 1953 grävdes kastalen ut, men man gjorde inga intressanta fynd som kunde berätta dess historia. Det man också gjorde vid utgrävningen, var att restaurera det översta stenskiktet och till det använde man stenar som låg runt omkring byggnaden. En teori är att kastalen, som ligger på Stora Kungsladugårdens mark, var anlagd som ett försvar för gården och staden som sakta växte upp en bit därifrån. Det är teorier, men det man vet är att kastalen övergavs i samband med att Nyköpingshus började uppföras.
Intresset att vandra tillbaka samma väg var ganska minimal. Jag ville inte ge fästingarna en andra chans. Jag gick därför grusvägen ut på gamla E4:an och vidare i mot Nyköping. Lite kul med kameran hanns med, när jag försökte fånga bilar i rörelse i färgsymbios med de röda ladorna vid Stora Kungsladugården.
Innan jag sedan passerade Gumsbackens köpcentrum på väg in mot stadens brus, så kunde jag inte undgå att fånga denna bild. En liten bild av ett sommar-Sverige man kan se i turistbroschyrer.
Den närmar sig. För många är den årets höjdpunkt. Midsommarafton.
Finns det någon vecka under året där meteorologernas väderkartor röner så stort intresse som just denna? Jag tror inte det, om man nu inte bokat en solresa till Tylösand eller andra kända badorter i Sverige. Prognoserna som förmedlas rör upp känslor, de sliter oss mellan hopp och förtvivlan och vi planerar hela dagen efter den bild vi ser på meteorologens karta.
Moln är ingen önskvärd syn, för visst vill vi se en klarblå himmel och en tempmätare som pendlar mellan 20 och 25°. Fast när de ser ut så här, packas sillen och nubben ned i frysväskan och kompisgänget grenslar sina cyklar för vidare färd till havsbandet.
När man vaknar på Midsommaraftonens morgon och himmelen ser ut så här, börjar tvivlet infinna sig och med moloken stämma ringer man runt till vännerna och planerar alternativ.
För något år sedan tillbringade vi Midsommarafton i en carport iklädda tjocka jackor, huttrandes och hörde regnet smattra mot taket. Det sades att julafton samma år var mildare än just Midsommarafton och det var just precis så det kändes.
Hur lyder då årets prognos?
SMHI visar denna prognos…
…och norska YR denna…
Det ser väl skapligt ut, men årets premiärdopp får nog vänta, eller….?
Å andra sidan är meteorologer och politiker två yrkesgrupper som inte kan hålla sina löften, men som samtidigt blir förlåtna för att alla räknar med att deras prognoser är högst osäkra.
Vissa djur vill man gärna krypa närmare när man fångar dem på bild, andra håller man gärna lite distans till.
Vid mitt besök vid Gälkhyttedammen för några veckor sedan, syntes många ormar svalka sig i det lite bruna vattnet. Givetvis på lite för långt avstånd och det var därför svårt att fånga dem bra på bild. I vanliga fall håller jag gärna lite distans till ormar, men i fall som detta får de gärna komma lite närmare.
Måsar vill jag gärna ha på avstånd, men de envisas med att hålla till i närheten med sina jobbiga skrik. Vem vet, kanske man råkar tappa en bit sockerkaka på marken. Vid samma Gälkhyttedamm sågs denna mås gå in för landning vid flera tillfällen, för att sedan simma några varv i jakt på något och sedan lyfta mot den ganska klarblå himmelen.
Vid Lindbacke verkar djuren vara sällsynt ”hariga”. Som denna hare som skuttade iväg så fort jag närmade mig.
Tänk om djuren förstod att majoriteten av oss människor aldrig skulle göra dem illa. Fast jag förstår dem. Många människor drar sig inte för att skada och t.o.m. döda för nöjes skull. Småfåglarna vid Lindbacke hörs, men syns sällan. Skygga förstås. Svanar brukar sällan vara skygga, men vid Lindbacke flyger de på behörigt avstånd när de landar och startar ute vid Svanviken.
Apropå svanar och deras förkärlek att röra sig nära människor. Den här var helt omedveten om de människor som satt på berghällarna och väntade på färjan mellan Vikbolandet och Kvarsebo. Det är nästan så man ibland tror att de poserar medvetet, för vackra är de sannerligen.
Vid fiket på Kvarsebosidan, satt flertalet svalor uppradade på taket vid uteserveringen. Svalor syns oftast på håll och är inte särskilt lätta att fånga på bild där de sveper genom luften. Man får därför ta chansen när chansen bjuds och sitter de så här stilla är det bara att bocka och buga.
Lite på avstånd kan man också få se andra saker. Som de här anläggningsarbetarna som håller på vid det nya bilcentret vid Hemgården. Jag tror skyddsombuden skulle ha ett och annat att säga. Min gissning är att arbetarna är inhyrda från ett företag i ett land öster eller söder om Sverige.
