Meteorologens löften

Den närmar sig. För många är den årets höjdpunkt. Midsommarafton.

Finns det någon vecka under året där meteorologernas väderkartor röner så stort intresse som just denna? Jag tror inte det, om man nu inte bokat en solresa till Tylösand eller andra kända badorter i Sverige. Prognoserna som förmedlas rör upp känslor, de sliter oss mellan hopp och förtvivlan och vi planerar hela dagen efter den bild vi ser på meteorologens karta.

Moln är ingen önskvärd syn, för visst vill vi se en klarblå himmel och en tempmätare som pendlar mellan 20 och 25°. Fast när de ser ut så här, packas sillen och nubben ned i frysväskan och kompisgänget grenslar sina cyklar för vidare färd till havsbandet.

När man vaknar på Midsommaraftonens morgon och himmelen ser ut så här, börjar tvivlet infinna sig och med moloken stämma ringer man runt till vännerna och planerar alternativ.

För något år sedan tillbringade vi Midsommarafton i en carport iklädda tjocka jackor, huttrandes och hörde regnet smattra mot taket. Det sades att julafton samma år var mildare än just Midsommarafton och det var just precis så det kändes.

Hur lyder då årets prognos?

SMHI visar denna prognos…

…och norska YR denna…

Det ser väl skapligt ut, men årets premiärdopp får nog vänta, eller….?

Å andra sidan är meteorologer och politiker två yrkesgrupper som inte kan hålla sina löften, men som samtidigt blir förlåtna för att alla räknar med att deras prognoser är högst osäkra.

 

Lite på avstånd

Vissa djur vill man gärna krypa närmare när man fångar dem på bild, andra håller man gärna lite distans till.

Vid mitt besök vid Gälkhyttedammen för några veckor sedan, syntes många ormar svalka sig i det lite bruna vattnet. Givetvis på lite för långt avstånd och det var därför svårt att fånga dem bra på bild. I vanliga fall håller jag gärna lite distans till ormar, men i fall som detta får de gärna komma lite närmare.

Måsar vill jag gärna ha på avstånd, men de envisas med att hålla till i närheten med sina jobbiga skrik. Vem vet, kanske man råkar tappa en bit sockerkaka på marken. Vid samma Gälkhyttedamm sågs denna mås gå in för landning vid flera tillfällen, för att sedan simma några varv i jakt på något och sedan lyfta mot den ganska klarblå himmelen.

Vid Lindbacke verkar djuren vara sällsynt ”hariga”. Som denna hare som skuttade iväg så fort jag närmade mig.

Tänk om djuren förstod att majoriteten av oss människor aldrig skulle göra dem illa. Fast jag förstår dem. Många människor drar sig inte för att skada och t.o.m. döda för nöjes skull. Småfåglarna vid Lindbacke hörs, men syns sällan. Skygga förstås. Svanar brukar sällan vara skygga, men vid Lindbacke flyger de på behörigt avstånd när de landar och startar ute vid Svanviken.

Apropå svanar och deras förkärlek att röra sig nära människor. Den här var helt omedveten om de människor som satt på berghällarna och väntade på färjan mellan Vikbolandet och Kvarsebo. Det är nästan så man ibland tror att de poserar medvetet, för vackra är de sannerligen.

Vid fiket på Kvarsebosidan, satt flertalet svalor uppradade på taket vid uteserveringen. Svalor syns oftast på håll och är inte särskilt lätta att fånga på bild där de sveper genom luften. Man får därför ta chansen när chansen bjuds och sitter de så här stilla är det bara att bocka och buga.

Lite på avstånd kan man också få se andra saker. Som de här anläggningsarbetarna som håller på vid det nya bilcentret vid Hemgården. Jag tror skyddsombuden skulle ha ett och annat att säga. Min gissning är att arbetarna är inhyrda från ett företag i ett land öster eller söder om Sverige.

Bland rapsfälten

Finns det något mer svensk än de knallgula rapsfälten som lyser upp naturen vi passerar? Knappast i mina ögon. Det ultimata vore ett knallgult fält under en klarblå himmel med en röd liten stuga mitt i där en svensk flagga vajar för vinden.

Någon sådan bild blev det inte på mina två promenader bland några av stans rapsfält, men jag känner mig ändå ganska nöjd med resultaten.

Den första bildserien är hämtad kring fälten mellan järnvägen och Lilla Kungsladugården. Dessa bilder togs för några veckor sedan.

Lite färskare bilder nedan och de är tagna på fälten mellan Stora Kungsladugården och Lindbacke.

