Frost eller inte?

Lindbacke igen. Detta naturreservat i Nyköpings direkta närhet är en ständig källa för inspiration och avkoppling. Inte ens en lite småkylig morgon förminskar värdet i det som naturen ger oss.

Det var lite småkyligt och på håll såg man hur Lindbackes skuggsida låg under ett täcke med frost. Även på nära håll, såg man hur frosten bitit sig fast efter nattens kyla.

Det fick bli lite närbilder i motljus på denna skuggiga del av naturreservatet.

Det började sakteliga att tina i takt med att solen värmde och på både växtlighet och statiska motiv sågs vattendroppar från den smälta isen och frosten. De två bilderna nedan är på samma motiv. Den första med fokus långt bort i fjärran och en andra med fokus på dropparna. En smaksak vad man gillar bäst.

Solen gjorde sig allt mer påmind och dess strålar började hitta också till skuggsidan.

Man kände nu värmen och de stela fingrarna började sakteliga tina. På andra sidan av Lindbacke fanns ingen tillstymmelse till frost. Här hade solen gjort sitt och smält bort den frost som fanns. Den lite trista färgen i omgivningen visade nu upp sig.

Med solen i ryggen och en brunsörjig markyta framför, var en siluett av detta träd det bästa som gick att åstadkomma.

Nej, på denna sidan av Lindbacke var det inte lätt att finna intressanta motiv. Hade hoppats lite på en  del djur att föreviga, men de hade tydligen annat för sig. Därför ägnade jag mig några minuter åt att experimentera. Lång slutartid och en rörelse från toppen av träden till marken och denna något spöklika bild tog form. Förr skulle denna ratas direkt som ett gediget misslyckande, men när man lärt sig lite av fotograferandets alla möjligheter, inser man att detta kallas för fotokonst.

Från Lindbacke är det några kilometer till Silohuset i Spelhagen. Fast med ett objektiv på 300 mm krymper avståndet och hela bilden skapar en vision av att landskapet framför är betydligt mer hoptryckt än i verkligheten.

Djurlivet då? Som sagt, väldigt sparsmakad även om man hörde småfåglar kvittra bland träden. De enda djur jag såg under denna förmiddagspromenad var dessa två duvor som förskrämda lättade från åkern så fort ett tyngre fordon får förbi på Oxelösundsvägen.

 

Annonser

En magisk kväll

Det gäller att passa på när vädret tillåter det och jag inte jobbar kvällsskift. Vadå, tänker ni?

Jo, att med kamera och stativ bege sig ut i Nyköping för att ta bilder på en nedgående sol och det fantastiska ljus som skapas vid dessa tillfällen. Vill man fånga solnedgångar på bästa tänkbara sätt, är molnfria himlar inte att önska. Som alla vet är moln som reflekterar solens strålar en alldeles utmärkt rekvisita för såväl proffs som amatörer.

Den här kvällen var molnfri, men inte helt fri från ett härligt ljus. Naturreservatet Lindbacke/Svanviken ligger nära till hands där vi nu bor och dit beger jag mig gärna både sommar, vår och höst. På vintern är det lite besvärligare, men jag tänker prova när snön fallit och marken ligger vit under en klarblå himmel.

Bilden nedan tog jag med handhållen kamera, vilket inte alltid är det bästa under mörka förhållanden. I synnerhet inte när man väljer en längre slutartid som är kravet om man ska få till de stjärnformade ljuspunkter man kan se på gatlyktor eller som här, solen. Med vibrationsreduceringen på och ett ISO-värde på 800 gick det ändå ganska bra.

Kameran sattes inte på stativet förrän jag var framme vid Lindbacke. Det blev en del bilder, men som alltid är det svårt att få till en exponering som ger en fin himmel i kombination med strukturer i landskapet under. Följden brukar bli att marken syns relativt bra och himlen är utfrätt, eller att himlen fångas med sina härliga färger och marken under är mörk, närmast svart.

En lösning är att skapa HDR-bilder med ett antal bilder tagna med olika exponeringar, eller som på bilden nedan. En enklare variant med två bilder som sammanförts i Photoshop där jag med hjälp av olika verktyg fått ut det bästa av två bilder med både över- och under exponering.

