Glad Påsk?

Äntligen en lite längre ledighet än de två dagar som bara svischar förbi. I påskhelgen skulle utemöblerna fram och grillen tändas för årets premiär, men…

…så vaknar man till detta.

Snö, minusgrader och på radion nämner man att det slagits köldrekord bara några mil från Nyköping. Minus 17º i Floda.

Förvisso blev det fint vinterväder under Påskafton, med ett tunt snötäcke och ett par plusgrader under den klarblå himmelen, men nog hade jag hellre suttit i en utemöbel, iklädd t-shirt med en kall öl i näven och väntat på att köttet skulle vara färdiggrillat.

Nu blev det ändå några få bilder från vår lilla trädgård, men kanske inte de jag önskat.

Den lilla påskstämningen fick vi finna inomhus istället.

Vi er røde, vi er hvide

Vem tusan vill vakna upp en onsdagsmorgon i slutet av februari och se hur marken ligger vit, snön faller och blåsten tar tag i allt som hänger löst?

Inte jag i alla fall, men inget ont som inte har något gott med sig. Den vita snön gör sig utmärkt som bakgrund när man vill fotografera ett något mer färggrant motiv. Mitt favoritmotiv är en domherre som avtecknar sig mot bakgrunden av den vita snön, men där har jag hittills gått bet.

I väntan på detta, får något av det röda vi har i fönstren och barskåpen ersätta.

A room with a view

Ibland behöver man inte gå över ån för att hitta vatten. Ibland räcker det att blicka ut genom fönstret för att hitta det där lilla extra som det känns värdefullt av föreviga.

Det var en sådan kväll. En snabb blick genom fönstret på övervåningen och jag såg grannhuset lysa så där härligt varmt i kvällssolen. Raskt ned två våningar och lika raskt upp två våningar, den här gången med kameran i sällskap.

En inbjudande värme, trots den kyliga omgivningen. Ni från Nyköping förstår säkert att bilderna inte är dagsfärska. Visst har vi lite snö på gårdsplan, men täcket blir allt tunnare för var dag och de snötyngda träden lyser inte längre vita.

Synen från fönstren på andra sidan lägenheten var egentligen inte sämre den. Här skymtade det sista av solen när den sakta sjönk bakom träden och den intilliggande Gripenskolan.

Nu kanske inte vyn från sovrumsfönstret är den mest intressanta, så jag klädde istället på mig varma kläder, gick ut och de få meterna till andra sidan vägen. Här är vyn lite mer intressant, även om solnedgången inte riktigt motsvarade mina förväntningar. Jag hade väntat mig en mer färggrann sådan och solens sista strålar som svepte in träden i ett varm sken, men nej.

Alla grannar verkar inte uppskatta vintern. Det hörs inte bara när den tunga snön skottas bort från trapporna, när vinterstövlar halkar runt på de isiga grusgångarna eller när de isbelagda vindrutorna på bilarna skrapas rena. Det syns också.

Den här grannen verkar inte så kär i sin bil som stått på samma plats sedan vintern gjorde entré.

 

Svartvitt eller färg

Den något kyliga vintern försvann lika fort som den kom och lämnade ett Nyköping i slask och blask. Vi får se om den dyker upp bakom hörnet igen, eller om det är våren som gör sin efterlängtade entré lite tidigare än normalt.

Jag hann ändå med några långa promenader med kameran, vis av lärdomen. Dagens vinter är inte samma vinter som gårdagens, det får vi nog konstatera och det gäller att passa på när tillfället erbjuds. Bli inte förvånade när jag säger att nedanstående bilder togs vid hamnområdet, det är nämligen där jag ofta hamnar på mina promenader med kameran som enda sällskap.

Vintern den här dagen var på väg att tina bort. Till skillnad från tidigare långpromenader i 10-15 gradig kyla, orkade kvicksilvret knappt kämpa sig under nollstrecket och i luften hängde en fukt som bar med sig lite regnblandad snö. En dag som denna undrade jag om vinterbilder passar sig bäst att fota i färg eller svartvitt. Det blev en kompromiss och vad som är bäst är nog en smaksak. Finns färggranna motiv i närheten utgör dessa en härlig kontrast till den vita snön, men är omgivningen näst intill lika vit som marken kanske svartvitt är att föredra, i synnerhet när en blå himmel lyser med sin frånvaro.

Ja, döm själva.

Svinkallt

Om det var kallt i torsdags, var den kylan inget mot den som mötte mig när jag tidigt på morgonen traskade ut i vintern. Termometern i köksfönstret visade då -23° och det föranledde mig att plocka fram hela understället, kombinerat med tjock tröja, varm jacka, mössa och handskar. Nu var jag redo för en promenad med bara kameran som sällskap.

Det redan utstakade målet var åter Storhusfallet. Det är där man kan finna riktiga vintermotiv, precis som för ett år sedan när området visade sig från sin rätta sida. (Bilder från min förra blogg)

Riktigt så långt gånget var det nu inte, men i motljus syntes fukten som steg upp från det nu påsläppta vattnet i fallet, en garant för att området snart är så underbart vackert som förra vintern.

