Här följer ett inlägg utan så många ord. Kort och gott bilder på några av de fåglar som kantat mina promenader.
natur
All posts tagged natur
De kanske bästa motionsspåren i kommunen hittar man i Ryssbergen. De är kanske inte lika frekvent använda som Ekensberg, mest beroende på att man måste ta sig dit med något fordon för att ta sig runt. När man väl är där upplevs naturen mer nära än just vid Ekensberg och andra motionsslingor i vår närhet.
Lite kuriosa om Ryssbergen. När ryssarna härjade vid Sörmlandskusten 1719 och brände ned stora delar av Nyköping, kom man vägen via Ärila, förbi gården Skillerhult och över berget. När man passerade den lilla bron över Kilaån mötte den cirka 400 man starka armén motstånd från två lokala bönder som vaktade denna. Inte mycket till motstånd alltså. Namnet Ryssbergen har man fått efter denna händelse.
Sörmlandsleden går här och följer man denna förbi Ärila hamnar man ända borta vid Stjärnholm. Jag har inte gått sträckan själv, men den verkar intressant på många sätt. Givetvis förknippas Ryssbergen mest med slalombacken som är kommunens enda, men inte heller denna har jag använt för just ändamålet. Friluftsfrämjandet äger idag de lokaler som finns i samband med backen och motionsspåren och kan hyras för exempelvis fester och olika evenemang.
Det finns främst två spår man som motionär kan använda. Det ena är 10 km och det andra är 5. Det är det sistnämnda jag brukar promenera på när jag tar mig ut hit för lite motion. Det är en trivsam sträcka med ett underlag som skonar både rygg och ben, dessutom lagom lång. För de lata finns avstickare från spåren där man kan gena om man så önskar.
Intill starten eller slutet, beroende på vilket håll man går, ligger också vägen upp till Nyköpings högsta punkt. Den brukar jag alltid avsluta med, oavsett om jag har fika med i ryggsäcken eller bara är där för en lite snabbare promenad. Jag tror att den högsta toppen tillkommit genom att man tippat rester efter olika arbeten och sedan låtit naturen haft sin gång, men det är inget jag kan bekräfta.
På väg upp till högsta punkten.
Från denna har man en vidsträckt utsikt över Svanviken, Lindbacke, Nyköping, stora delar av Kiladalen och ända bort till Oxelösund.
Man har gjort i ordning här uppe. Dels finns det bänkar och bord där man kan slå sig ned med sin fikakorg och njuta av den vackra naturen nedanför berget. Dels har man satt upp en informationstavla där man på bild kan läsa om något av det man ser från toppen. I vanlig ordning finns det besökare som orkar släpa med sig läsk, chips och annat, men som inte orkar bära med sig de tomma burkarna och påsarna när man beger sig därifrån. Tyvärr tror jag inte ens det skulle hjälpa om man placerade några soptunnor där uppe. Vissa människor bara måste kasta skräp på marken.
Det här inlägget innehåller inte många ord. Det här inlägget innehåller bara bilder på några av de små man möter på sina promenader.
Platserna där bilderna är tagna är skogen intill Dammgruvan, motionsspåret vid Ryssbergen, den smala vägen till Lilla Kungsladugården, Gamla Oxelösund, Lindbacke och Ripsa.
Så avslutas inlägget med ett något större djur, fast ändå litet.
Det är de små detaljerna som gör det. Detaljerna man inte skulle lägga märke till, eller ens bry sig om ifall kameran inte hängde på axeln.
Man fokuserar oftast på det stora, det kända och det redan väldokumenterade. Om man bara sänker eller lyfter blicken en aning, finner man detaljer i omgivningen som ibland kan vara nog så intressanta…åtminstone om man ärr hobbyfotograf. Vänner och bekanta kan ibland undra varför jag riktar kameran mot en till synes tom tegelvägg eller ligger på knä framför ett vanligt buskage.