Visst är det vackert med dessa rapsfält. Underbart är dock kort och det dröjer inte förrän allt det gula är borta. Så passa på ni som vill föreviga något av det svenskaste vi har.

Svanviken och jakten på fåglar

Bortom Lindbacke ligger Svanviken.

På vägen dit passerar du Ärila golfklubb och alla individer med stora plånböcker som finner nöje i att slå på en boll med en klubba. Varken sporten eller dess utövare intresserar mig särskilt. Fast å andra sidan, förena nytta med nöje är inte att förakta.

Personligen förenar jag nytta med nöje när jag har med mig kameran på promenaden eller cykelturen. Cyklade gjorde jag till Svanviken för att se om det fanns fåglar att föreviga, gärna då de rovfåglar som jag ibland kunnat skymta en bit bort.

Svanviken är en liten, men intressant plats med en flora och en fauna man inte ser överallt. Fast, nog borde ansvariga lägga lite krut och pengar på att fixa träbron ut till fågeltornet. Det lutar betänkligt och när vassen växer in över gången kan det på sina ställen vara svårt att passera.

Vass ja. Det växer gott om dem och på sina ställen så högt att de skymmer värmeverket någon kilometer bort.

Nej, några rovfåglar syntes inte till. Inte heller de svanar, änder och gäss man kan få se ute på den plana ytan mellan Svanviken och Stora Kungsladugården. Småfåglar hördes, men syntes inte…bara vass, vass och mera vass.

Eller vass förresten? Är det vass, eller är min biologiska kunskap begränsad trots tre år på Naturvetenskaplig linje?

Strunt samma. Det blev en kvart ute vid fågeltornet, sedan vände jag tillbaka mot cykeln.

Fåglar, jo de hördes, men syntes inte. Känns det igen? Trots både nygjorda och gamla fågelholkar som är uppsatta intill träbron, var närvaron av dess invånare total. Fast de fanns i närheten, det kunde man höra.

Desto fler växter i sankmarken som omgärdar bron mellan parkeringen och fågeltornet. Jag vet inte namnet på dem, men de fyller sitt syfte för en amatörfotograf som undertecknad.

En och annan fjäril passerade på snabba vingar. De är inte lätta att fånga på bild, särskilt inte när de strategiskt väljer att landa på växter en bit ut från bron. Ett zoomobjektiv på 300 mm hjälper givetvis till, fast handhållet är det svårt att få de där riktigt skarpa bilderna.

Nej, jag gav upp jakten på rovfåglarna och förövrigt alla fåglar. En cykeltur på ett antal kilometer för att fotografera fåglar och så kommer jag hem utan en ända fågelbild. Bra jobbat och lika långt som det var hit, var det sedan hem. Återigen passerade jag golfarna som med olika stilar och lycka svingade golfklubban mot den lilla bollen.

Strax efter att jag svängde av Nävekvarnsvägen och in på cykelvägen förbi Arnö Gård, stannade jag till, hoppas av och tog den här bilden på ett ”öde” torp som bara ligger femtiotalet meter från herrgården. Svårt att tro om man riktar kameran i rätt vinkel.

Arnö Gård som ligger där, insvept i grönska och som en perfekt kuliss för en svenskproducerad skräckfilm. Jag vet att någon bor där, åtminstone periodvis. Fast tänk er en scen ur en film där några av traktens ungdomar vill testa sitt mod och beger sig till herrgården för att tillbringa en natt. Knarrande dörrar, vinden som susar genom trasiga fönster, lågorna från stearinljusen som sakta fladdrar som om någon osynlig ande pustar ut i din närhet, tassande fotsteg som rör sig i mörkret, skuggor som rör sig över väggarna, skepnader som ingen kan förklara, en tyst suck från någon du inte ser, förnimmelsen att någon/något finns i huset och så….mobiltelefonen avger en notifiering om att att vädret ska bli fint nästa vecka.

Från Arnö Gård går denna väg som förr i tiden var flitigt trafikerad.

Snart var jag hemma igen. Utan bilder på några fåglar, men nöjd med motionen jag fick på köpet.

Vandraren

Så var det dags igen. Den dagliga promenaden i utkanterna av Nyköping. Känslan att kunna röra sig i natur och bland djur överskrider känslan av att röra sig bland betong och bilar.

Jag och frugan tillbringade några minuter på altan innan hon kände att det var dags att börja påta lite i trädgården. Själv föredrog jag att ta på mig vandringsskorna och kameran över axeln. Rundan jag hade valt ut är känd sedan tidigare. Förbi Lindbacke och Stora Kungsladugården, fast den här gången åt andra hållet.

