Livet består av små pusselbitar som måste passa ihop för att helheten ska resultera i något bra och något som lyser upp vardagen.
Sportintresserade slits inte sällan mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg. När Manchester United förlorade ligatiteln 2012 till lokalkonkurrenten Manchester City som avgjorde sista matchen för säsongen med två mål på övertid, raserades hela helgen och veckan efter var jag på vippen att sjukskriva mig i rena ilskan. Eller när Rumänien i kvartsfinalen under fotbolls-VM i USA, både kvitterade och tog ledningen mot Sverige och jag i rena ilskan öppnade fönstret och kastade ut TV-dosan. Den fick jag senare hämta och den minnesvärde minns att Sverige vann matchen på straffar. Gällande Manchester United så har laget vunnit både Premier League och Europatitlar efter den nesliga helgen.
Ett sprucket förhållande kan få livet att balansera på en väldigt smal gräns nära avgrunden till något man idag helst vill glömma. Ett antal år senare träffar man sitt livs kärlek och det mörka skiftar snabbt färg till något betydligt ljusare.
Lite av så fungerar livet. Man upplever ett annalkande mörker, men bakom hörnet väntar ofta något som förvandlar allt det negativa till något positivt. I värsta fall kan ett besked som landar längst till vänster på den svartvita skalan sakta men säkert röra sig en bit förbi den grå mitten och in på sidan där grått skiftar färg till vitt.
Ett hastigt och tråkigt beslut efter 38 år på samma företag, är på väg att ta den långa marschen på den svartvita färgskalan. När man börjar skönja konturerna av den oerhört efterlängtade pensionen (jo, så är det Fredrik F.) och vardagen så smått börjar anpassas efter detta, kom så beskedet. Företaget flyttar verksamheten, förvisso tillsammans med alla som vill följa med, men de sista sju åren i arbetslivet ska det pendlas med allt som det innebär ifråga om högre kostnader och mindre fritid.
Swosch och jag befann mig på den svartaste delen av färgskalan, men…
Ett besök på Nya Kyrkogården i Nyköping speglade helgen efter beskedet. Kyrkogårdar är en plats att vistas på när tankarna seglar iväg och man behöver en stund för sig själv. Ni får ta det för vad det är och orkar ni läsa vidare, så kommer det en fortsättning på ordet ”men”.
Den här skylten få symbolisera minnen av något/någon.
När livet vänder och man ser baksidan på den vardag som i så många år varit förutbestämd och tämligen enkel, känner man sig lite…
…vissen och det är sannerligen svårt att dra på smilbanden eller tänka i de där positiva tankegångarna som är så viktiga för ens eget välbefinnande och ibland omgivningens. Ett plötsligt och mindre lustigt beslut tär, om det råder ingen tvekan. Vad ser man framför sig när det mesta vänds upp och ned?
Något drastiskt, skrämmande och väl mörkt kanske? Livets hårda skola vandrar tyvärr den vägen ibland och precis som det är enklare att lämna ett förhållande än att bli lämnad, är det enklare att lämna ett jobb än tvingas lämna.
Så himla dyster är inte fortsättningen, vare sig för mig eller någon av mina 21 arbetskamrater. Vi har inte förlorat våra jobb, bara flyttat dessa 65 kilometer söderut. Nej, bilderna ovan får symbolisera ett av Nyköpings mest anrika och största företag. Endast spillror återstår när 2019 är på väg att klinga av och övergår till 2020. En liten röd ros på Nyköpings nya kyrkogård får det väl ända vara värt?
För att fortsätta berättelsen efter ”men”, så räcker det ofta med det lilla, för att tillvaron på den svartvita färgskalan vippar över och faller ned på den betydligt färggrannare. Likt Manchester United vunnit titlar efter den snöpliga missen 2012 och jag har hittat mitt livs kärlek, är också tillvaron efter 38 år på Cewe i Nyköping på väg mot något mer positivt än det som tankarna såg framför sig för bara tre veckor sedan.
Ett kort besök av personal från det företag vi flyttar till i höst, lite information om och kring denna, lite positiva vibbar och ett besök på företaget nere i Norrköping under kommande helg. Så mycket mer behövdes inte för att vardagen skulle ta några steg upp på stegen igen….Fast ok, pendla i sju år kanske inte hör till det man längtar efter…men även det kan bli bättre än man tror, så…