Meteorologens löften

Den närmar sig. För många är den årets höjdpunkt. Midsommarafton.

Finns det någon vecka under året där meteorologernas väderkartor röner så stort intresse som just denna? Jag tror inte det, om man nu inte bokat en solresa till Tylösand eller andra kända badorter i Sverige. Prognoserna som förmedlas rör upp känslor, de sliter oss mellan hopp och förtvivlan och vi planerar hela dagen efter den bild vi ser på meteorologens karta.

Moln är ingen önskvärd syn, för visst vill vi se en klarblå himmel och en tempmätare som pendlar mellan 20 och 25°. Fast när de ser ut så här, packas sillen och nubben ned i frysväskan och kompisgänget grenslar sina cyklar för vidare färd till havsbandet.

När man vaknar på Midsommaraftonens morgon och himmelen ser ut så här, börjar tvivlet infinna sig och med moloken stämma ringer man runt till vännerna och planerar alternativ.

För något år sedan tillbringade vi Midsommarafton i en carport iklädda tjocka jackor, huttrandes och hörde regnet smattra mot taket. Det sades att julafton samma år var mildare än just Midsommarafton och det var just precis så det kändes.

Hur lyder då årets prognos?

SMHI visar denna prognos…

…och norska YR denna…

Det ser väl skapligt ut, men årets premiärdopp får nog vänta, eller….?

Å andra sidan är meteorologer och politiker två yrkesgrupper som inte kan hålla sina löften, men som samtidigt blir förlåtna för att alla räknar med att deras prognoser är högst osäkra.

 

Lite på avstånd

Vissa djur vill man gärna krypa närmare när man fångar dem på bild, andra håller man gärna lite distans till.

Vid mitt besök vid Gälkhyttedammen för några veckor sedan, syntes många ormar svalka sig i det lite bruna vattnet. Givetvis på lite för långt avstånd och det var därför svårt att fånga dem bra på bild. I vanliga fall håller jag gärna lite distans till ormar, men i fall som detta får de gärna komma lite närmare.

Måsar vill jag gärna ha på avstånd, men de envisas med att hålla till i närheten med sina jobbiga skrik. Vem vet, kanske man råkar tappa en bit sockerkaka på marken. Vid samma Gälkhyttedamm sågs denna mås gå in för landning vid flera tillfällen, för att sedan simma några varv i jakt på något och sedan lyfta mot den ganska klarblå himmelen.

Vid Lindbacke verkar djuren vara sällsynt ”hariga”. Som denna hare som skuttade iväg så fort jag närmade mig.

Tänk om djuren förstod att majoriteten av oss människor aldrig skulle göra dem illa. Fast jag förstår dem. Många människor drar sig inte för att skada och t.o.m. döda för nöjes skull. Småfåglarna vid Lindbacke hörs, men syns sällan. Skygga förstås. Svanar brukar sällan vara skygga, men vid Lindbacke flyger de på behörigt avstånd när de landar och startar ute vid Svanviken.

Apropå svanar och deras förkärlek att röra sig nära människor. Den här var helt omedveten om de människor som satt på berghällarna och väntade på färjan mellan Vikbolandet och Kvarsebo. Det är nästan så man ibland tror att de poserar medvetet, för vackra är de sannerligen.

Vid fiket på Kvarsebosidan, satt flertalet svalor uppradade på taket vid uteserveringen. Svalor syns oftast på håll och är inte särskilt lätta att fånga på bild där de sveper genom luften. Man får därför ta chansen när chansen bjuds och sitter de så här stilla är det bara att bocka och buga.

Lite på avstånd kan man också få se andra saker. Som de här anläggningsarbetarna som håller på vid det nya bilcentret vid Hemgården. Jag tror skyddsombuden skulle ha ett och annat att säga. Min gissning är att arbetarna är inhyrda från ett företag i ett land öster eller söder om Sverige.

