Stärkta efter de kantareller vi fann under sommarens promenader, gav vi oss åter ut i moder natur för att leta efter skogens guld. Vi fann en del… Fortsätt läsa
söra
Alla inlägg märkta söra
Korv kan tillagas på många vis, men det är något visst med att grilla dem. Klart det fungerar med grillen som står på altanen, men det är ute i naturen de smakar som allra bäst. Fortsätt läsa
Helgen för två veckor sedan gav oss sju kantareller i påsen. De räckte till varsin svampmacka och om detta kunde ni lösa i förra inlägget.
Skulle vi ha bättre tur den gångna helgen?
Om promenaden på spåren i Ryssbergen är välkänd mark för oss, begav vi oss nu mot för oss outforskad terräng. Sörmlandsleden bakom Söra var vårt mål. En lagom lång cykeltur förbi några av de nybyggen som ligger i utkanten av Nyköping, förbi motionsspåret vid Söra och mot scouternas anläggning intill den lilla Hovrasjön. Så långt är detta ingen okänd terräng, då både frugan och jag varit här vid flera tillfällen.
Sjön låg inbjudande lugn och vackert inbäddad i grönska. Intill bryggan över vattnet ser man ofta fiskar leka vid ytan eller ormar som simmande tar sig bort när de störs av tunga fotsteg. Vi såg varken fisk eller orm, däremot mängder av dessa skräddare som sprang över den gröna och lite sörjiga vattenytan intill vassruggarna.
Vi tog oss upp på berget på andra sidan sjön där ett gammalt lusthus stått så länge jag kan minnas. Varför det står på berget ganska långt från husen vid Söra och annan bebyggelse har säkert sin förklaring. Vilken har jag inte hittat, men utsikten över Hovrasjön var säkerligen magnifik när den uppfördes på plats. Idag växer träden så höga att man knappt ser vattnet nedanför berget.
På samma berg, inte långt från lusthuset, ligger en gammal gravplats. Jag som är nördig när det gäller sådant blev ganska besviken första gången jag besökte denna. Hade jag inte läst på skylten att platsen var en forntida begravningsplats, hade jag förmodligen aldrig lagt märke till den. Det finns mer intressanta gravplatser i kommunen, om jag så säger.
Vi tittade aldrig dit, utan fortsatte på Sörmlandsleden som slingar sig mellan sjön och berget.
Så här långt var vi på känd mark. När vi sedan gick över en liten spång över ett dike och ut mot öppnare terräng, beträdde vi för oss okänt territorium. Så långt hade vi tidigare aldrig gått och att upptäcka något nytt så pass nära stan roar både mig och frugan. Vi blev förvånade, för denna sträcka på Sörmlandsleden var väldigt trevlig att gå. Kuperad terräng, delvis intill vattnet, delvis bland ganska närgånget buskage och delvis i den John Bauer-liknande vegetation som jag berättade om från Ryssbergen i förra inlägget.
Väldigt trevlig sträcka som sagt och mitt på denna och långt ute i skogen sprang vi på detta röse.
Att naturen inte format detta står utom alt tvivel. Min första tanke när jag såg stenformationen på håll var en djurkyrkogård. Så tror jag inte är fallet och att det inte är en gammal gravplats för boende i området förutsätter jag då ingen information om detta stod på någon skylt som annars brukligt är. Jag kastade ut frågan på Facebook och fick några svar. Någon trodde det var någon typ av gräns, men mot vad? Någon svarade ett vanligt röse, men varför anlägga denna mitt ute i ingenmansland? Så kom den här bilden.
Vad det innebär säger mig ingenting, men i efterföljande kommentarer sades det att stensamlingen är ett gränsröse från anno dazumal.
Andra lustiga formationer fann man bland de gamla träden vi passerade.
Fast nu var det inte stenrösen och lustiga trädformationer vi letade efter. Det var svamp och hur gick det då? Till en början var det gleeeeest mellan dem, om man nu inte räknar in de oätliga. Ett par kantareller och ett par Karl-Johan blev skörden. Vi mötte ett par i vår ålder som traskade lite utanför stigen, till synes letandes efter svamp och vi förstod att den här skogen är mål för många svampletare och att de redan rensat det som rensas kan.
