Däckproblem

Bilderna i detta inlägg är inte purfärska, utan togs den 28:e juli. Det var första dagen under den vecka vi hade hyrbilen och den tänkte vi utnyttja till bad och picknick framför den nedgående solen.

Vi hade redan handlat kex, ost, skinka och alkoholfri dryck (jodå) inför kvällen och var således förberedda på en trevlig fredagskväll i den sörmländska naturen. Vi hämtade bilen på eftermiddagen, körde förbi hemmet och därefter mot det utstakade målet som i det här fallet var Sibrobadet.

Strax innan Råby gav bilen larm om att däcktrycket var lågt och det var väl knappast vad vi hade väntat oss. Det fortsatte larma och därför blev det inget stopp vid Sibro, utan färden gick istället tillbaka till Nyköping och den första bensinmack vi nådde. Jodå, bägge framdäcken hade alldeles för lite luft. Så vi pumpade däcken, kalibrerade dem och åkte därefter vidare, men inte mot Sibro.

Vi hamnade istället vid Gamla Oxelösund där vi njöt av en skön kväll under kvällssolen. Något bad blev det nu inte, men det var ändå ganska härligt att inta den goda maten och drycken framför alla båtar i olika storlekar som passerade framför oss.

Vi hade satt oss en bit från sjökrogen, för att inte väcka uppmärksamhet bland personal och gäster som befann sig på denna mycket trevliga restaurang. Vi gick den lilla stigen förbi de röda förvaringsbyggnaderna för skärgårdsmuseets attiraljer och satte oss nedanför berget där det gamla vandrarhemmet låg.

Solen värmde härligt från en nästan klarblå himmel och i vattnet nedanför oss glittrade det inbjudande.

Som sagt blev det inget kvällsdopp. Visst hade vi kunnat ta bilen till Jogersö eller Femöre, men tittade vi inåt land såg vi hur molnen började torna upp sig, så intresset för ett kvällsdopp svalnade ganska betänkligt. Vi insåg också att det var tur att vi inte åkte tillbaks till Sibro, utan valde kusten där vädret ofta är lite bättre.

På bilden ovan ser man hur molnen växer inåt land, men där vi satt var himlen mer klarblå än när vi anlände. På bilderna nedan är verkligheten så som vi såg den när vi återvände till bilen för vidare färd mot hemmet.

Dagen efter gick vi upp tidigt för vår första resa denna semestervecka då vi hade bil. Om denna har ni kunnat läsa i tidigare inlägg.

Hur var det då med lufttrycket i däcken? Jodå, detta larm uppmärksammade oss på dåligt lufttryck under hela uppresan. Vi hade täta kontakter med uthyrningsfirman, men platsen där vi hyrde bilen hade helgstängt, så vi fick kontakta andra kontor med vårt problem. Inte förrän efter färden till Idre fick vi klara besked om att få däcken lagade på en av uthyrningsfirmans lokalkontor. Det gjorde vi i Sälen och reparatören hade fullt sjå med att laga de 11 små hål i framdäcken som hade orsakat de pyspunkor vi drogs med hela vägen upp.

Vi stod på oss och hävdade att det omöjligt kunde varit vi som kört på något, utan att föregående kund gjort detta utan att märka det alternativt inte meddelat det.

Den lilla grannen

Det gäller att smida medans järnet är varmt. Det gäller att cykla när cykeln ändå är uppvärmd och innan den blir stulen. Har ännu inte smält att min förra blev stulen utanför lägenheten. Grrrrr…..

Tredje semesterdagen, andra långturen och den här dagsturen landade i….

Just det, vår lilla granne Oxelösund.

Sanning o säga brukar jag ta cykeln dit någon gång per år, företrädesvis sen vår eller sommar. Oxelösund är en stad som dragits med och fortfarande dras med ett dåligt rykte. Till viss del förtjänar man detta, till viss del är ryktet oförtjänt.

Oxelösund har inte samma historik som den större grannen Nyköping och heller inte de historiska byggnader som bär på både spänning, tragik och romantik. Fast det finns pärlor även i denna lilla kuststad.

Som exempelvis Gamla Oxelösund.

Gamla Oxelösund nämns i böckerna redan på 1530-talet då lotsar var bosatta i området. Oxelösundet kallades platsen och vid sekelskiftet 1700-1800 uppfördes här små lotsstugor som omgärdade en lotsstation som hade byggts betydligt tidigare. Alla dessa byggnader är idag rivna, vilket många säkerligen tycker är synd idag.

