Allhelgona

Allhelgonadagen firar vi till minne av de som gav oss det vi har. Alla har vi nära och kära som gått bort och som vi minns med både glädje och sorg.

Frugan och jag gick omvägen över Nya Kyrkogården, innan vår traditionella lördagsfika på stan. Vi hade med oss ett gravljus, som jag för länge sedan köpte till min hustru i tron att det var ett doftljus. När vi kom upp till kyrkogården, var där fullt med bilar på parkeringen och innanför murarna många besökare som hade tänt eller var i full färd med att tända ljus på sina anhörigas gravar.

Vi placerade vårt ljus i minneslunden där flera av mina förfäder och släktingar tillbringar sin sista vila. Det kändes inte okej att gå runt med kameran och ta bilder bland människor som vördade och kanske sörjde sina anhöriga, så jag lät den hänga över axeln.

En bild blev det dock på min frus morföräldrars grav. Pyntad, fin, välskött och precis intill en nygrävd grav där kransar och blommor låg placerade på den lilla upphöjning där gräset ännu inte börjat växa.

Säg den kyrkogård som inte visar upp bilder som för tankarna till alla de skräckfilmer vi sett i unga år och som inte sällan utspelar sig på just kyrkogårdar. De här träden som sträckte sig mot en gråmulen himmel, skulle göra sig bra i en gammal Boris Karloff-skräckis. Vad finns bakom porten på bilden?

Vi gick ned på stan, tog vår fika och inhandlade lite nödvändigt. Därefter tänkte vi att den här helgen var till ända, men icke…

Efter en god middag, lite gott vin och en stund framför tv:n, kunde jag inte hålla mig. Jag ville ta bilder av Nya Kyrkogården i mörker. Planerna var att ge sig upp tidigt på söndagsmorgonen för att kunna ta bilder utan att störa andra besökare. Nu brukar jag vara morgonpigg, men vädret är inte alltid att lita på, så jag bestämde mig för att bege mig upp på kvällen. Frugan ville gärna följa med, så vi tog oss upp via dåligt upplysta gångbanor, mörka stigar och kom så fram.

Självklart ska en kväll på en kyrkogård inramas av en lite kuslig atmosfär och en fullmåne i dis känner ni säkert igen från en och annan vampyr- och zombiefilm. Skaplig rekvisita m.a.o.

Fullt med bilar på parkeringsplatsen, inte riktigt efter planerna. Det kändes dock inte lika påträngande att gå runt och föreviga det vackra efter mörkrets intåg och jag insåg snart att jag inte var ensam med en kamera.

Det kändes värdigt att bara sitta på en bänk och tänka på alla de som inte längre finns bland oss.

En ung mamma som gick förbi med två små barn, sade just detta. ”Varje ljus som är tänt är en människa som inte längre finns bland oss” och det fanns tusentals tända ljus bara i minneslunden. Bilden nedan tog jag med vitbalansen ”skugga” och därav det lite mer värmande skenet. Tyckte det passade bra i sammanhanget.

Övriga bilder är tagna med automatisk vitbalans och visar verkligheten som den var. Dock inte mindre värdigt.

Den halvtimmen frugan och jag satt kring den lilla dammen i minneslunden fylldes med folk som kom och gick. Skäms nästan att säga det, men det här var mitt första besök på en kyrkogård under denna firade helg. Det gav mersmak, om man nu tillåts säga detta om kyrkogårdar och sörjande människor. Med mersmak menar jag dock den värdighet och den rofyllda atmosfär som finns bland människor som förstår vikten av att hedra avlidna anhöriga och den sorg och saknad som finns hos många.

Det var inte bara i minneslunden omgivningen lystes upp av tända ljus. Vid nästan varje gravsten stod ett ljus och brann. Det sorgliga i att se gravplatser utan varken blommor eller ljus, är nästan svår att ta till sig. Har dessa avlidna personer inga släktingar i livet eller har de glömts bort för tid och evighet, saknad av ingen?

Lika sorgligt är det att ta del av de historier som finns bevarade på kyrkogårdar. Den här graven var rikligt smyckad och uppenbart välbesökt. Under dessa blommor och tända ljus ligger en liten flicka som bara blev 1 år. Vad var det som ryckte bort henne från hennes glada föräldrar? Vad var det som gjorde att hon aldrig fick uppleva detta med skola, lekkamrater, kärlek och att bilda familj?

Det vilar onekligen mycket sorg bakom alla de gravstenar som står symbol för liv som släckts, många alldeles för tidigt. Jag har medvetet gjort flickans namn suddigt.

Jag tror på fler besök på kyrkogårdar under Allhelgonahelgen. Det var, eller är, en tradition jag hoppas förs vidare av kommande generationer.