Med solen i ryggen blev utfallet ett helt annat, men ångorna från vattnet svepte in både fall och park i en gråvit sörja. Fortsätter kylan är det nog åter läge för Nyköpingsborna att bege sig hit med sina kameror igen.

Hamnbassängen lockar förstås. Jag vet inte vad det är med mig och vatten, men något speciellt är det. Morgonsolen gjorde sitt för att värma frusna själar. Så vidare bra lyckades den nu inte, även om de tjocka kläderna skyddade kroppen från den värsta kylan, men fingrarna…fingrarna. Handskarna åkte av i parti och minut för att klara av fokuseringen på ett önskvärt sätt och då kändes det att temperaturen låg under de 20. Fast nog visade sig hamnbassängen från sin bästa sida när den sveptes in i ett guldliknande skimmer med vattenångor som steg upp från det alltmer isbelagda vattnet.

På väg hem till värmen gjorde jag en kort avstickare till Storgatan och vyn över Nyköpingsån. ”Svalorna i ån” står så ensam där ute, men utgör ett motiv många turister älskar att ta bilder på. Merparten gör det på sommaren när fontänen är i full gång, men även vintern kan erbjuda en fotogenisk vy.

En kortare promenad än torsdagens, men minst lika intressant. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, lyder ett talesätt. Det finns ingen kyla som avskräcker, bara varma kläder kroppen täcker, är ett jag kom på precis nu.

Då slog den till

I veckor har jag i inläggen tjatat om den uteblivna vintern och saknaden av fina vinterbilder. Nu var det dags.

När jag vaknade i torsdags morse hade vintern slagit till med full kraft. Inte bara ett decimetertjockt snötäcke dolde den färglösa och tråkiga marken i Nyköping, temperaturmätaren hade klättrat långt nedanför nollstrecket. Eftersom jag var ledig gällde det att utnyttja tiden då man aldrig vet när kylan lämnar oss och ersätts av mildare vindar.

Redan vid åttatiden på morgonen drog jag på mig tjocka kläder och begav mig ut på en promenad som skulle bli betydligt längre än planerat, både tids- och kilometermässigt.

Den första bilden togs på fotbollsplanen intill den närliggande Gripenskolan och här hade solen nätt och jämt klättrat ovan horisonten.

På vägen till stan låg saker i diket som ännu inte gömts i snö, men som säkerligen kommer att dyka upp i tö.

Centrala Nyköping var fantastiskt tom på folk så här dags på morgonen. Det var jag och två flanörer som förmodligen var på väg till sina jobb. Ni som inte var ute så här dags missade det guldskimmer som solen skapade på de byggnader som vette mot den. Det stela och arkitektoniskt fula stadshuset låg i välbehövlig skugga, samtidigt som solen belyste de betydligt vackrare byggnaderna mitt emot.

Färden gick nu mot Storhusfallet i förhoppningen att fukten hade skapat de underbara formationer som gladde Nyköpingsborna förra vintern, men så var inte fallet än. Därför blev det inga bilder på fallet, men väl på den här skylten som förklarar att det kan vara svårt att ta en promenad på stigen intill ån.

Nästa anhalt blev på det lilla Östra Torget mellan Alla Helgonakyrkan och Prosten Pihls gård. Så mycket till torg är det nu inte, men det omgärdas av gammal och vacker bebyggelse.

Som så ofta är det vid hamnen det händer. Vill man kan man hör finna mängder av motiv att föreviga. Ett litet förtvinat bär kanske…

…eller statyn av vår egen idrottshjälte Gert Fredriksson som iklätts ett vitt lager av snö.

På andra sidan Hamnvägen har vi småbåtshamnen och vattensportstadion som drar så mycket folk på sommaren. Lite tunnare med besök på vintern, men även vintertid finns här saker att göra…som att ta bilder av den nyligen installerade vintern.

Området vid hamnbassängen är så här års ganska tom på folk, förutom de som passerar på sin dagliga promenad och en o annan hobbyfotograf. Tänk vad ni andra går miste om.

Känns ganska tråkigt att restaurangerna och fiken håller stängt så här års. Ett vinteröppet fik med tänd brasa och levande ljus på borden skulle nog kunna locka fikasugna gäster som vill ha lite ombyte från fiken på stan. Inte heller Tovastugan borta vid slottet har öppet så här års. Förvisso fullt förståeligt, men under sommaren är det nog svårt att finna ett mysigare ställe att fika på, om inte, det mest historiska.

Nyköpings turistmagnet nummer ett är nog ändå slottet och slottet i vinterskrud lockar fram andra motiv än samma byggnad i full sommarklädsel.

Att alla inte är lika förtjusta i snö och kyla märks på de bilar som verkar lämnade åt sitt öde.

”Don’t Eat The Yellow Snow” får sin förklaring när snön ligger vit på marken.