Det sista av våren

Med dessa överblivna bilder kramar jag ut det sista av våren. Nu är banne mig sommaren här och det säger jag trots att kompisgänget ganska nyligen tillbringade midsommarafton i en carport, iklädda vinterjackor och ett regn som bokstavligen dundrade på taket ovanför.

Säger almanackan att det är sommar, då är det sommar och fr.o.m. nu kommer min kamera att övergå till sommartid, precis som jag själv.

Lite överblivna bilder som sagt. Som denna från Gälkhyttedammen, dit jag cyklade och njöt av en värmande sol i knappt 30 minuter.

En välkänd och ofta fotograferad profil strax intill Tuna kyrka.

En vy från Lilla Kungsladugården och den korta väg man kan gå och där man hamnar på den lika korta väg som leder förbi garagelängorna vid Hemgården.

På samma lilla korta väg passerar man detta dike som försvinner bort i fjärran.

En utblommad maskros kanske är ännu vackrare när den förvandlats, som denna vid Lindbacke…

…och denna vid Brannäs våtmarker.

Fast ibland behöver man inte ge sig ut i naturen för att hitta vackra bilder på vår flora & fauna. Den här färgprakten kan ses på träbryggan intill Nyköpingshus.

Som sagt, nu övergår jag och mina kameror till sommartid. I.o.m. denna hoppas jag också kunna föreviga lite bilder från andra landsdelar än Nyköping med omgivning.

Svanviken och jakten på fåglar

Bortom Lindbacke ligger Svanviken.

På vägen dit passerar du Ärila golfklubb och alla individer med stora plånböcker som finner nöje i att slå på en boll med en klubba. Varken sporten eller dess utövare intresserar mig särskilt. Fast å andra sidan, förena nytta med nöje är inte att förakta.

Personligen förenar jag nytta med nöje när jag har med mig kameran på promenaden eller cykelturen. Cyklade gjorde jag till Svanviken för att se om det fanns fåglar att föreviga, gärna då de rovfåglar som jag ibland kunnat skymta en bit bort.

Svanviken är en liten, men intressant plats med en flora och en fauna man inte ser överallt. Fast, nog borde ansvariga lägga lite krut och pengar på att fixa träbron ut till fågeltornet. Det lutar betänkligt och när vassen växer in över gången kan det på sina ställen vara svårt att passera.

Vass ja. Det växer gott om dem och på sina ställen så högt att de skymmer värmeverket någon kilometer bort.

Nej, några rovfåglar syntes inte till. Inte heller de svanar, änder och gäss man kan få se ute på den plana ytan mellan Svanviken och Stora Kungsladugården. Småfåglar hördes, men syntes inte…bara vass, vass och mera vass.

Eller vass förresten? Är det vass, eller är min biologiska kunskap begränsad trots tre år på Naturvetenskaplig linje?

Strunt samma. Det blev en kvart ute vid fågeltornet, sedan vände jag tillbaka mot cykeln.

Fåglar, jo de hördes, men syntes inte. Känns det igen? Trots både nygjorda och gamla fågelholkar som är uppsatta intill träbron, var närvaron av dess invånare total. Fast de fanns i närheten, det kunde man höra.

Desto fler växter i sankmarken som omgärdar bron mellan parkeringen och fågeltornet. Jag vet inte namnet på dem, men de fyller sitt syfte för en amatörfotograf som undertecknad.

En och annan fjäril passerade på snabba vingar. De är inte lätta att fånga på bild, särskilt inte när de strategiskt väljer att landa på växter en bit ut från bron. Ett zoomobjektiv på 300 mm hjälper givetvis till, fast handhållet är det svårt att få de där riktigt skarpa bilderna.

Nej, jag gav upp jakten på rovfåglarna och förövrigt alla fåglar. En cykeltur på ett antal kilometer för att fotografera fåglar och så kommer jag hem utan en ända fågelbild. Bra jobbat och lika långt som det var hit, var det sedan hem. Återigen passerade jag golfarna som med olika stilar och lycka svingade golfklubban mot den lilla bollen.

