Emotions

Livet består av små pusselbitar som måste passa ihop för att helheten ska resultera i något bra och något som lyser upp vardagen.

Sportintresserade slits inte sällan mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg. När Manchester United förlorade ligatiteln 2012 till lokalkonkurrenten Manchester City som avgjorde sista matchen för säsongen med två mål på övertid, raserades hela helgen och veckan efter var jag på vippen att sjukskriva mig i rena ilskan. Eller när Rumänien i kvartsfinalen under fotbolls-VM i USA, både kvitterade och tog ledningen mot Sverige och jag i rena ilskan öppnade fönstret och kastade ut TV-dosan. Den fick jag senare hämta och den minnesvärde minns att Sverige vann matchen på straffar. Gällande Manchester United så har laget vunnit både Premier League och Europatitlar efter den nesliga helgen.

Ett sprucket förhållande kan få livet att balansera på en väldigt smal gräns nära avgrunden till något man idag helst vill glömma. Ett antal år senare träffar man sitt livs kärlek och det mörka skiftar snabbt färg till något betydligt ljusare.

Lite av så fungerar livet. Man upplever ett annalkande mörker, men bakom hörnet väntar ofta något som förvandlar allt det negativa till något positivt. I värsta fall kan ett besked som landar längst till vänster på den svartvita skalan sakta men säkert röra sig en bit förbi den grå mitten och in på sidan där grått skiftar färg till vitt.

Ett hastigt och tråkigt beslut efter 38 år på samma företag, är på väg att ta den långa marschen på den svartvita färgskalan. När man börjar skönja konturerna av den oerhört efterlängtade pensionen (jo, så är det Fredrik F.) och vardagen så smått börjar anpassas efter detta, kom så beskedet. Företaget flyttar verksamheten, förvisso tillsammans med alla som vill följa med, men de sista sju åren i arbetslivet ska det pendlas med allt som det innebär ifråga om högre kostnader och mindre fritid.

Swosch och jag befann mig på den svartaste delen av färgskalan, men…

Ett besök på Nya Kyrkogården i Nyköping speglade helgen efter beskedet. Kyrkogårdar är en plats att vistas på när tankarna seglar iväg och man behöver en stund för sig själv. Ni får ta det för vad det är och orkar ni läsa vidare, så kommer det en fortsättning på ordet ”men”.

Den här skylten få symbolisera minnen av något/någon.

När livet vänder och man ser baksidan på den vardag som i så många år varit förutbestämd och tämligen enkel, känner man sig lite…

…vissen och det är sannerligen svårt att dra på smilbanden eller tänka i de där positiva tankegångarna som är så viktiga för ens eget välbefinnande och ibland omgivningens. Ett plötsligt och mindre lustigt beslut tär, om det råder ingen tvekan. Vad ser man framför sig när det mesta vänds upp och ned?

Något drastiskt, skrämmande och väl mörkt kanske? Livets hårda skola vandrar tyvärr den vägen ibland och precis som det är enklare att lämna ett förhållande än att bli lämnad, är det enklare att lämna ett jobb än tvingas lämna.

Så himla dyster är inte fortsättningen, vare sig för mig eller någon av mina 21 arbetskamrater. Vi har inte förlorat våra jobb, bara flyttat dessa 65 kilometer söderut. Nej, bilderna ovan får symbolisera ett av Nyköpings mest anrika och största företag. Endast spillror återstår när 2019 är på väg att klinga av och övergår till 2020. En liten röd ros på Nyköpings nya kyrkogård får det väl ända vara värt?

För att fortsätta berättelsen efter ”men”, så räcker det ofta med det lilla, för att tillvaron på den svartvita färgskalan vippar över och faller ned på den betydligt färggrannare. Likt Manchester United vunnit titlar efter den snöpliga missen 2012 och jag har hittat mitt livs kärlek, är också tillvaron efter 38 år på Cewe i Nyköping på väg mot något mer positivt än det som tankarna såg framför sig för bara tre veckor sedan.

Ett kort besök av personal från det företag vi flyttar till i höst, lite information om och kring denna, lite positiva vibbar och ett besök på företaget nere i Norrköping under kommande helg. Så mycket mer behövdes inte för att vardagen skulle ta några steg upp på stegen igen….Fast ok, pendla i sju år kanske inte hör till det man längtar efter…men även det kan bli bättre än man tror, så…

En sorglig syn

Ni som bor i Nyköping vet säkert vart denna väg leder?

Japp, till Nya Kyrkogården.

Ni som följer bloggen vet att jag har en viss fäbless att hamna just här, såväl sommar som vinter och årstiderna där emellan. Det var egentligen inte meningen att genomföra ett besök, men när jag ändå var i trakten fick jag en idé till inlägg.

Jag har en dold attraktion för kyrkogårdar, förmodligen hämtad från de svartvita skräckfilmer jag växte upp med och som alltid hämtade stora delar av handlingen bland mörka och dimmiga kyrkogårdar där man mötte både varulvar, zombies och vampyrer. Jag tänker heller inte förneka det historiska värde som finns bland gravstenarna. Att läsa namn på yrkesgrupper som inte lägre existerar är en del av vår historia. Länsman, landsfiskal, bokbindare, piga och kammarfröken. Bara några av de yrken som hör till en förfluten tid.