Det finns dock en liten bebyggelse idag, pittoresk och vacker jämfört med stans mer moderna delar.

Mest känd är kanske Villa Mästerlotsen som byggdes 1870 som sommarbostad åt grosshandlarfamiljer från Nyköping, då under namnet Bergshyddan.

Byggnaden var länge rivningshotad, men lokala och starka krafter såg till att den renoverades och restaurerades till sitt ursprungliga skick. Idag kan man hyra Villa Mästerlotsen för konferenser, dop, bröllop m.m. När man ser denna pittoreska och underbara skapelse, kan man inte låta bli att tänka framåt då alla dessa eldsjälar inte längre lever och den yngre generationen saknar allt intresse för vår historia och kultur. Det är nog tyvärr så att Villa Mästerlotsen och många liknande byggnader som denna och platser som Gamla Oxelösund kan vara ett minne blott om ett par generationer. Sorgligt…

Det är inte bara byggnader som påminner om en svunnen tid, här finns också ett litet museum jag kan rekommendera. Det hade inte öppnat, men jag har besökt det vid ett tidigare tillfälle, så det gjorde inte så mycket. Ett antal gamla attiraljer kan man också beskåda i utomhusmiljö, som denna vagn…

…som står på berget precis ovanför Gamla Oxelösunds kanske mest kända och populära plats. Oxelö krog.

Tyvärr var jag så tidig på min runda att krogen ännu inte öppnat. Jag måste erkänna att jag kände ett sug efter deras räkmacka och en iskall öl, framför allt det sistnämnda. Det är nästan så jag fortfarande känner suget där jag sitter framför datorn och författar detta inlägg. Har ni inte varit här, åk hit för guds skull.

Redan på 1670-talet omnämns en krog på platsen. Den byggnad som ses på bilden ovan uppfördes dock först på 1770-talet och är en av områdets äldsta. Byggnaden har också en historia som gästgivargård, bygdegård och bostadshus för både lotsar och fiskare. Sedan 1967 äger Oxelösunds kommun byggnaden och arrenderar idag ut den till den berömda caféverksamheten.

Mot nya mål i den lilla staden och en av de mest besökta platserna.

Femöre.

Bor man i Nyköping, vill bada och sola på klippor, finns egentligen bara Stendörren och Femöre att tillgå. Kan därför te sig märkligt att Nyköpings kommuns reklam i broschyrer och annonspelare utropar stan som en kuststad, illustrerat med bilder av människor som badar just från klippor. En liten fals marknadsföring kanske…?

Dagen till ära var jag ensam längst ute vid klipporna. Nja, inte riktigt ensam. En herre i min egen ålder var före mig och försökte leta efter en plats i lä från den lite kyliga vinden. 20° i luften, en lite för stark vind och upptornande moln inåt land avskräckte förmodligen många från att ta sig hit. Mannen som jag växlade några ord med gav snart upp och då satt jag där ute alldeles ensam och filosoferade om livet och hur jag skulle lägga upp inlägget du just läser. Min medhavda matsäck intogs här och mina intentioner var aldrig att vare sig sola eller bada, utan att göra Oxelösund med min kamera.

Båtar, stora som små, passerade utanför klipporna. Som denna till synes väldigt avslappnade kvinna som med en kaffemugg i handen styr in mot Oxelösund hamn. Tack för zoomobjektiv.

Jag var inte här så länge, utan fortsatte min färd mot andra mål på Femöre, som…

Femörefortet.

Ovan ser ni en av tre tornpjäser som uppfördes på platsen under 60 och 70-talen när ryssen utropades som ett hot. Om denna pjäs kan man läsa följande.

Nu tänker jag skämmas lite. Strax nedanför pjäs 1, ligger själva fortet. Den 3300 m² stora anläggningen med dess 450 meter långa tunnlar är öppen för allmänheten sedan 2003 och jag som älskar såna här platser har ännu inte varit här. Ser ni hur jag rodnar? Nej, det gör ni förstås inte, men ni kan tänka er synen. Skamligt, lika skamligt som jag aldrig besökt Nyköpings gästabud.

