Spontanitet är underskattat. Spontana infall leder ofta till intressanta upptäckter, upplevelser och möten.
Ett spontant infall på vägen hem från Gopshus tog oss till…
…Sala silvergruva. Man behöver stanna till och sträcka på benen när man färdas så långt i bil som vi gjorde och eftersom varken frugan eller jag besökt denna historiska och intressanta plats, föll allt på plats när vi nu ändå passerade staden.
Redan på 1400-talet var gruvan i drift, men verksamheten upphörde under tidigt 1900-tal. I Salatrakten bryts idag bara dolomitmarmor, som bl.a. används i cementtillverkning, byggnadssten och trädgårdskalk. Dock bryts detta inte på denna platsen, utan i Tistbrottet som ligger drygt hundra meter från silvergruvan.
Det finns flera olika visningar ovan och under jord. Tids- och klädmässigt passade traktorturen runt området oss bäst.
Vi hade en mycket påläst och bra guide som körde runt oss i området och som på ett inspirerande sätt berättade om gruvans historia.
Vi fick bl.a. oss berättat om tillmakning. Tillmakning var det ursprungliga sättet att bryta berg i jakten på mineraler och innebar att man eldade berget för att därefter bryta det med spett och hackor. Det tog oerhört lång tid och bryta sig bara en meter in i berget kunde ta en dag. ibland längre.
Man visade hur det fungerar i en liten del av området där man också byggt upp vattenhjul, andra verktyg och några bostäder, allt efter dåtidens ritningar.
Den guidade turen på traktor tog cirka 1 timme och var oerhört intressant. Därefter tog vi oss tid att på egen hand gå runt i området, insupa historien och se de byggnader som än idag ser ut som när de en gång byggdes.
Det var inte bara arbetare som bodde på platsen. Här bodde också det lite finare folket och skillnaden mellan arbetarbostäderna och de fina boningarna var markant.
Flera av de gruvhål som finns inom området täcks av s.k. schakt. Lägg märke till stavningen på schaktet nedan. Den är på tyska och från tyskan har många gruvtermer hämtats. Det var nämligen så att dåtidens kungar hämtade expertis från Tyskland när man skulle bryta mineraler.
Just Drottning Christinas schacht står ovanför ett av de största hålen som har ett djup på cirka 200 meter. Vi fick veta av guiden att det fina folket kunde hissas ned i gruvan via ett väldigt primitivt hiss-system och att man halvvägs ned hade byggt upp en liten souvenirbutik där man kunde köpa silver och annat som hittats i gruvan.
Vad schaktet nedan heter vet jag inte, men åren den brukades står på fasaden.
Staden Sala har inte alltid legat där den ligger idag. Det ursprungliga Sala låg precis i utkanten av det som idag kallas Sala silvergruva. Precis som nu sker i Kiruna, skedde här för hundratals år sedan. Man flyttade helt enkelt staden till den plats där den idag befinner sig och från den ”gamla staden” syns idag inga spår. Lite kuriosa fick vi oss till del. Man tror att det bodde cirka 1 500 invånare på denna lilla yta och att det fanns 85 dokumenterade pubar i denna lilla stad.
På bilden nedan är sällskapet på väg till den kanske mest spännande byggnaden i området.
Under ytan finns orter och rum till en sammanlagd längd av 20 km och dessa slingrar sig också utanför området, vilket redan fått en del konsekvenser. Ett av bergrummen har rasat samman och drog med sig en bit av en cykelväg när detta skedde. I ett intilliggande villaområde har också flera djupa hål öppnat sig.