Fast visst skänks en tanke till de som inte längre finns bland oss och visst funderar man kring de öden som gjort att män, kvinnor och barn ligger där i sin sista vila. Den vilar också en viss harmoni kring en kyrkogård. Rofyllt, tyst och värdigt.

I minneslunden smyckas det året runt. Många är de som minns sina kära och som vill hedra dem med, som här, blommor…

…eller bara genom en tänd marschall.

Så här i vintertid när snön lagt sig på marken, lägger man också märke till något som känns sorgligt.

Den här gravstenen verkar inte vara besökt på länge. Innebär det att personen i graven inte har någon anhörig i livet, att han/hon aldrig haft det eller är bara personen i fråga bortglömd i denna stressens tidevarv?

Avsaknaden av spår i snön avslöjar och visst känns det lite sorgligt?

Fast än mer sorglig känns bilden nedan. Två gravar jämte varandra, ingen av dem från senare decennier. Den ena besökt, den andra inte. Spåren avslöjar som sagt.

Vi lär alla hamna här förr eller senare och även om man ligger någon meter under markytan, ovetandes om allt som sker ovanför, så visst önskar man att någon man hållit kär ser till graven och vårdar den ömt?

 

Det röda mot det vita

Vi er røde, vi er hvide. Så skulle jag kunna sjunga under tiden som Dannebrogen från 1200-talet hissas upp mot skyn.

Nu är jag inte dansk, utan svensk. Som svensk har jag också svårt att se något vackrare än ett gult rapsfält som breder ut sig under en klarblå himmel. Den svenska flaggans färger sägs härstamma från just det motivet. Fast visst är rött mot ett snötäcke av ren snö också något att fästa ögonen på.

Som det lilla Frisksportartorpet i utkanten av Nyköping.

Kanske som denna kvarglömda leksaksbil vid Anderslunds koloniområde.

Eller varför inte denna vackra ros som någon placerat vid Nya Kyrkogårdens minneslund, som ett minne av någon man hållit kär.

Naturligtvis saknas den där domherren med sitt röda bröst som skulle förgylla inlägget. Jag såg faktiskt en domherre i veckan när jag tittade ut från ett fönster på övervåningen. Den rörde sig på marken i en av grannarnas trädgård där den pickade fågelfrön som trillat ned från ett fågelbord. Får väl smyga dit med kameran när jag vet att ingen är hemma.

Förövrigt blir inte rött och vitt sämre med vetskapen om att två av mina favoritlag i fotboll har dessa färger i sina originaldräkter, Manchester United och Tystberga GIF.

Minnenas lund

Jag vet inte om minneslundar är de anhörigas önskan om att inte vara till besvär för sina efterlevande, eller om de är till för att de efterlevande ska minnas sina anhöriga utan en fast plats och ett namn att sörja vid.

Kyrkogårdar får sägas vara en plats dit man vänder sig när man vill bearbeta en sorg. Det behöver inte nödvändigtvis vara saknaden efter en avliden anhörig. En kyrkogård kan också vara en plats att fly till när vardagen tagit en vändning och man själv vandrar på den smala stigen mellan ljus och mörker. Många av oss har säkert vandrat längs med denna stig. Några kanske befinner sig mitt på den och vet inte riktigt var och när den slutar. Bara att den förr eller senare gör det.

Vill man fly det man försöker fly, är kyrkogårdar en plats dit många gärna vänder sig. Jag tror inte det har så mycket med religion att göra, snarare stillheten och tystnaden som omgärdar dessa platser. Två faktorer som utgör grunden när tankar försöker samlas och man kämpar med att omvända det mörka till något betydligt ljusare.

På moderna kyrkogårdar finns en oas mitt i oasen. Minneslunden.

Inga namn, inga utstakade platser, inga påkostade utsmyckningar, men ack så många minnen dessa platser bär på. Man vet att nära och kära har sin sista vila här. Många kanske känner deras närvaro, förnimmer deras ansiktsdrag och karaktärer. Man tänder ett ljus, lägger en blomma i anonymitetens namn eller bara sitter på en bänk och låter minnena passera revy. Jag minns fortfarande den unga mammans ord till sin dotter, när vi besökte minneslunden under Alla helgons dag i november och såg de tusentals ljus som tänts till minne av någon när och kär. ”Varje ljus är en människa som inte längre finns”.

Åtta ord som skänker tanke. Åtta ord som bär på minnen utan att vi förstår. Åtta ord som säger mer än vi kanske vill veta.

Ni som följer bloggen, känner till min fascination för kyrkogårdar. En del av mig fascineras av den miljö som varit kuliss till otaliga av de skräckfilmer man växte upp med som ung. En del av mig fascineras av tanken att vandra runt bland gravstenar som berättar historier, varav många förmodligen är långt mer spännande än dagens bästsäljande romaner. En del av mig fascineras också av det faktum att dessa platser är de sista vi vilar på, eller gör vi det…? ”Den sista vilan” kanske bara är en plats där det yttre av våra kroppar lämnas, medan det inre lämnar den här världen för en helt annan, långt härifrån…?

Nu blev det långt och jag som egentligen bara ville visa tre bilder på vackra blommor som lagts i Minneslunden på Nyköpings nya kyrkogård.