Strax efter att jag svängde av Nävekvarnsvägen och in på cykelvägen förbi Arnö Gård, stannade jag till, hoppas av och tog den här bilden på ett ”öde” torp som bara ligger femtiotalet meter från herrgården. Svårt att tro om man riktar kameran i rätt vinkel.

Arnö Gård som ligger där, insvept i grönska och som en perfekt kuliss för en svenskproducerad skräckfilm. Jag vet att någon bor där, åtminstone periodvis. Fast tänk er en scen ur en film där några av traktens ungdomar vill testa sitt mod och beger sig till herrgården för att tillbringa en natt. Knarrande dörrar, vinden som susar genom trasiga fönster, lågorna från stearinljusen som sakta fladdrar som om någon osynlig ande pustar ut i din närhet, tassande fotsteg som rör sig i mörkret, skuggor som rör sig över väggarna, skepnader som ingen kan förklara, en tyst suck från någon du inte ser, förnimmelsen att någon/något finns i huset och så….mobiltelefonen avger en notifiering om att att vädret ska bli fint nästa vecka.

Från Arnö Gård går denna väg som förr i tiden var flitigt trafikerad.

Snart var jag hemma igen. Utan bilder på några fåglar, men nöjd med motionen jag fick på köpet.

Vandraren

Så var det dags igen. Den dagliga promenaden i utkanterna av Nyköping. Känslan att kunna röra sig i natur och bland djur överskrider känslan av att röra sig bland betong och bilar.

Jag och frugan tillbringade några minuter på altan innan hon kände att det var dags att börja påta lite i trädgården. Själv föredrog jag att ta på mig vandringsskorna och kameran över axeln. Rundan jag hade valt ut är känd sedan tidigare. Förbi Lindbacke och Stora Kungsladugården, fast den här gången åt andra hållet.

Väl framme vid anslagstavlan som står nedanför naturreservatet såg jag denna vandringskänga hänga över tavlan. Antingen var det en enbent man som tröttnat på att gå över backarna eller så var det någon som inte upptäckte att han tappat ena kängan förrän han kom hem, förmodligen med några promille innanför västen.

Innan vandringen fortsätter, vill jag spela en bra låt av en bra grupp. Fast i en version ni förmodligen aldrig hört.

 

Japp, då går vi vidare längs med stigen över Lindbacke.

Det var inte många fåglar som flög förbi och inte hördes det så mycket kvitter bland vegetationen heller. Tyst var det förstås inte och hade jag varit ute efter att fånga fåglar skulle jag givetvis hitta dem i buskarna. Nu var jag inte det, utan jag nöjde mig med denna fjäder som någon tappat i farten.

Som ni ser är det fortfarande lite trista färger i marken…

…och växtligheten har inte tagit riktig fart ännu. Det kommer, det vet jag. Kommer bara den riktiga värmen så går det fort. Nu fick jag nöja mig med det lilla och det kanske ändå inte var så illa?

Ja, ni förstår att jag intog magläge på gångstigen. Det såg nog ganska komiskt ut för de som eventuellt såg. Vad gör man inte för att fånga motiv från vinklar man ska fånga motiv, i deras naturliga höjd.

Ute på den öppna slätten insåg jag att en tunn t-shirt var i tunnaste laget. En liten elak vind drog in från Svanviken, en vind som jag inte kände där jag satt i lä på vår lilla altan. När jag mötte en familj som var iklädda vinterjackor med påtagna huvor insåg jag att sommaren inte är här än. Fast har man gjort militärtjänst under vinterhalvåret, sovit i ett svinkallt tält efter att eldvakten somnat och duschat ute i minus 10 grader är man härdad. Inte mycket biter på en viking från Tystberga….

Den här byggnaden intill stigen råkar hamna på alla inlägg från området. Fråga mig inte varför, för jag har inget bra svar. Vet fortfarande inte vad den används till.