Fast på väg till tornpjäsen mötte jag en guide och ett sällskap på cirka 20 personer som precis hade inlett eller var på väg att avsluta sin tur i och omkring anläggningen. Kul att se hur intresset för denna turistmagnet håller i sig och hur åldern på gästerna varierade från yngre tonåringar till gråhåriga pensionärer.

Fortsätter man stigen förbi fortet kommer man till en av Oxelösunds mest fotograferade byggnader.

Fyren som står framför Fyrvaktarbostaden.

Säg den Nyköpings- eller Oxelösundsbo som inte sett denna i olika varianter? Själva fyrplatsen stängdes 1974, men bostaden och den mindre fyrbiträdesbostaden kan idag hyras för 1100 respektive 600 kronor/dygn.

Lite historik finns också här. På 1400-talet utfärdade dåvarande kung, Erik XIV, ett löfte till traktens fiskare att de tilläts fiska strömming mot att de höll lots när konungens skepp skulle passera. Inga incidenter finns att rapportera, så fiskarna skötte säkert sina åtaganden till belåtenhet. Däremot rapporteras om en förlisning i mitten av 1800-talet, när en segelskuta gick på grund och sjönk precis utanför Femörehuvud.

Från Femöre cyklar jag bakvägen längs en stig och hamnar vid hamnen.

Oxelösunds hamn är en s.k. djuphamn och kan därmed ta emot de största fartygen som bär sin last på Östersjön. 16,5 meter har man mätt upp.

Vid platsen där jag tog bilden ovan, finns ett annat landmärke. Den 14 meter höga och 16 ton tunga Ståltheten.

Om denna skulptur finns det många åsikter och de spänner över ett ganska brett spann. Jag har min, men den håller jag för mig själv. Skulpturen som stod färdig 2001 är skapad av en dåtida bekant, Jessica Fleetwood, född och uppvuxen i Oxelösund.

Här ute ligger också den populära hamnkrogen Sailor, delikatessbutiker, båtbutiker, uppläggningsplatser för både fritids- och fiskebåtar och annat som hör till en riktig hamnstad.

Min tur till den lilla grannstaden närmade sig sitt slut, men inte ett besök i Oxelösund utan att komma hem med en bild på…

…den spektakulära S:t Botvids kyrka. 1957 invigdes själva kyrkan och det 24 klockor stora klockspelet som ni ser mellan pelarna invigdes 1969.

Det finns förstås saker jag missat, men som ni inte ska missa när ni besöker Oxelösund. Jogersö, Skärgårdsvåfflan, Boda Borg, småbåtshamnen med restaurang Läget m.m.

Oxelösund har sitt rykte och staden lär få leva med det. Oxelösund är också en liten stad med spännande industrier som SSAB, hamnen och allt som rör sig kring fiskeindustrin. Det finns också mysiga bostadsområden som Danvik och inte bara förortsliknande betongklumpar som Ramdalen och Frösäng. Precis som i Nyköping byggs det också nytt, framför allt kring kanalen. Oxelösund som dragits med vikande befolkningssiffror ser nu en vändande trend och det är positivt. I Nyköping är de ansvariga på väg att bygga bort småstadscharmen, i Oxelösund behövs nybyggnation för att skapa charm.

Två grannstäder, två olika lotter.

Två långa cykelturer på tre dagar började nu kännas i vissa utvalda kroppsdelar. På vägen hem tänkte jag göra ett litet stopp, just i syfte att befria valda kroppsdelar från en upptornande smärta. Stoppet tänkte jag skulle bli vid en liten pärla på vägen mellan Nyköping och Oxelösund, men nej…

Molnen inåt land blev både tätare och mörkare, så det blev att bita ihop och ta sig den dryga milen till hemmet. Lite smärta i onämnbara kroppsdelar, men jisses vilka rekord jag slagit i ABB:s pågående stegtävling under min första semestervecka.

Nästa vecka har frugan och jag hyrt bil och på nåt vis känns det skönt.

 

Bland svanar och måsar

Våtmarkerna vid Brannäs utanför Oxelösund, är ett utflyktsmål jag besöker minst en gång per år. Området anlades 1993, som det tredje steget i avloppsreningen innan vattnet rinner ut i Östersjön och var då den största fullskaleanläggningen av sitt slag i hela Skandinavien.