De vet förmodligen inte bättre. Många i min närhet skulle aldrig lägga märke till eller intressera sig för…
…en nedklottrad gångtunnel under E4:an…
…en gammal rostig och halvt raserad skylt över Nyköpings forna industrihistoria…
…eller denna skylt som inte har med regeringen att göra…
…eller meningslöst klotter på en grönmålad tegelvägg…
…eller en figur på en undanskymd fontän som spottar vatten…
…en dekal på en bil som kanske säger något om ägaren själv , eller om ägarens fantasier…
…en liten röd dörr bland ståtliga och medeltida byggnader…
…eller denna undanskymda tunna framför en lokal sprittillverkare och som jag gärna skulle ha stående i trädgården, ständigt fylld förstås…
…den här attiraljen som satt på en ledning, vad är det att fota…
…fast visst gäller det att se upp ibland…
…och tittar man tillräckligt högt ser man denna skylt ovanför en klassisk industri som idag är hotell, spa och gym…
…barn skrämmer man med clowner och har ni sett filmen ”Det” vet ni varför…
…eller denna vanliga dörr i en byggnad där man tidigare låst in bröder…
…eller varför inte en liten byst av en välkänd hertig…
…frågan är inte varför någon stoppat in en plackers bland barken, utan vem som bär med sig plackers på skogspromenaden…
…och ett litet barns gråt när han/hon kommer hem och upptäcker att man tappat mössan och varför inte föräldrarna upptäckte det förrän man kom hem.
Ni ser. Det är de små detaljerna som ibland gör det och har du tappat inspirationen att fota på vägen, är detta ett tips. Böj på knäna, lägg dig platt på mage eller titta upp i luften. Där finns det godsaker att hämta.
Frugan och jag har ett gemensamt. Ja, sanningen är att vi har mycket gemensamt och en av alla dessa saker är att gå långpromenader, företrädesvis i skogar, på stigar och mindre grusvägar. Naturen, djuren, lugnet är några faktorer som klart vinner över promenader i stadsmiljö.
Fast ibland kräver det att man hittar nya vägar, för att inte tappa intresset. En sådan gjorde vi under den här promenaden. Ja, vägen i sig var känd för oss sedan tidigare, men vi har aldrig gått sträckan förut.
På för oss tidigare kända stigar och grusvägar inleddes promenaden. Upp i skogen bakom Hemgården och ut på den slingrande grusvägen mot kraftstationen nedanför Minninge gård. Här har vi gått flertalet gånger, men nu när man bygger och sanerar vid kraftstationen, har man också skurit av den väg vi brukat gå.
Sträckan fram hit är en kul sträcka att gå. Inte bara för att bruset från staden knappt är hörbart, utan också för att skogen bjuder på intressant natur och vilda djur som brukar kanta vägen. Här har det setts både rådjur, älg och rovfåglar. Dock inte den här dagen, men den här ekorren med lunchen i mun lyckades frugan skymta i ögonvrån. Innan jag hann ställa in kameran, pilade den upp för trädstammen och utom synhåll.
Inte långt efter detta ropade frugan till och pekade på en räv som sprang nedför en höjd i skogsbrynet. Jag hann aldrig få upp kameran innan den försvann i buskagen. Den dök aldrig upp igen, men vi anade att den låg där i buskarna och tittade på oss när vi vandrade vidare på vägen.
Tankarna gick till allt det man missar på vandringar som denna. Hade frugan inte varit uppmärksam eller haft blicken mot skogen på andra sidan vägen, hade vi missat både ekorren och räven. Så sannolikheten att man missar mycket av det som vistas i vår natur är stor, tyvärr…
Fast intill kraftstationen fick både frugan och jag vårt lystmäte. Blommor i mängder…
Eftersom man inte längre kan ta sig via kraftstationen, över järnvägen och bort mot Stora Kungsladugården, hade vi som sagt sett ut ett nytt mål. Vi har många gånger tittat upp mot gården och undrat om man kan ta sig vidare förbi den och ut på andra sidan. Höga röster hördes bakom kullen och snart dök ett gäng unga vandrare upp med sina packningar. Klingande tyska förkunnade att de var turister på besök i vår stad. Det vi nu förstod var att man kunde ta sig förbi Minninge Gård, för det var från det hållet de kom.
Strax innan själva gården kom tre hästar springande ned för backen. De stannade på tryggt avstånd från oss, förutom denna lilla som nyfiket tittade på oss från bara någon meter.
På bägge sidor av gården låg årets första skörd förpackade i sina fula platssäckar. Visst saknar man de gamla höhässjorna?