Snart var jag tillbaks på Stora Torget, eller som i det här fallet, baksidan av det. Rådhuset där ett dubbelbröllop ägde rum för drygt tio år sedan.

Det var lite fler människor i rörelse på torget nu, men ändå förvånansvärt få. Man kan nästan tro att vi svenskar inte vant oss vid att kylan kommer varje år, vare sig vi vill eller inte. De stora snöhögarna gjorde sitt till för att skymma lite stressade stadsbor som huttrade under kylan.

En blick upp mot Borgarberget lockade mig att gå den lilla stigen över berget och ned mot Culturum. Knappt skottat, men värt mödan. Klockstapeln från sent 1600-tal var en av få byggnader på väster som klarade ryssarnas härjningar på 1700-talet.

Nu bar färden av mot Hållet, men först en liten avstickare till bron över Nyköpingsån. Här kan man framför allt fånga fina höstbilder när de omgärdande träden fått sina vackra höstfärger, men det funkar även på vintern.

Nedanför den branta och jobbiga backen som leder till Hållets naturreservat står en informationsskylt som inte heller den får vara ifred för stans patetiska klottrare. Bedrövligt att det finns människor som måste bevisa sin existens genom att förstöra för andra. Det är nog inte bara en gång den sanerats från klotter och säkerligen inte den sista.

Här ligger också Fåfängan som är en underbar liten oas på sommaren, men som också den ligger öde under vintern. Förtjänar mer reklam och uppmärksamhet och det får den nu genom bilden nedan och den här länken.

På toppen av berget lyste solen upp den snötyngda träden…

…och nere i den lite mer långlänta terrängen gjorde den sitt bästa för att tränga igenom den ganska täta skogen.

Promenaden fortsatte genom Hållet, ut till Oppeby, vidare över väg 52 och fram till nästa lilla smultronställe. Frisksporttorpet från 1800-talet som ingen egentligen vet ursprunget på. En del hävdar att den användes som bostad åt skogvaktare, andra säger att den användes som soldattorp. Läs mer om dess historia här. Idag utgår tipspromenader härifrån varje söndag stora delar av året, med uppehåll under de kalla vintermånaderna. Här finns också banor för volleyboll och möjligheter att grilla. Ett trevligt och mysigt område som vi hoppas får vara ifred när kommunpolitikerna tydligen bestämt sig för att bygga både mycket och högt i närområdet.

Nu var jag nära hemmet och bara nedförsbacken nedanför Blommenhof återstod innan jag passerade över järnvägsspåren och de gamla barackerna vid Hemgården.

Så var jag hemma igen och konstigt nog frös jag inte en ända gång under promenaden, inte ens om fingrarna när handskarna åkte av vid varje fotostopp. Hur lång promenaden blev vet jag inte, men ni som känner till Nyköping kanske har en aning efter vägbeskrivningen ovan. Jag kan i alla fall avslöja att det tog cirka fyra timmar att ta sig runt, inklusive fotostopp.

Välbehövligt, nyttigt, kul och skönt. Prova själv vet ja. Med en kamera som sällskap går det lättare, tro mig.

Nästa inlägg kommer också att handla om de bilder jag tagit denna vintriga helg. Den promenaden blev inte alls lika lång, men var det kallt i torsdags, var det inget emot vad det skulle bli.

Jakten på vintern

Trött på plusgrader? Trött på slask? Trött på gråmulna dagar?

Det är ju trots allt vinter och även om jag personligen önskat att den svenska sommaren varit längre på bekostnad av vintern, föredrar jag en vinter med klar himmel och vita vidder. Kanske jag är lite egoistisk i fallet, då det är längtan efter fina vinterbilder som lockar.

Igår morse tog jag en promenad i området kring Hållet, för att åtminstone få se något spår efter den svenska vintern i Nyköping anno 2016. Inte ett spår, förutom ett fåtal små isbelagda pölar. Annars så trist och så färglöst att man svär tyst för sig själv.

Förvisso finns ett och annat glädjeämne som gör att man åtminstone drar på mun och får fingrarna att krampaktigt leta sig till kamerans inställningsrattar. I det här fallet min Nikon Coolpix P900. Så mycket bättre än så här blev det inte på promenaden, eller rättare sagt…så mycket intressantare blev det inte.

Visst kan det finnas en viss tjusning med en skog i mörker där solens strålar letar sig genom täta stammar och som i det här fallet, glest buskage, men…

…såna bilder jag med förtjusning under våren, sommaren och möjligen hösten, men inte på vintern. Det är så här jag vill se den svenska vintern när den ändå finns här under några månader varje år.

Bilden är tagen på hamnpromenaden, vintern 2012/2013 och håll med om att man blir lite gladare när man möts av liknande vyer och inte av en gråmulen himmel, kala träd och en mark som är både fuktig och färglös. Förvisso tillhör jag som sagt de medmänniskor som gillar sommaren bättre än vintern och som anser att snöar det inte på Julafton kan det lika gärna låta bli. Fast noh måste jag erkänna att kameran ligger beredd för en promenad i ett riktigt svenskt vinterlandskap.