Här finns idag ett ganska rikt djur- och växtliv, där det sistnämnda domineras av vass och kaveldun. 2012 gjordes en kartläggning av antalet fågelarter som har sina revir i själva våtmarkerna och man kom fram till 21 stycken, som knölsvan, skedand, vigg, vattenrall, trana, morkulla, kattuggla och näktergal. I det omkringliggande skogsområdena finns också rovfågel, häger och de ständigt närvarande måsarna.

Det är lugnande att vandra omkring på stigen som slingrar sig mellan dammarna, även om det närliggande stålverket ständigt gör sig påmind. Ni som följt mina bloggar har kunnat se bilder på paddor, fjärilar, sländor, ekorrar och andra varelser som verkar trivas i området.

Den här dagen fick dock ägnas åt områdets kanske vanligaste arter, svanen och måsen. Småfåglarna kvittrade för fullt ute i skogen och bland vassen, men höll sig näst intill osynliga. De många hägrarna såg jag, men skygga som de är lyfte de innan jag var framme med kameran och flög utom synhåll och en bit ut i vårmarkerna såg jag en rovfågel jagas bort av ilskna måsar.

Fast svanar och måsar kan duga de också.

Jag börjar med svanarna som var ovanligt många, dagen till ära. En av alla kullar med ungar vittnar om att återväxten är god.

Jag förmodar att det är honan vi ser på bild ovan och att det var hanen som stod på en bädd av vass en bit ifrån.

Eller om det var en sådan där han/hon. ”Hmmm…är det någon som står därborta och försöker gömma sig bland vassen?”

”Nej, jag måste sett fel. Det är nog ett av alla döda träd därute. Då så och frugan är upptagen med ungarna. Bäst att passa på…”

Det här var en svan av det manliga könet som gillade att pråla sig och jag stod säkert i tio minuter och såg på när han putsade pälsen, luftade vingarna och såg på sig själv med stolthet i det lugna vattnet.

Att fota svanar och måsar kanske inte är en utmaning. Det var heller inte utmaningen jag var ute efter, utan lugnet och det fina vädret dagen till ära. För att göra det lite mer intressant, använde jag olika inställningar på kameran. Inte minst underexponerade jag bilderna med upp emot -5 steg, som på bilden nedan. Ett annars ganska utfrätt motiv, blev därför mer intressant…tycker jag.

Som sagt, var antalet svanar många och de simmade omkring, med eller utan ungar, i nästan alla dammar längs med stigen.

Den medhavda lunchen lockade allt mer och jag släpade cykeln av stigen, upp i den smala skogen och till andra sidan där Örsbaken låg spegelblank och lockande, mycket lockande. Sällan jag känt en sådan lust att kasta mig i, men jag insåg att vattentemperaturen låg en bit under den acceptabla och avstod. Ute på Örsbaken var det gott om svanar som lyste vitt mot det blå. De var på väg ut mot öppnare vatten, men den här eftersläntaren ställde villigt upp på bild.

Jodå, lunchen smakade bra och efter att ha njutit av den värmande solen (bilderna är ett par veckor gamla) begav jag mig samma väg tillbaks, hoppfull om att få se ekorrar, fjärilar, ormar eller åtminstone någon liten padda. Fast det blev måsar, måsar och ännu flera måsar…

Då var ännu ett besök vid Brannäs våtmarker till ända. Jag fick inte med mig de bilder jag såg framför mig innan jag grenslade cykeln i grannkommunen, men jag misstänker att området får besök av mig vid fler tillfällen i sommar.

En fråga: Vad är det som plaskar omkring vid ytan i dammarna? Det måste vara fisk, men vilken fisk har hittat dit och trivs i detta vatten? Karp är arten jag kan tänka mig, men någon som vet?

 

En annan sida av Brannäs

Ni kommer märka att bilderna inte är dagsfärska och varför står ni när ni tittar ut.

Gänget som umgås fick för några veckor sedan en förfrågan från syster och svåger om att följa med på en promenad runt Brannäs våtmarker. Fotboll, jobb och andra åtaganden gjorde att det bara blev jag som hade möjlighet att hala på. Till er som inte kunde säger jag; Synd om er.

Vi hade nämligen tur med vädret. Förvisso en kraftig blåst, men en närmast molnfri himmel och en temperatur som letat sig över 20º gjorde den cirka 5 km långa promenaden angenäm.

