Bland svanar och måsar

Våtmarkerna vid Brannäs utanför Oxelösund, är ett utflyktsmål jag besöker minst en gång per år. Området anlades 1993, som det tredje steget i avloppsreningen innan vattnet rinner ut i Östersjön och var då den största fullskaleanläggningen av sitt slag i hela Skandinavien.

Här finns idag ett ganska rikt djur- och växtliv, där det sistnämnda domineras av vass och kaveldun. 2012 gjordes en kartläggning av antalet fågelarter som har sina revir i själva våtmarkerna och man kom fram till 21 stycken, som knölsvan, skedand, vigg, vattenrall, trana, morkulla, kattuggla och näktergal. I det omkringliggande skogsområdena finns också rovfågel, häger och de ständigt närvarande måsarna.

Det är lugnande att vandra omkring på stigen som slingrar sig mellan dammarna, även om det närliggande stålverket ständigt gör sig påmind. Ni som följt mina bloggar har kunnat se bilder på paddor, fjärilar, sländor, ekorrar och andra varelser som verkar trivas i området.

Den här dagen fick dock ägnas åt områdets kanske vanligaste arter, svanen och måsen. Småfåglarna kvittrade för fullt ute i skogen och bland vassen, men höll sig näst intill osynliga. De många hägrarna såg jag, men skygga som de är lyfte de innan jag var framme med kameran och flög utom synhåll och en bit ut i vårmarkerna såg jag en rovfågel jagas bort av ilskna måsar.

Fast svanar och måsar kan duga de också.

Jag börjar med svanarna som var ovanligt många, dagen till ära. En av alla kullar med ungar vittnar om att återväxten är god.

Jag förmodar att det är honan vi ser på bild ovan och att det var hanen som stod på en bädd av vass en bit ifrån.

Eller om det var en sådan där han/hon. ”Hmmm…är det någon som står därborta och försöker gömma sig bland vassen?”

”Nej, jag måste sett fel. Det är nog ett av alla döda träd därute. Då så och frugan är upptagen med ungarna. Bäst att passa på…”

Det här var en svan av det manliga könet som gillade att pråla sig och jag stod säkert i tio minuter och såg på när han putsade pälsen, luftade vingarna och såg på sig själv med stolthet i det lugna vattnet.

Att fota svanar och måsar kanske inte är en utmaning. Det var heller inte utmaningen jag var ute efter, utan lugnet och det fina vädret dagen till ära. För att göra det lite mer intressant, använde jag olika inställningar på kameran. Inte minst underexponerade jag bilderna med upp emot -5 steg, som på bilden nedan. Ett annars ganska utfrätt motiv, blev därför mer intressant…tycker jag.

Som sagt, var antalet svanar många och de simmade omkring, med eller utan ungar, i nästan alla dammar längs med stigen.

Den medhavda lunchen lockade allt mer och jag släpade cykeln av stigen, upp i den smala skogen och till andra sidan där Örsbaken låg spegelblank och lockande, mycket lockande. Sällan jag känt en sådan lust att kasta mig i, men jag insåg att vattentemperaturen låg en bit under den acceptabla och avstod. Ute på Örsbaken var det gott om svanar som lyste vitt mot det blå. De var på väg ut mot öppnare vatten, men den här eftersläntaren ställde villigt upp på bild.

Jodå, lunchen smakade bra och efter att ha njutit av den värmande solen (bilderna är ett par veckor gamla) begav jag mig samma väg tillbaks, hoppfull om att få se ekorrar, fjärilar, ormar eller åtminstone någon liten padda. Fast det blev måsar, måsar och ännu flera måsar…

Då var ännu ett besök vid Brannäs våtmarker till ända. Jag fick inte med mig de bilder jag såg framför mig innan jag grenslade cykeln i grannkommunen, men jag misstänker att området får besök av mig vid fler tillfällen i sommar.

En fråga: Vad är det som plaskar omkring vid ytan i dammarna? Det måste vara fisk, men vilken fisk har hittat dit och trivs i detta vatten? Karp är arten jag kan tänka mig, men någon som vet?

 

En annan sida av Brannäs

Ni kommer märka att bilderna inte är dagsfärska och varför står ni när ni tittar ut.

Gänget som umgås fick för några veckor sedan en förfrågan från syster och svåger om att följa med på en promenad runt Brannäs våtmarker. Fotboll, jobb och andra åtaganden gjorde att det bara blev jag som hade möjlighet att hala på. Till er som inte kunde säger jag; Synd om er.