Väl framme vid anslagstavlan som står nedanför naturreservatet såg jag denna vandringskänga hänga över tavlan. Antingen var det en enbent man som tröttnat på att gå över backarna eller så var det någon som inte upptäckte att han tappat ena kängan förrän han kom hem, förmodligen med några promille innanför västen.

Innan vandringen fortsätter, vill jag spela en bra låt av en bra grupp. Fast i en version ni förmodligen aldrig hört.

 

Japp, då går vi vidare längs med stigen över Lindbacke.

Det var inte många fåglar som flög förbi och inte hördes det så mycket kvitter bland vegetationen heller. Tyst var det förstås inte och hade jag varit ute efter att fånga fåglar skulle jag givetvis hitta dem i buskarna. Nu var jag inte det, utan jag nöjde mig med denna fjäder som någon tappat i farten.

Som ni ser är det fortfarande lite trista färger i marken…

…och växtligheten har inte tagit riktig fart ännu. Det kommer, det vet jag. Kommer bara den riktiga värmen så går det fort. Nu fick jag nöja mig med det lilla och det kanske ändå inte var så illa?

Ja, ni förstår att jag intog magläge på gångstigen. Det såg nog ganska komiskt ut för de som eventuellt såg. Vad gör man inte för att fånga motiv från vinklar man ska fånga motiv, i deras naturliga höjd.

Ute på den öppna slätten insåg jag att en tunn t-shirt var i tunnaste laget. En liten elak vind drog in från Svanviken, en vind som jag inte kände där jag satt i lä på vår lilla altan. När jag mötte en familj som var iklädda vinterjackor med påtagna huvor insåg jag att sommaren inte är här än. Fast har man gjort militärtjänst under vinterhalvåret, sovit i ett svinkallt tält efter att eldvakten somnat och duschat ute i minus 10 grader är man härdad. Inte mycket biter på en viking från Tystberga….

Den här byggnaden intill stigen råkar hamna på alla inlägg från området. Fråga mig inte varför, för jag har inget bra svar. Vet fortfarande inte vad den används till.

Intill vägen framför Gumsbacken står ett antal gamla och ståtliga träd. Framför dessa ligger en vit matta med vitsippor och denna bild får avsluta detta inlägg från min vandring till och från naturreservatet Lindbacke.

Med sikte på våren

Ska man lita på TV:s meteorologer, på appen eller på det man ser med blotta ögat?

Frågan accentuerades idag. Meteorologen stod på TV igår och sade att söndagen skulle bjuda på sol och upp emot 18°. Våra mobilappar visade en sol när vi satt vid frukostbordet. Verkligheten visade en mulen himmel och ca 7°.

Vi hade hursomhelst bestämt att ta en långpromenad på förmiddagen. Igår köpte vi fikabröd som skulle medhavas och intas i en solig sluttning vid Lindbacke. Jag kan direkt avslöja att både kaffetermosen och fikabrödet fick stanna hemma. Vi skippade meteorologens fagra löften, mobilappens stora sol och förlitade oss på det vi såg med våra ögon.

Den här bilden som är tagen från Gumsbacken och bort mot Lindbacke förklarar varför.

En ganska gråmulen himmel som passade sig bäst att föreviga i svartvitt. Lägg därtill en liten irriterande blåst som rörde upp lite torr sand på gångbanan och ni förstår att en fika vid en solig glänta i naturreservatet kändes avlägsen.

Kameran var förstås med, främst för att fånga vårkänslor. Så mycket av denna vara såg vi inte när vi traskade gång och cykelvägen förbi köpcentret och in på Sörmlandsleden vid Stora Kungsladugården. Desto mer härliga motiv, som den här stugan vi ständigt funderar över när vi passerar. Vad används den till?

Träden är fortfarande spretiga och lövfria. Med sina långa grenar och tjocka stammar visar de att de stått där i många och långa år.

Stigen ut mot Lindbacke brukar under vår och sommar kantas av frodig grönska, fjärilar och andra småkryp som lever upp när värmen kommer. Under promenaden såg vi inte det minsta lilla vårtecken i dikeskanterna. Inga tussilago, inga blåsippor och andra vårtecken vänner och bekanta berättat om. Det kändes lite grått som bilden nedan visar.

Fast ju närmare naturreservatet vi kom, ju mer sprack molntäcket upp och plötsligt kändes det bättre att ändra kamerans inställning till sitt ordinarie bruk. Plötsligt kändes det bättre att föreviga omgivningen i färg.