Brannäs är ett mål jag har minst en  gång varje år och i ett tidigare inlägg på bloggen kunde ni se bilder från det besöket. Då hade jag min Nikon D7100 med, den här gången fick den enklare Nikon Coolpix P900 följa med. Jag har nog också bestämt att den förstnämnda kommer att prioriteras på vår kommande resa och att den sistnämnda ändå får åka med, men mer som backup.

Brannäs var sig likt, med en lika spännande vegetation som vanligt…

…också djurlivet var det samma som under besöket tidigare i somras…

…med undantaget att jag såg årets första orm, detta påstådda ”orm och getingår”.

Nu har Brannäs en annan sida jag tidigare inte stött på. Viker man av från den vanliga stigen ut i våtmarkerna och beger sig in i skogen eller ut på havet, beroende på vilket håll man går, kommer man till en för mig ganska okänd syn.

Vi valde att att ta vägen mot skogen och passerade ganska snart Brannäs gård med dess gamla och spännande historia. Det bor människor där och av den anledningen ville vi inte fördjupa oss mer eller ens ta bilder på denna gamla byggnad. Vi fortsatta vägen förbi och den slingrade sig allt djupare in bland höga träd och täta buskar. Ett antal bilar dundrade förbi och jag undrade vart eller varifrån de kom.

Svaret kom och visar att människor både har hållit till och fortfarande håller till där ute, långt från allfartsvägarna.

En liten oansenlig och skranglig brygga låg där oanvänd i vassen…

…och strax intill fanns en lite mer stabil och det är på gångbrädorna ut till den syrran som syrran står…

…men vad är det hon gör?

Jo, genom kameran förevigar hon den syn som möter upp i gläntan och bakom vassen.

Ett sommarstugeområde som ligger oerhört vackert ute på udden och i skyddet från en liten bukt. Personligen hade jag ingen aning om att detta område låg där ute vid kusten, bara stenkastet från Brannäs våtmarker där jag vistats otaliga gånger.

Här satte vi oss på kala klippor och njöt en stund av sol, värme och medhavd matsäck. Vattnet såg faktiskt riktigt inbjudande ut och från dessa klippor eller i buktens ände skulle man kunna bada utan problem att komma i och upp. Bökigt att ta sig hit kanske, men möjligen värt det för att komma bort från de sedvanliga badplatsernas trängsel.

Lite tid för posering och bilder till familjealbumet hanns det också med.

Efter en halvtimme på klipporna begav vi oss iväg längs med den kuperade stigen och hamnade så småningom vid det fågeltorn som ligger i bortre änden av våtmarken och därifrån tog vi stigen bort mot parkeringsplatsen för vidare färd hem och en gemensam grillkväll så här på sommarens sista klämtade timmar. (Ni förstår av berättelsen att bilderna inte kommer i kronologisk ordning?)

Förresten undrar vi väl alla vilken vinter som väntar oss. Jag vet inte vad man ska utläsa av denna bild och den sägen som säger att antalet rönnbär kan spå en mild eller kall vinter? Ska man tro på sägner, kan åtminstone jag utläsa att vi har en mild vinter att se fram emot…

Mumma för själen

En mil från Nyköping och ett par kilometer utanför Oxelösund ligger Brannäs våtmarker.

Hit brukar jag cykla minst en gång varje år, utrustad med kamera och matsäck. Djurlivet är imponerande och växtligheten både frodig och omväxlande. Är man intresserad av att fotografera djur, företrädesvis fåglar och insekter, ska man tillbringa några timmar här. Är man mer intresserad av att stressa av är Brannäs mumma för själen. Det enda som stör är ljudet från stålverket någon kilometer bort, men lyckas man koppla bort det är tystnaden, lugnet och fåglarnas kvitter en bra rekreation för stressade stadsbor.

Förmiddagen jag tillbringade där såg inga av de större djuren, hägrar och svanar undantaget, men insekter och fåglar var det gott om. Några av de mindre fåglarna fick jag inte på bild, men de hördes ute bland buskar, träd, vass och var jäkligt snabba när de for förbi ganska tätt över huvudet.

Den bild jag gärna hade haft med mig hem, men bara var ”nära” att få, var på en stor och fin Påfågelöga som bredde ut sina vackra vingar intill gångstigen. Precis när jag skulle sätta ögat till kameran hade den omaket att lyfta och flyga sin väg över våtmarkerna. Synd, men några hyggliga bilder på andra insekter fick jag åtminstone med mig hem.