Något att fira

Den 6:e juni är något att fira, så också vårt land och vår flagga. Dagen till ära kunde vi också fira ett fint sommarväder, om än något blåsigt. Själv firade jag att den sista febern svettades bort, att hostattackerna inte kom lika tätt och att jag kunde säga två meningar utan att väsa bort vart tredje ord.

Något egentligt firande av vår Nationaldag blev det nu inte, mest tack vare en envis förkylning frugan och jag burit på i en veckas tid. Nu brukar vi väl inte lyssna på de tal som hålls vid slottet (i år av historiken Dick Harrisson), eller på annat sätt delta i de aktiviteter som bjuds. Däremot brukar vi närvara på de platser i stan när Nationaldagen firas på olika sätt och det brukar finnas något för var o en att glädjas åt.

I år blev det istället en promenad genom ett sommarvackert Nyköping och detta innan förberedelserna av dagens begivenheter hade påbörjats. En glass nere vid hamnen var det ändå vi unnade oss i år.

Bilderna nedan visar ett Nyköping från sin bästa sida och det behövs i dessa dagar när staden uppmärksammats i allt annat än positiva rubriker.

Många kända vyer som känns igen av både ortsbor och turister. Tänk vilket härligt torg vi kunde haft om man beslutat sig för att bygga Stadshuset någon annanstans och området vore omringat av uteserveringar. Nyköpinghus är på sina ställen på väg att förfalla och jag hoppas de styrande inser vikten att renovera och behålla slottet i någorlunda skick. Annars är området runt slottet en guldklimp för gammal som ung. Ett härligt fint promenadstråk som sträcker sig längs med ån och Vallarna där folk har med sig sina picnick-korgar, där skratten från lekande barn brukar eka i de historiska miljöerna och där folk bara stannar upp för en stunds paus. Bästa sättet att hålla gässen borta är människors närvaro. Att ta en bild på Västra klockstapeln känns ganska angeläget av kända skäl. Smolket i bägaren är Åkroken som skulle kunna vara en blomstrande oas, men där politikerna ville något annat än medborgarna. Idag är det en skamfläck man försöker leda frågvisa turister bort från.

Nej, för vår del blev det att vandra hem och fira med en annan viktig och svensk tradition. Rabarberpaj på egenodlad rabarber och med nyvispad vaniljsås………….

Matmarknad

Den har blivit ett stående och välbesökt inslag i Nyköping. The International Street Market.

I år hade marknaden minst sagt tur med vädret. I strålande sol kunde invånarna handla mat och inta goda rätter från olika delar av världen. Sanningen är att dagen för vårt besök var den enda under de fyra där himmelen inte var blå och temperaturmätaren låg över 25:an.

Nåja, kanske var det tur. Mycket folk innebär trängsel och trängsel innebär irritation och när det är riktigt varmt har åtminstone jag nära till just denna irritation.

Vi tog två varv bland alla stånden och fastnade för paella som vi tog med oss till en bänk framför Rådhuset. Här hade vi bra utsikt över folkvimlet och den aldrig sinande kommersen.

Som sagt. Mat från världens alla hörn, som Thailand, Kina, USA, Australien och europeiska länder och från något afrikanskt land kunde man köpa grytor och annat gott.

Det mest exotiska får man ändå säga såldes i detta stånd.

Vi smakade inte och det kändes inte heller nödvändigt. Vi såg en del som ändå köade och åt burgarna med ett leende på läpparna, så det kanske inte var så otäckt ändå?

Det var inte bara paella vi köpte. Bland ostar, korvar, pasta och annat gott man kunde köa med sig hem, fastnade vi för varsin tårtbit som vi tog till kvällskaffet. Hela detta långa stånd var fyllt med kakor, tårtbitar och annat onyttigt från Italien.

Mumma för en godis- och bakelsefreak som mig. Fast priset var inte direkt mumma. 90 kronor kostade en tårtbit, bara så ni vet tills nästa år. Med detta faktum i färskt minne begav vi oss hem till dofterna av mat från olika delar av vår allt otryggare värld.

Marknadens Facebook-sida

 

Stefans betraktelser

Stefans betraktelser från den vackra stad vi bor i, eller den första riktiga vårpromenaden. Rubriken skulle kunna förlängas, men jag nöjer mig med en sammanfattning av den långa promenad jag tog genom Nyköping denna första riktiga vårdag.

Var börjar man om inte vid hamnen.