Vi gav upp letandet och snabbade på kliven, för nu började kaffe med tillhörande godsaker locka. Vi vek av från Sörmlandsleden och gick en lite knixigare stig som vi trodde ledde till en plats på leden där vi tidigare passerat. Så blev också fallet och nu bar det av mot vår utstakade fikaställe. Fast vi ställde en fråga till oss själva där vi gick. Kan man gå Sörmlandsleden runt Hovrasjön? Vi ville inte cykla hem utan att ha kollat detta, så vi vek av från leden igen och in på en stig för hästar som korsade spåret. Vi upptäckte ganska snart att inte heller den tar motionärer runt sjön, så vi vände och då upptäckte vi något annat.
Tjo-flöjt. Där i mossan skymtade vi skogens guld. Inga mängder, men vi fyllde påsen ni ser på bilden ovan och antalet kantareller och Karl-Johan räckte till en mycket god svampsås till de hemmagjorda köttfärsbiffarna. Både maten och ölen…de två ölen…till denna smakade extra gott när vi ansträngt oss för att få till det.
Lite glada leenden och nu vankades det äntligen kaffe, köttbullsmacka och toscakaka. Detta intog vi vid en rastplats alldeles intill vattnet. När vi sitter där dundrar två plan från Ryanair inför landning strax efter varandra.
Sitter man på berget som utgör centrum på motionsslingan en bit bort, dundrar dessa plan förbi på väldig låg höjd. Därifrån kan man få väldigt intressanta bilder på planen om man har tur och intresset finns.
Ännu en trevlig motionsrunda var till ända. Vi gick tillbaks över bryggan och upp mot våra cyklar som stod parkerade vid scouthusen.
Söra är ett trivsamt område inte så långt från Nyköping. Motionsspåret är inte så långt, men tillhör kanske de jobbigaste p.g.a. de branta backarna. Sörmlandsleden har flera sträckningar som passerar här och man har byggt upp riktigt fina vindskydd där man kan grilla i eldstäderna eller bara vila. Varför inte bara ta med en fikakorg och sitta ned på bänkarna vid husen och njuta av både tystnad och det fina som naturen begåvas med…
Lite mer om Söra här, där ni också kan se en bild på en mangårdsbygnad vid Söra från 1938.
Söra är inte bara scouternas hus och ett kort, men väldigt kuperat motionsspår.
Söra är också en plats för alla oss som njuter av det naturen har att ge. Frodig grönska, färggranna växter som kantar spåret, fåglar som kvittrar ute i vegetationen, ett och annat större djur som korsar ens väg.
Den här kåken som ligger tiotalet meter från motionsslingan har stått tomt i flera år, men under mina gymnasieår var jag här på fest vid ett par tillfällen. En klasskompis föräldrar hyrde den då och här hade vi det trevligt på många sätt.
Söra är också en plats där du kan träna dina muskler, din balans och dina tankar. På olika platser i området har man anlagt träningspunkter av varierande art. Brukar nöja mig med att lyfta min egen kroppsvikt genom ett antal pull ups och chin ups. Fast det finns så mycket mer.
Söra är också en plats där du kan grilla i uppgjorda eldstäder, vila i vindskydd, fika vid iordninggjorda bord och njuta av utsikten över Hovrasjön på det berg som ligger centralt i området.
Fast Söra existerar också bortom scouternas tillhåll.
Gå över den tämligen nya bro som leder över till andra sidan.
Där möter du en ganska kuperad och brant terräng som antingen leder upp på ett berg eller i nederkanten av det.
Lite knixigt, men den vackra utsikten över sjön gör den korta promenaden värd att ta. Väljer du stigen intill sjön kommer du snart fram till en spång.
Den spången leder över till en mer jämn och lättgången stig.
Just det. Sörmlandsleden går här. Längre än så här har jag inte gått tidigare. Nu gjorde jag det och njöt av promenaden i den vackra naturen.
Så långt blev det nu inte p.g.a. tidsbrist. Fast nu vet jag att leden fortsätter in bland träden och fortsättningen tänker jag utforska när tids ges. Är det som jag hoppas tar Sörmlandsleden oss runt hela Hovrasjön och det tror jag kan vara en trevlig promenad.