Lite kyligt var det allt och därför stannade jag inte särskilt länge på de vindpinade kullarna. Vid ”entrén” till naturreservatet stannade jag till för att fånga två bilder med olika resultat. Den första bilden tog jag i motljus och fokus på himlen för att skapa siluetten av träden. Högt ISO användes och i förstoring ser man bruset som är oundvikligt vid just höga ISO-värden.

Den andra bilden togs bara någon minut senare och här med ljuset i ryggen. Skillnaden på dessa förutsättningar är stor, vilket kanske får många som inte är intresserade av fotografering att undra. Effekten är dock densamma, oavsett om du tar bilder med bra eller dåliga ljusförhållanden. Prova själv att ta två bilder på samma motiv under dagtid, den ena med solen i ansiktet och den andra med solen i ryggen. Du märker själv skillnaden, så den tänker jag inte förklara.

Jag var ganska nöjd med kvällen som hade gett de resultat jag önskade…nåja, åtminstone nästan. Fast i efterhand önskade jag att handskarna var framplockade ur vinterlådan. Håll i ett stativ under lite mer kyliga förhållanden och du vet vad jag menar.

Dessa fina kvällar har lockat till andra fotosejourer, till vilka jag återkommer.

Lindbacke…

…eller en promenad på igenväxta stigar och ståtliga hästar.

Lindbacke kan man inte undvika när man talar om natur i Nyköpings omgivning som lockar till avslappning och en flykt från verkligheten. Jag har gått här många gånger. Ni har läst om dessa promenader många gånger. Jag kommer att gå här många gånger och ni kommer att läsa om dessa promenader många gånger.

Har du inte redan gjort det. Ta en promenad till naturreservatet. Stan är inte större än att du kan göra det. Orkar du inte eller känner att lusten inte finns, ta bilen eller cykeln och parkera den vid informationstavlan och bege dig ut i naturen. Du kan bara röra dig på själva Lindbacke, du kan ta rundslingan förbi Stora Kungsladugården och Gumsbacken eller ta Sörmlandsleden till Kastalen och tillbaks. Möjligheterna är oändliga och dessutom lite roliga om du har kameran hänger på axeln eller ligger i fickan.

Det är lite spännande att promenera förbi dessa muskelberg. Man vet inte hur de reagerar över främmande människor som promenerar i deras mat, men de verkar vara av den fromma sorten.

Från Gumsbacken (ja, jag gick rundslingan) ser man över Lindbacke och värmeverkets byggnader. Inte särskilt spännande, om det inte vore för molnen som skapar en illusion av rök som kommer ur skorstenen.

Vi kanske ses på Lindbacke någon gång. Jag är där ganska frekvent.

Fåglarna

Här följer ett inlägg utan så många ord. Kort och gott bilder på några av de fåglar som kantat mina promenader.

 

Ryssbergen

De kanske bästa motionsspåren i kommunen hittar man i Ryssbergen. De är kanske inte lika frekvent använda som Ekensberg, mest beroende på att man måste ta sig dit med något fordon för att ta sig runt. När man väl är där upplevs naturen mer nära än just vid Ekensberg och andra motionsslingor i vår närhet.

Lite kuriosa om Ryssbergen. När ryssarna härjade vid Sörmlandskusten 1719 och brände ned stora delar av Nyköping, kom man vägen via Ärila, förbi gården Skillerhult och över berget. När man passerade den lilla bron över Kilaån mötte den cirka 400 man starka armén motstånd från två lokala bönder som vaktade denna. Inte mycket till motstånd alltså. Namnet Ryssbergen har man fått efter denna händelse.

Sörmlandsleden går här och följer man denna förbi Ärila hamnar man ända borta vid Stjärnholm. Jag har inte gått sträckan själv, men den verkar intressant på många sätt. Givetvis förknippas Ryssbergen mest med slalombacken som är kommunens enda, men inte heller denna har jag använt för just ändamålet. Friluftsfrämjandet äger idag de lokaler som finns i samband med backen och motionsspåren och kan hyras för exempelvis fester och olika evenemang.