Tidig morgon innebär att man befinner sig tämligen ensam på promenaden. Än så länge syns inga matgäster vid restaurang Piren, gästhamnen är öde, minigolfbanan befinner sig i fortsatt vinterdvala och så här i arla morgontid har man oftast bara sällskap av skrikande fåglar och möjligen en och annan morgonpigg motionär. Vårtecknen hittar man på marken och de är värda att titta på innan växtligheten slår ut i full blom.

Själva hamnområdet är lika tyst och öde så här tidigt på året och inte minst så här tidigt på morgonen. Inte mycket att föreviga som inte redan har förevigats.

Vid slottet finns det alltid motiv som kan intressera såväl hobby- som proffsfotografer. Alla Nyköpingsbor med en kamera har garanterat tagit en bild på denna turistattraktion, så att sticka ut från myllret av bilder på Nyköpingshus är inte lätt. Det är en utmaning värd att ta, men som sagt är det inte lätt.

Det mest intressanta med denna bild är förmodligen trädet som precis som övriga fått sig en rejäl renovering.

Utsikten från slottet upp mot Bryggeriet är alltid välkommen. Är detta månne en av stans vackraste platser? Kan så vara, fast i hård konkurrens.

Till vänster om denna plats ligger Sörmlands museum, som fortfarande inhyser en rad intressanta utställningar. Inom kort kommer man dock att flytta till större och mer moderna lokaler på andra sidan av slottet. Blir säkerligen en spännande och välbesökt plats som förhoppningsvis kan locka turister från när och fjärran.

Fast lika fotogenetisk lär det nya museet inte bli.

Intill denna byggnad ligger en annan fastighet med gamla anor. IOGT-NTO:s gamla byggnad som mer och mer liknar en exteriör från någon gammal klassisk skräckfilm. Man bara väntar på att Jack Nicholson ska sticka ut huvudet genom ett av fönstren och skrika ”Daddy’s home” så det ekar över Nyköpingsån.

Det blev nu en avstickare till andra sidan ån och NK-villan. Syftet med denna var att hitta lite andra fågelarter än de måsar som skrikande cirklade över ån. Det var inte många i rörelse, men några som kommer i ett kommande inlägg. NK-villan i sig utgör grunden för ett eget inlägg och det kommer förmodligen så småningom, dock ej denna gång.

Däremot kunde jag inte låta bli att föreviga denna lilla figur som står undangömd intill byggnaden och som många Nyköpingsbor aldrig sett…det kan jag lova. Jag har googlat, men ännu inte lyckats lista ut dess ursprung och varför den är placerad på en sådan undanskymd plats. Jag behöver hjälp, om någon nu kan förmedla denna.

Jag undvek stigen förbi Pelles lusthus och Storhusfallet och tog en genare väg upp till Storgatan. Ett av stans vackraste byggnader speglade sig fint i ån och det är synd att den idag sammankopplas med välkända skandaler.

Tittar man till höger från denna plats, finner man en annan symbol för Nyköping. Den berömda bronsskulpturen ”Svalor i ån” som såg dagens ljus 1968.

På promenaden Storgatan ned mot Stora torget lyste morgonsolen fint och lindade in byggnaderna i ett härligt varmt sken. Mer guldlikt än någonsin sken grinden intill Nicolaiskolan.

Torget var ganska öde denna arla morgon. Nyköpings stadshus är inget arkitektoniskt mästerverk och passar enligt många bäst på en annan plats än vid detta torg som annars inramas av äldre bebyggelse.

Fast ändå kan en ful byggnad som denna få ett ansiktslyft om ljuset är det rätta. Ganska vacker att titta på, eller hur?

När morgonsolen står lågt och kastar sina strålar mot entrén till Stadshuset finner man ett annat motiv värt att beakta. Fast det gäller att snabba på, för det tog inte många sekunder innan den här gyllene chansen var borta.

Nu blev det en ganska lång sträcka genom ett ännu nyvaket och mycket vackert Nyköping. Jag lär få återkomma med fler bilder som förhoppningsvis kan locka någon turist att ta vägen hit.

Med denna flagga bakom mig…

…avverkade jag sträckan Stora Torget till Hållet, utan något egentligt stopp. Här blev det ingen jakt på de bävrar man bara ser spåren efter, inte heller det vilda fågellivet och ingen promenad på dem kuperade motionsslingan. Fast det här trädet med mossan krypande upp för stammen fångade min blick.