Det är inte denna information som gör byggnaden ovan så spännande. Den står ovanför Sala silvergruvas djupaste hål, vilket har ett djup på 300 meter (Eiffeltornet är 324 m som en jämförelse). Vi fick kliva in i byggnaden och titta ned i hålet som är upplyst. Vår eminente guide tog med sig tre stenar av varierande storlek som han sedan släppte ned i hålet. Hålet är idag vattenfyllt till 150 meters djup och det tog 7 sekunder för stenarna att träffa ytan med ett plask som ekade rejält mellan väggarna. Alla i sällskapet, inklusive ett amerikanskt par, skakade på huvudet åt de arbetsförhållanden som rådde när brytningen ägde rum. På ett besök i museet kunde vi senare läsa många intressanta detaljer om andeväsen, barnarbetare och hästar som bara fick se dagens ljus en gång om året. Hästarna alltså, inte barnen…
Fast just denna byggnad har också en annan historisk betydelse. Det är byggnaden till vänster som inhyser det djupa hålet och här fick vi veta att Salaligans fall tog sin början.
Salaligan bestod av fem män från Sala som härjade på 1930-talet och som som sammanlagt kom att mörda fem personer. Ligan leddes av en yngling vid namn Sigvard Nilsson ( som senare kom att byta namn till Thurneman) och det var han som ensam i en ålder av 22 sköt ihjäl en taxichaufför för att komma över bilen. De övriga i ligan rekryterades sedan vartefter. Nilsson-Thurneman var intresserad av ockultism, ansågs senare vara psykotiskt lagd och sades ha en närmast hypnotisk kontroll över de fyra övriga.
Byggnadens betydelse då? Jo, taxichauffören som blev det första offret dog inte av skadorna. Med hjälp av en vän som senare blev en av ligans medlemmar tänkte man dumpa kroppen i det 300 meter djupa hålet och för att kunna göra det hade man tidigare på dagen brutit upp den stora dörren. Då hade man inte räknat med att en av områdets vaktmästare skulle ta en kvällsrunda och upptäcka detta. Han spikade helt enkelt igen dörren och när Thurneman och hans kumpan kom upp till schaktet var det låst. Paniken infann sig och de bägge dumpade istället kroppen i Sörbyån utanför Järvsö. En obduktion visade att taxichauffören inte dog av skottskadorna, utan av drunkning.
Ligan avslöjades och samtliga medlemmar fick mellan 7 och 10 års fängelse. Thurneman förklarades psykiskt sjuk och fick tillbringa drygt 30 år på Säters fasta paviljong. De sista 10 åren i sitt liv bodde Thurneman i Stockholm där han jobbade som en flitigt engagerad översättare och han ansågs vara mycket skicklig i sitt yrke.
Nog om detta och åter till Silvergruvan.
Det finns många berättelser om människor som jobbade i gruvan och inte minst människoöden. En av de var mannen på bilden nedan, Berg-Kalle.
Berg-Kalle, eller Karl Berg som var hans riktiga namn, var den man som hissade upp den allra sista malmtunnan från silvergruvans mörka schakt. Detta skedde 1908.
Idag är Sala silvergruva en stor turistattraktion, vilket inte minst märktes denna dag. Många turister från olika delar av Sverige och världen var på plats, vilket alltid är kul. Vår historia ska bevaras och berättas för kommande generationer. Min syster och svåger har tillbringat en natt nere i ett av de djupa hålen, givetvis frivilligt. På 155 meters djup har man inrett ett av bergrummen till världens djupaste svit. En mycket angenäm, mysig och lite skrämmande upplevelse om man får tro de bägge. Så här ser det ut där nere för alla oss som inte varit där.
På museet kan man som sagt läsa många historier om denna historiskt viktiga och intressanta plats. Givetvis finns många detaljer bevarade från tiden det begav sig och är självklart ett måste när man besöker området.
Bl.a. kan man se en stor skulptur som i genomskärning visar livet ovan och under jord. Det går självklart inte att visa bra på bild, men den är väldigt detaljrik och bra gjord.
Det görs faktiskt provborrningar efter silver än idag. Man tror att det går en annan silveråder genom trakten, men att den ska ligga på ett lägre djup och därmed svårare att hitta.
Besöket var till ända och vår resa vidare mot Nyköping påbörjades åter.
Sala silvergruva var en angenäm upplevelse och visar att spontanitet inte är att förakta i jämförelse med planering. Besök gärna silvergruvans hemsida och läs mer.
stefansvardag.wordpress.com 