Det finns främst två spår man som motionär kan använda. Det ena är 10 km och det andra är 5. Det är det sistnämnda jag brukar promenera på när jag tar mig ut hit för lite motion. Det är en trivsam sträcka med ett underlag som skonar både rygg och ben, dessutom lagom lång. För de lata finns avstickare från spåren där man kan gena om man så önskar.

Intill starten eller slutet, beroende på vilket håll man går, ligger också vägen upp till Nyköpings högsta punkt. Den brukar jag alltid avsluta med, oavsett om jag har fika med i ryggsäcken eller bara är där för en lite snabbare promenad. Jag tror att den högsta toppen tillkommit genom att man tippat rester efter olika arbeten och sedan låtit naturen haft sin gång, men det är inget jag kan bekräfta.

På väg upp till högsta punkten.

Från denna har man en vidsträckt utsikt över Svanviken, Lindbacke, Nyköping, stora delar av Kiladalen och ända bort till Oxelösund.

Man har gjort i ordning här uppe. Dels finns det bänkar och bord där man kan slå sig ned med sin fikakorg och njuta av den vackra naturen nedanför berget. Dels har man satt upp en informationstavla där man på bild kan läsa om något av det man ser från toppen. I vanlig ordning finns det besökare som orkar släpa med sig läsk, chips och annat, men som inte orkar bära med sig de tomma burkarna och påsarna när man beger sig därifrån. Tyvärr tror jag inte ens det skulle hjälpa om man placerade några soptunnor där uppe. Vissa människor bara måste kasta skräp på marken.

 

 

Det lilla runt omkring oss

Det här inlägget innehåller inte många ord. Det här inlägget innehåller bara bilder på några av de små man möter på sina promenader.

Platserna där bilderna är tagna är skogen intill Dammgruvan, motionsspåret vid Ryssbergen, den smala vägen till Lilla Kungsladugården, Gamla Oxelösund, Lindbacke och Ripsa.

Så avslutas inlägget med ett något större djur, fast ändå litet.

 

De små detaljerna

Det är de små detaljerna som gör det. Detaljerna man inte skulle lägga märke till, eller ens bry sig om ifall kameran inte hängde på axeln.

Man fokuserar oftast på det stora, det kända och det redan väldokumenterade. Om man bara sänker eller lyfter blicken en aning, finner man detaljer i omgivningen som ibland kan vara nog så intressanta…åtminstone om man ärr hobbyfotograf. Vänner och bekanta kan ibland undra varför jag riktar kameran mot en till synes tom tegelvägg eller ligger på knä framför ett vanligt buskage.

De vet förmodligen inte bättre. Många i min närhet skulle aldrig lägga märke till eller intressera sig för…

…en nedklottrad gångtunnel under E4:an…

…en gammal rostig och halvt raserad skylt över Nyköpings forna industrihistoria…

…eller denna skylt som inte har med regeringen att göra…

…eller meningslöst klotter på en grönmålad tegelvägg…

…eller en figur på en undanskymd fontän som spottar vatten…

…en dekal på en bil som kanske säger något om ägaren själv , eller om ägarens fantasier…

…en liten röd dörr bland ståtliga och medeltida byggnader…

…eller denna undanskymda tunna framför en lokal sprittillverkare och som jag gärna skulle ha stående i trädgården, ständigt fylld förstås…

…den här attiraljen som satt på en ledning, vad är det att fota…

…fast visst gäller det att se upp ibland…

…och tittar man tillräckligt högt ser man denna skylt ovanför en klassisk industri som idag är hotell, spa och gym…

…barn skrämmer man med clowner och har ni sett filmen ”Det” vet ni varför…

…eller denna vanliga dörr i en byggnad där man tidigare låst in bröder…

…eller varför inte en liten byst av en välkänd hertig…

…frågan är inte varför någon stoppat in en plackers bland barken, utan vem som bär med sig plackers på skogspromenaden…

…och ett litet barns gråt när han/hon kommer hem och upptäcker att man tappat mössan och varför inte föräldrarna upptäckte det förrän man kom hem.

Ni ser. Det är de små detaljerna som ibland gör det och har du tappat inspirationen att fota på vägen, är detta ett tips. Böj på knäna, lägg dig platt på mage eller titta upp i luften. Där finns det godsaker att hämta.