Vi tog de små stigarna runt Lindbacke och vid dess västra sida hade merparten av molnen skingrats och solen värmde plötsligt i ansiktet. Nu ångrade vi att kaffetermosen och mazarinerna stod kvar i köket. Skönt, skönt, skönt…

Lindbacke är en gammal plats med anor från järnåldern. Det märks inte minst på träden som känner av tidens tand. Fler och fler börjar luta betänkligt och många börjar tappa grenar som antingen hänger i sina sista senor eller ligger på marken nedanför. Det syntes också spår av naturvårdare som kapat träd och rensat bort sly. Lindbacke besöks av många Nyköpingsbor och då måste man självklart se till så inga skadas av nedfallande träd och grenar.

Djurlivet då? Förutom de närvarande fåglar man ofta hör, men sällan ser, så var det dött på den fronten. Fast de här små liven vittnar ändå om att våren är kommen och att vi snart man besöka platsen med en fikakorg utan att behöva förlita oss på meteorologer eller mobilappar.

Ett härligt ljus

Söndagen slutade inte lika fint som lördagen och inledningen på dagen. Jag hade redan bestämt mig för att ta med kameran på en tidig promenad. Himmelen började färgas så där härligt som den ofta gör kalla morgnar när solen precis är på väg att gå upp.

Det bar av i riktning mot Gumsbacken, där denna skylt avtecknade sig fint mot morgonrodnaden.

Från gång- och cykelvägen tecknade sig dessa symboler mot den gryende dagen och vittnade om en tidig morgon som borde kunna bjuda på det där lilla extra.

Väl uppe i höjd med vägen, blickade jag bort mot värmeverket och nu började solen på allvar färga omgivningen i ett närmast gyllene sken.

Jag passerade förbi köpcentret i riktning mot Stora Kungsladugården och skulle just passera över vägen när jag tittade bort mot motorvägen där skuggorna från träden avtecknade sig som stora fåror i den frusna marken.

Väl framme vid grinden som utgör entré till den led som utgör Sörmlandsleden och passerar förbi Lindbacke, hade solen svept in landskapet i ett sken jag sällan sett maken till. Det är svårt att med kamerans hjälp fånga verkligheten, men jag gjorde mitt bästa.

När jag passerade genom den lilla dungen ni ser på bilderna ovan, small det till tre gånger och fåglarna ute på Svanviken lät höra av sig och flera streck med både svanar och gäss passerade över huvudet. På stigen mötte jag två män med gevär, varav det rök ur pipan på den ena. Den äldre mannen med geväret som det rök ur, såg faktiskt lite skamsen ut när jag frågade om det var gäss de sköt på.

Man är inte så stursk när man klockan 06:30 på morgonen möter två män med gevär på sin promenad. Jag vill inte tro att de hade siktena inställda på de svanar som flög iväg, skrämda av skotten. En av männen hade ett orange band runt hatten. Jag hann inte läsa texten på det, men jag förmodar att de bägge var licensierade jägare som var utsända av kommunen eller markägaren för att skjuta av de gäss som gäckar stans grönområden under sommaren.

Jag gick vidare och tog mig upp på själva Lindbacke och ned i sluttningen mot Svanviken. Den låga solen bakom träden skapade långa skuggor från enarna som kantar den lilla gångstigen.

Ute på Svanviken var det liv och rörelse. Hundratals svanar befann sig där, alla på lagom avstånd för att en handhållen kamera med 300 mm-objektivet påskruvad bara fick några suddiga bilder med sig hem.

Småfåglarna började vakna till och deras kvitter blev allt mer intensivt. De små gynnarna har en förmåga att höras, men inte synas. Den här satt på toppen av en buske och glodde ut över nejden, ovetandes om att jag lyckats gömma mig bakom en en, 20 meter bort. Den här bilden blev den mest lyckade, men jag inser att stativ och ett lite ljusstarkare objektiv måste till för att fånga småfåglar på avstånd.

När jag var på väg hem och vände blicken bort mot Stora Kungsladugården, lyste solen härligt över landskapet och skapade fina kontraster till den skuggiga delen av naturreservatet.

Här, på den skuggiga sidan där solen förmodligen inte når under denna årstid, syntes fortfarande frost i de få växter som var synliga.

Jag lämnade Lindbacke för att bege mig hem till en hungrig fru som tålmodigt väntade på denna morgonpigga flanör. En sista blick över landskapet och jag insåg två saker. Tänk vad alla morgontrötta människor går miste om och tänk vilken vacker natur Lindbacke utgör, bara ett kort stenkast från köpcentrum, fabriksområden och en hårt trafikerad väg.