Nu gick det nedför igen, nämligen via lasarettsbacken och bort mot tågstation. Jag upptäckte att klockan hunnit bli ganska mycket och det var hög tid att bege sig hemåt för att laga mat och sedan dra sig bort mot jobbet.

Going underground kan man säga och detta genom en plats där många drar sig för att vandra ensamma efter mörkrets inbrott.

Bara en sista fråga till sist. Vem f*n har motionerat på denna cykel mellan järnvägsspåren?

Drygt tre timmar, inklusive fotostopp, tog denna promenad. Värd varje minut, värd varje meter, för ett Nyköping när många sover kan vara mumma för själen. Inte minst i tider när våren är på väg att vakna upp efter en kall, mörk och alldeles för lång vinter.

 

Då slog den till

I veckor har jag i inläggen tjatat om den uteblivna vintern och saknaden av fina vinterbilder. Nu var det dags.

När jag vaknade i torsdags morse hade vintern slagit till med full kraft. Inte bara ett decimetertjockt snötäcke dolde den färglösa och tråkiga marken i Nyköping, temperaturmätaren hade klättrat långt nedanför nollstrecket. Eftersom jag var ledig gällde det att utnyttja tiden då man aldrig vet när kylan lämnar oss och ersätts av mildare vindar.

Redan vid åttatiden på morgonen drog jag på mig tjocka kläder och begav mig ut på en promenad som skulle bli betydligt längre än planerat, både tids- och kilometermässigt.

Den första bilden togs på fotbollsplanen intill den närliggande Gripenskolan och här hade solen nätt och jämt klättrat ovan horisonten.

På vägen till stan låg saker i diket som ännu inte gömts i snö, men som säkerligen kommer att dyka upp i tö.

Centrala Nyköping var fantastiskt tom på folk så här dags på morgonen. Det var jag och två flanörer som förmodligen var på väg till sina jobb. Ni som inte var ute så här dags missade det guldskimmer som solen skapade på de byggnader som vette mot den. Det stela och arkitektoniskt fula stadshuset låg i välbehövlig skugga, samtidigt som solen belyste de betydligt vackrare byggnaderna mitt emot.

Färden gick nu mot Storhusfallet i förhoppningen att fukten hade skapat de underbara formationer som gladde Nyköpingsborna förra vintern, men så var inte fallet än. Därför blev det inga bilder på fallet, men väl på den här skylten som förklarar att det kan vara svårt att ta en promenad på stigen intill ån.

Nästa anhalt blev på det lilla Östra Torget mellan Alla Helgonakyrkan och Prosten Pihls gård. Så mycket till torg är det nu inte, men det omgärdas av gammal och vacker bebyggelse.

Som så ofta är det vid hamnen det händer. Vill man kan man hör finna mängder av motiv att föreviga. Ett litet förtvinat bär kanske…

…eller statyn av vår egen idrottshjälte Gert Fredriksson som iklätts ett vitt lager av snö.

På andra sidan Hamnvägen har vi småbåtshamnen och vattensportstadion som drar så mycket folk på sommaren. Lite tunnare med besök på vintern, men även vintertid finns här saker att göra…som att ta bilder av den nyligen installerade vintern.

Området vid hamnbassängen är så här års ganska tom på folk, förutom de som passerar på sin dagliga promenad och en o annan hobbyfotograf. Tänk vad ni andra går miste om.

Känns ganska tråkigt att restaurangerna och fiken håller stängt så här års. Ett vinteröppet fik med tänd brasa och levande ljus på borden skulle nog kunna locka fikasugna gäster som vill ha lite ombyte från fiken på stan. Inte heller Tovastugan borta vid slottet har öppet så här års. Förvisso fullt förståeligt, men under sommaren är det nog svårt att finna ett mysigare ställe att fika på, om inte, det mest historiska.

Nyköpings turistmagnet nummer ett är nog ändå slottet och slottet i vinterskrud lockar fram andra motiv än samma byggnad i full sommarklädsel.

Att alla inte är lika förtjusta i snö och kyla märks på de bilar som verkar lämnade åt sitt öde.

”Don’t Eat The Yellow Snow” får sin förklaring när snön ligger vit på marken.

Snart var jag tillbaks på Stora Torget, eller som i det här fallet, baksidan av det. Rådhuset där ett dubbelbröllop ägde rum för drygt tio år sedan.