Till gården omges vägen av en mäktig allé. Fast i vårt fall ledde allén från gården och ut mot väg 52, strax innan rondellen till Skavsta. Sträckan så här långt var härligt lugn och tyst, men på den hårt trafikerade vägen väcktes man snart från drömmen om en bilfri värld där gräs, buskar och träd ersatt asfalt och betong.
Nu är väg 52 bred med en meter cykelbana på var sida om vägen, så det var ändå ganska bra att vandra. Bakom rondellen vek vi dock av på Sörmlandsleden som slingrar sig nedanför pumpstationen.
Lite andra vyer än de bilar och bussar som svepte förbi bara tiotalet meter bakom oss.
Varken frugan eller jag har gått den här sträckan på Sörmlandsleden, så det var nytt för oss. En fin passage hade upprättats i trä. Dock inte så hållbar, vilket kan läsas på skylten.
Stigen som tog oss fram mot stan kryllade av sniglar och jag kunde inte låta bli att böja lite på knäna och ta en bild på den här parveln.
Snart var det inte lika lättgånget längre, så vi valde att gå upp på vägen igen. Vi skulle ändå ta oss över vid Oscarshäll och bort mot Anderslunds kolonilotter. Innan vi kom dit, såg vi en liten skogsväg som gick in till höger. Den såg så härligt lummig ut och vi trodde att den möjligen skulle leda runt Oscarshäll och direkt mot koloniområdet. Det gjorde den nu inte, utan det var en återvändsgränd som uppenbart använts av människor som hellre kastar skräp i naturen, än där det hör hemma.
Dock vi se något vi aldrig sett och inte visste existerade.
Mitt ute i skogen ligger denna ruin. Det stod skyltar lite längre ned på stigen, men vi fördjupade oss aldrig i dem. Vi kommer att återvända hit och då hoppas jag att vidare information kan ges om dess ursprung och historia. Tänk vad man kan hitta i naturen, bara tiotalet meter från en hårt trafikerad landsväg.
Det blev en trevlig promenad på nya marker, med nya upptäckter och cirka 11 000 steg i stegtävlingen ni läst om tidigare. Drygt två timmar tog det, med fotostopp, fika och nyfikna blickar på djur och växter som kantade vår väg.
Rubriken låter kanske kryptisk, för vem jagar dåligt väder när sommaren inlett både svalt och regnigt?
Det är egentligen inte dåligt väder jag jagar, utan det vackra väderfenomen som syns på himmelen efter solen brutit igenom regntunga moln. Regnbågen.
Jag har sett oerhört vackra bilder på regnbågar över Nyköping de senaste veckorna, både på bloggar, på Instagram och i sociala medier. Själv har jag inte lyckats fånga regnbågar på en enda bild i år. Antingen har jag jobbat eller så har den inte synts till i området där jag bor.
Därför fanns det hopp nr jag under veckan som gick såg denna syn från vår lilla trädgård.
Lovande, inte sant?
Ner i hobbyrummet efter kameran, på med kläderna och iväg mot regnet. Stegen tog mig mot de berömda garagelängorna i Hemgården, där jag hoppades att regnet skulle dra in. I fjärran tornade molnen upp sig och att de innehöll regn gick inte att ta miste på. Att man stundtals skymtade solen gjorde att förhoppningar fanns om en regnbåge som skulle uppenbara sig.
Jag väntade och väntade och väntade….
Plötsligt kändes det inte som att vädret var med mig och synen av en regnbåge kändes avlägsen. Jag gick några varv runt garagen, men insåg snart att väntan var förgäves och slängde därför kameran över axeln och begav mig hem. Regnmolnen drog förvisso in över stan, men…
…något regn fick vi inte i Högbrunn, förutom några futtiga droppar som letade sig ned och fastnade på våra fönster.
Besviken fick jag konstatera att någon bild av en regnbåge fick jag inte denna kväll heller. Än mer besviken blev jag när jag dagen efter kikade in på Instagram, Facebook och fick se mängder av fina bilder på regnbågar, samtliga tagna över Nyköping. Så det uppenbarade sig en regnbåge trots allt, men som vanligt befann jag mig då på fel plats.
Så, får jag inte se en regnbåge, får jag väl spela lite Rainbow.