Vi hade nämligen tur med vädret. Förvisso en kraftig blåst, men en närmast molnfri himmel och en temperatur som letat sig över 20º gjorde den cirka 5 km långa promenaden angenäm.

Brannäs är ett mål jag har minst en  gång varje år och i ett tidigare inlägg på bloggen kunde ni se bilder från det besöket. Då hade jag min Nikon D7100 med, den här gången fick den enklare Nikon Coolpix P900 följa med. Jag har nog också bestämt att den förstnämnda kommer att prioriteras på vår kommande resa och att den sistnämnda ändå får åka med, men mer som backup.

Brannäs var sig likt, med en lika spännande vegetation som vanligt…

…också djurlivet var det samma som under besöket tidigare i somras…

…med undantaget att jag såg årets första orm, detta påstådda ”orm och getingår”.

Nu har Brannäs en annan sida jag tidigare inte stött på. Viker man av från den vanliga stigen ut i våtmarkerna och beger sig in i skogen eller ut på havet, beroende på vilket håll man går, kommer man till en för mig ganska okänd syn.

Vi valde att att ta vägen mot skogen och passerade ganska snart Brannäs gård med dess gamla och spännande historia. Det bor människor där och av den anledningen ville vi inte fördjupa oss mer eller ens ta bilder på denna gamla byggnad. Vi fortsatta vägen förbi och den slingrade sig allt djupare in bland höga träd och täta buskar. Ett antal bilar dundrade förbi och jag undrade vart eller varifrån de kom.

Svaret kom och visar att människor både har hållit till och fortfarande håller till där ute, långt från allfartsvägarna.

En liten oansenlig och skranglig brygga låg där oanvänd i vassen…

…och strax intill fanns en lite mer stabil och det är på gångbrädorna ut till den syrran som syrran står…

…men vad är det hon gör?

Jo, genom kameran förevigar hon den syn som möter upp i gläntan och bakom vassen.

Ett sommarstugeområde som ligger oerhört vackert ute på udden och i skyddet från en liten bukt. Personligen hade jag ingen aning om att detta område låg där ute vid kusten, bara stenkastet från Brannäs våtmarker där jag vistats otaliga gånger.

Här satte vi oss på kala klippor och njöt en stund av sol, värme och medhavd matsäck. Vattnet såg faktiskt riktigt inbjudande ut och från dessa klippor eller i buktens ände skulle man kunna bada utan problem att komma i och upp. Bökigt att ta sig hit kanske, men möjligen värt det för att komma bort från de sedvanliga badplatsernas trängsel.

Lite tid för posering och bilder till familjealbumet hanns det också med.

Efter en halvtimme på klipporna begav vi oss iväg längs med den kuperade stigen och hamnade så småningom vid det fågeltorn som ligger i bortre änden av våtmarken och därifrån tog vi stigen bort mot parkeringsplatsen för vidare färd hem och en gemensam grillkväll så här på sommarens sista klämtade timmar. (Ni förstår av berättelsen att bilderna inte kommer i kronologisk ordning?)

Förresten undrar vi väl alla vilken vinter som väntar oss. Jag vet inte vad man ska utläsa av denna bild och den sägen som säger att antalet rönnbär kan spå en mild eller kall vinter? Ska man tro på sägner, kan åtminstone jag utläsa att vi har en mild vinter att se fram emot…

Mumma för själen

En mil från Nyköping och ett par kilometer utanför Oxelösund ligger Brannäs våtmarker.

Hit brukar jag cykla minst en gång varje år, utrustad med kamera och matsäck. Djurlivet är imponerande och växtligheten både frodig och omväxlande. Är man intresserad av att fotografera djur, företrädesvis fåglar och insekter, ska man tillbringa några timmar här. Är man mer intresserad av att stressa av är Brannäs mumma för själen. Det enda som stör är ljudet från stålverket någon kilometer bort, men lyckas man koppla bort det är tystnaden, lugnet och fåglarnas kvitter en bra rekreation för stressade stadsbor.

Förmiddagen jag tillbringade där såg inga av de större djuren, hägrar och svanar undantaget, men insekter och fåglar var det gott om. Några av de mindre fåglarna fick jag inte på bild, men de hördes ute bland buskar, träd, vass och var jäkligt snabba när de for förbi ganska tätt över huvudet.

Den bild jag gärna hade haft med mig hem, men bara var ”nära” att få, var på en stor och fin Påfågelöga som bredde ut sina vackra vingar intill gångstigen. Precis när jag skulle sätta ögat till kameran hade den omaket att lyfta och flyga sin väg över våtmarkerna. Synd, men några hyggliga bilder på andra insekter fick jag åtminstone med mig hem.