Det var lite fler människor i rörelse på torget nu, men ändå förvånansvärt få. Man kan nästan tro att vi svenskar inte vant oss vid att kylan kommer varje år, vare sig vi vill eller inte. De stora snöhögarna gjorde sitt till för att skymma lite stressade stadsbor som huttrade under kylan.

En blick upp mot Borgarberget lockade mig att gå den lilla stigen över berget och ned mot Culturum. Knappt skottat, men värt mödan. Klockstapeln från sent 1600-tal var en av få byggnader på väster som klarade ryssarnas härjningar på 1700-talet.

Nu bar färden av mot Hållet, men först en liten avstickare till bron över Nyköpingsån. Här kan man framför allt fånga fina höstbilder när de omgärdande träden fått sina vackra höstfärger, men det funkar även på vintern.

Nedanför den branta och jobbiga backen som leder till Hållets naturreservat står en informationsskylt som inte heller den får vara ifred för stans patetiska klottrare. Bedrövligt att det finns människor som måste bevisa sin existens genom att förstöra för andra. Det är nog inte bara en gång den sanerats från klotter och säkerligen inte den sista.

Här ligger också Fåfängan som är en underbar liten oas på sommaren, men som också den ligger öde under vintern. Förtjänar mer reklam och uppmärksamhet och det får den nu genom bilden nedan och den här länken.

På toppen av berget lyste solen upp den snötyngda träden…

…och nere i den lite mer långlänta terrängen gjorde den sitt bästa för att tränga igenom den ganska täta skogen.

Promenaden fortsatte genom Hållet, ut till Oppeby, vidare över väg 52 och fram till nästa lilla smultronställe. Frisksporttorpet från 1800-talet som ingen egentligen vet ursprunget på. En del hävdar att den användes som bostad åt skogvaktare, andra säger att den användes som soldattorp. Läs mer om dess historia här. Idag utgår tipspromenader härifrån varje söndag stora delar av året, med uppehåll under de kalla vintermånaderna. Här finns också banor för volleyboll och möjligheter att grilla. Ett trevligt och mysigt område som vi hoppas får vara ifred när kommunpolitikerna tydligen bestämt sig för att bygga både mycket och högt i närområdet.

Nu var jag nära hemmet och bara nedförsbacken nedanför Blommenhof återstod innan jag passerade över järnvägsspåren och de gamla barackerna vid Hemgården.

Så var jag hemma igen och konstigt nog frös jag inte en ända gång under promenaden, inte ens om fingrarna när handskarna åkte av vid varje fotostopp. Hur lång promenaden blev vet jag inte, men ni som känner till Nyköping kanske har en aning efter vägbeskrivningen ovan. Jag kan i alla fall avslöja att det tog cirka fyra timmar att ta sig runt, inklusive fotostopp.

Välbehövligt, nyttigt, kul och skönt. Prova själv vet ja. Med en kamera som sällskap går det lättare, tro mig.

Nästa inlägg kommer också att handla om de bilder jag tagit denna vintriga helg. Den promenaden blev inte alls lika lång, men var det kallt i torsdags, var det inget emot vad det skulle bli.

In i dimman

Lördagsmorgon.

Jag tog cykeln tidigt på morgonen för att trampa upp på stan med ett av de morgonöppna bagerierna som mål. Färskt bröd till frukosten hägrade, en tradition frugan och jag haft i många år. Förvisso har vi längre till närmsta bageri nu, men traditioner ska hållas.

När jag cyklade gatan fram i vårt bostadsområde blickade jag ut mot de öppna ytorna vid Lindsbacke och så en härlig morgondimma som lägrade sig över marken med en uppgående sol som färgade naturreservatet i gult. Mycket vackert och nog hade jag lust att vända hem efter kameran för att ta en liten omväg, men med en hungrig fru som väntade var det inte riktigt läge.

Tänkte att söndagen säkert skulle bjuda på dimma av väderprognosen att döma. Därför klev jag upp lite tidigare, tittade ut genom fönstret för säkerhets skull och nog var det dimmigt alltid. Tyvärr var det mer morgondimma än jag hoppats på och den härliga dimma som bara lägrade sig över marken var ersatt med en nästan ogenomtränglig sörja. Inte riktigt efter beräkningen, men hade jag bestämt mig så hade jag. Så upp på cykeln och iväg för att fånga några av Nyköpings mer kända varumärken.

Inget specifikt varumärke för Nyköping utan för hela Sverige.

…och så mycket solsken var det nu inte, även om solen började att göra sig påmind någonstans därute.