Sörmlandsledens sträckning mellan Lindbacke och Kastalen har blivit något av en favorit för oss som inte har någon bil. Frugan och jag alltså.
Sedan ansvariga gjort i ordning sträckan är det en mycket lugnande och vacker promenad som väntar. Det är vad man kallar ”mumma för själen”.
Är vädret fint som dagen till ära, blir promenaden en ren njutning. Den lilla ekorren som skuttade bland träden följde oss en bit och givetvis på ett lagom avstånd för att inte fångas på bild som önskades.
Själva Lindbacke bjuder på en växtlighet med för mig både kända och okända blommor. För att fånga dem på önskad nivå la jag mig raklång på marken medan frugan gick omkring med sin mobil, till synes inte lika intresserad av att ta bilder som sin hobbyfotograferande make.
Tack o lov växte en del vackra växter på buskar i lagom höjd för att jag skulle slippa lägga mig ned.
Lindbacke är ock träd, enar och buskar. Är förresten en en ett träd eller en buske?
”Are You Talking To Me”, tycktes kon säga och såg så där lagom kaxig ut. Korna som betar på naturreservatet är dock ganska beskedliga och blänger mest på naturälskarna som vandrar förbi och bland dem.
Det bar så ut på den nedtrampade stigen och ut på den nylagda träspången. Omgivna av hög växtlighet, fjärilar som blåste förbi som fladdrande löv och fågelkvitter, tog vi oss fram mot den historiska byggnad som Kastalen utgör. Vi som vandrat på Sörmlandsleden vet att intresset hos de ansvariga som sköter den varierar i hög grad. Från närmast ogenomtränglig växtlighet, till fina stigar, slingrar sig denna turist attraktion från Östergötland upp till Stockholm. Sträckan Lindbacke – Kastalen tillhör de väl skötta och är värd ett besök. Till skillnad mot min senaste promenad hade man också fixat till den sista sträckan, så att vi slapp ta oss på en smal och upptrampad stig genom meterhögt gräs där fästingarna bara väntade på mänsklig hud att attackera.
Sträckan i sig blir som allra vackrast när den slingrar sig jäms med Kilaån…
…och från en av träspångarna njuter man som bäst av utsikten.
Kan ju inte påstå att det ser lockande ut, men när vi stod där och blickade ut över Kilaån, kunde vi också se fiskar vid vattenytan, stora trollsländor som rörde sig mellan åns bägge sidor och när vi vände upp våra huvuden såg vi en rovfågel av okänd art som seglade förbi på lite för hög höjd för att bilderna skulle bli publiceringsbara.
Nog är det lite av vildmark som möter vandrarna ju närmare Kastalen och Ryssbergen man kommer. Det känns inte riktigt sörmländskt, om jag får säga. Eller gör det det?
Årets första nyckelpiga vaktade den sista övergången innan den korta backen upp mot den historiska ruinen.
Kring denna ruin är både växtlighet och djurliv rikligt förekommande. Vill man släpa med sig ett stativ och utöva makrofotografering finns ett och annat att utforska. Nu hade jag varken stativ eller makroobjektiv med och fick nöja mig med att zooma och använda blixt.
Det var en varm dag där vi gick med bara överkroppar…nja frugan fegade ut och behöll bh:n…och en stund välförtjänt vila och solbad hanns med innan vi vandrade hem igen.
Nu var det uppenbart att fler än vi hade tagit sig till Kastalen. Förmodligen inte samma väg som vi tog, utan i bil som parkerades på grusvägen 50 meter bort. Mitt i Kastalen, denna historiska ruin och turistattraktion, hade några individer ätit upp sin medhavda lunch och lämnat skräpet kvar. Jag blev så förb..ad att jag författade en insändare till Sörmlands Nyheter när jag kom hem.
Individer som dessa hör hemma i städerna där de kan skräpa ned bäst de vill. Naturen och inte minst historiska byggnader klarar sig bra utan deras närvaro.
Dåligt samvete förväntar jag mig inte att de har, de små liven. Jag kylde ned irritationen på vägen hem och tur var väl det, för hade jag skrivit de ord som först dök upp, skulle insändaren aldrig publicerats…garanterat.
Ja-ja, en sista bild han jag ta innan vi svängde upp förbi Gumsbacken för vidare promenad på asfalt och bland betong.