Intill vägen framför Gumsbacken står ett antal gamla och ståtliga träd. Framför dessa ligger en vit matta med vitsippor och denna bild får avsluta detta inlägg från min vandring till och från naturreservatet Lindbacke.

Torpet och dess omgivning

Insprängt mellan väg 52 (mot Skavsta), Nya kyrkogården och Blommenhof ligger det lilla Frisksporttorpet. Torpet i sig besöks bara när frugan och jag går den trevliga tipspromenad som anordnas på söndagar. Fler besök blir det på intilliggande motionsspår som förgrenar sig i olika sträckningar i skogen.

Mellan torpet och väg 52 finns en yta man gjort i ordning på ett föredömligt sätt. Ett antal banor för beach-volleyboll, en grillplats, en liten lekplats för barn och bänkar där man kan sitta och njuta av medhavd fikakorg. Hur väl utnyttjat detta är vet jag inte, men jag har sett brandkåren och förskolebarn utnyttja faciliteterna vid tillfällen.

Runt motionsspåret är både floran och faunan rik på arter, även om den intilliggande motorvägen förstör helhetsintrycket. Slår man dövörat till och koncentrerar sig på det naturen erbjuder kan man finna ett och annat som förgyller.

Dagen, i det här fallet 1:a maj, som annars ägnades åt trädgårdsarbete och årets första grillning, utnyttjades också åt lite välbehövlig motion. När frugan ägnade sig åt plantering tog jag min kamera på axeln och begav mig upp till och runt spåret som leder till det lilla torpet. Där ägnade jag sedan en timme i den värmande solen och försökte fånga de fåglar som kvittrade i buskarna. Jag satt på en bänk en bit ifrån för att inte skrämma den och tvingades använda zoomen till sin yttersta gräns, 300 mm. Något stativ användes inte och något direkt stöd hade jag inte, så bilderna blev lite för suddiga. Nu brukar jag säga att motivet är viktigare än kvalitén, åtminstone för en amatör som främst använder kameran som sällskap på mina utflykter.

När jag satt där och försökte fånga de små liven upptäckte jag ett annat litet djur som kröp omkring på trädstammarna intill. De var förövrigt två stycken och jag tror det var en hona med sina unge. Honan (på bilden överst) hade en liten kotte i munnen och ilade snabbt upp för trädstammen med den när jag närmade mig. Ungen var mer nyfiken och hade förmodligen inte lärt sig att vara rädd för människor. En bra statist blev den hursomhelst.

Jag har försökt googla efter information om Frisksportartorpet och som så ofta är, bär också denna byggnad på en historia.

Stensberg hette torpet när det för första gången markerades på en karta. Kartan i sig är från 1857, men hur gammalt torpet är, har jag inte kunnat hitta. Det råder också delade meningar om torpets användningsområde. Där Nya kyrkogården nu ligger, fanns förr ett militärt exercisområde för Södermanlands regemente och vissa uppgifter gör gällande att byggnaden användes som soldattorp. Andra uppgifter säger att det användes som skogsvaktarbostad.

1913 flyttade i alla fall en skogsvaktare in med sin familj i fastigheten som då döpts om till Stensborg. Förutom själva bostaden fanns också ett uthus och en ladugård där man hade både ko, grisar och höns. De, precis som huvudbyggnaden, finns fortfarande väl bevarade.

Familjen som bodde i torpet utökades så småningom med föräldrarna till skogsvaktaren. Familjen bodde i torpet fram till 1959 då skogsvaktaren avled vid en ålder av 75. Nyköpings stad övertog fastigheten efter att änkan flyttad ut, men beslöt sig för att inte hyra ut den som personlig bostad. Både avlopp och rinnande vatten saknades och nya regler gjorde att man inte ville upplåta torpet som permanentbostad igen.

Istället hyrde man ut fastigheten till Nyköpings Frisksportarklubb som bildats fyra år tidigare. En omfattande renovering gjordes, som dock inte omfattade boningshuset vilken än idag är i det närmaste sitt ursprungsskick.

Sedan 1990 är torpet i kyrkans ägo, då kommunen istället fick överta marken av kyrkan vid nuvarande Påljungshage.

En kort liten historiebeskrivning av en liten pärla i utkanten av Nyköping. I kommunpolitikernas strävan efter att bygga sönder alla grönområden finns planer på att slå upp hundratals bostäder i det lilla torpets närhet och vad det innebär för verksamheten och de djur som idag lever här återstår att se. Ni som mött harar, rådjur och rävar i centrala stan vet vad som väntar när djuren trängs undan från sina domäner.

På denna karta anno tidigt 1900-tal syns Stensborg i överkant av bilden.

Med sikte på våren

Ska man lita på TV:s meteorologer, på appen eller på det man ser med blotta ögat?

Frågan accentuerades idag. Meteorologen stod på TV igår och sade att söndagen skulle bjuda på sol och upp emot 18°. Våra mobilappar visade en sol när vi satt vid frukostbordet. Verkligheten visade en mulen himmel och ca 7°.

Vi hade hursomhelst bestämt att ta en långpromenad på förmiddagen. Igår köpte vi fikabröd som skulle medhavas och intas i en solig sluttning vid Lindbacke. Jag kan direkt avslöja att både kaffetermosen och fikabrödet fick stanna hemma. Vi skippade meteorologens fagra löften, mobilappens stora sol och förlitade oss på det vi såg med våra ögon.

Den här bilden som är tagen från Gumsbacken och bort mot Lindbacke förklarar varför.

En ganska gråmulen himmel som passade sig bäst att föreviga i svartvitt. Lägg därtill en liten irriterande blåst som rörde upp lite torr sand på gångbanan och ni förstår att en fika vid en solig glänta i naturreservatet kändes avlägsen.

Kameran var förstås med, främst för att fånga vårkänslor. Så mycket av denna vara såg vi inte när vi traskade gång och cykelvägen förbi köpcentret och in på Sörmlandsleden vid Stora Kungsladugården. Desto mer härliga motiv, som den här stugan vi ständigt funderar över när vi passerar. Vad används den till?

Träden är fortfarande spretiga och lövfria. Med sina långa grenar och tjocka stammar visar de att de stått där i många och långa år.

Stigen ut mot Lindbacke brukar under vår och sommar kantas av frodig grönska, fjärilar och andra småkryp som lever upp när värmen kommer. Under promenaden såg vi inte det minsta lilla vårtecken i dikeskanterna. Inga tussilago, inga blåsippor och andra vårtecken vänner och bekanta berättat om. Det kändes lite grått som bilden nedan visar.

Fast ju närmare naturreservatet vi kom, ju mer sprack molntäcket upp och plötsligt kändes det bättre att ändra kamerans inställning till sitt ordinarie bruk. Plötsligt kändes det bättre att föreviga omgivningen i färg.

Vi tog de små stigarna runt Lindbacke och vid dess västra sida hade merparten av molnen skingrats och solen värmde plötsligt i ansiktet. Nu ångrade vi att kaffetermosen och mazarinerna stod kvar i köket. Skönt, skönt, skönt…

Lindbacke är en gammal plats med anor från järnåldern. Det märks inte minst på träden som känner av tidens tand. Fler och fler börjar luta betänkligt och många börjar tappa grenar som antingen hänger i sina sista senor eller ligger på marken nedanför. Det syntes också spår av naturvårdare som kapat träd och rensat bort sly. Lindbacke besöks av många Nyköpingsbor och då måste man självklart se till så inga skadas av nedfallande träd och grenar.

Djurlivet då? Förutom de närvarande fåglar man ofta hör, men sällan ser, så var det dött på den fronten. Fast de här små liven vittnar ändå om att våren är kommen och att vi snart man besöka platsen med en fikakorg utan att behöva förlita oss på meteorologer eller mobilappar.