The Sun Goes Down

Helgen bjöd på blandat väder med en liten lutning åt det sämre.

Därför var det en fröjd att komma hem efter jobbet idag, för att direkt ge sig ut på en promenad i trakterna.

Himla vackert

Få saker är så vackra och föränderliga som himlar. En tråkig himmel är dock en molnfri himmel. Ledsen att säga så alla soldyrkare, men det är ett faktum och då talar jag ur en fotografs synvinkel, amatör som proffs.

Molniga himlar är däremot en fotografs dröm och de som ägnar sig åt denna underbara hobby förstår vad jag menar.

Bilderna nedan knäpptes under en promenad till Lindbacke. Handhållen kamera är givetvis inte optimalt, men dagens kameror klarar ljussvaga förhållanden väldigt bra och bruset i bilderna är försumbart. Dessutom kommer nog de flesta hellre hem med lite brusiga bilder som kan räddas i något bra bildbehandlingsprogram, än med oskarpa som är utom all räddning.

Kyligt, men vackert

Det gäller att passa på när stunderna erbjuds. Igår tog jag med mig kamera och stativ till jobbet. Inte för att föreviga arbetskamrater eller arbetsmetoder, utan för att bege mig ut på promenad efter jag stämplat ut.

Det blev en promenad på tre timmar och ett stort antal kilometer. Vad det värt frusna fingrar och iskalla kinder? Ja, jag tycker nog det och då pratar jag inte bara om den motion som är så välbehövlig efter de två stora helgerna. Det var en oerhört vacker himmel som ramade in Nyköping och jag tycker nog själv att jag lyckades med ett antal av bilderna. Fast vem kan misslyckas en kväll som denna.

Det var fortfarande ljust när jag begav mig ned till hamnen. Det ska sägas att jag hade stakat ut två fotoprojekt redan kvällen innan, inget av dem vid hamnen. Då måste jag erkänna att inget av dem blev av, utan jag förblev nere i området dit stegen gärna bär mig och kameran vid dylika promenader.

Idbäckens industriområdet fotograferades med den nedgående solen från sidan. Därav det ganska ”mjuka” ljuset. Bilden nedan togs bara minuterna efter och med solen i ryggen, vilket visar att kamerans placering kan göra stor skillnad på slutresultatet.

För att verkligen visa att det förhåller sig så, vände jag kameran och tog bilden nedan med den nedgående solen i fokus.

Jag var inte ensam ute på den välkända piren. Några medmänniskor tog denna långa promenad för att få motion, andra var ute i samma ärende som jag. Dock med mobilerna och inte med en systemkamera monterad på ett stativ.

Fast ett stativ erfordras under förhållanden som gårdagskvällen. Trots att det kändes allt kyligare, att det mörknade och att fingrarna blev allt kallare, stannade jag kvar på piren ett tag till. Tanken var att bege mig vidare mot de två utstakade målen, men varje gång jag fällde ihop benen på stativet, visade sig himmelen från en ännu vackrare sida. Det gick helt enkelt inte att slita sig.

Jag gick tills piren tog slut och insåg att man är tvungen att gå lika långt tillbaks.

En bild över Nyköpings högsta bostadshus hann det bli…

…och på vägen tillbaks ställde jag upp stativet och tog dessa bilder på två andra välkända motiv.

Lite frusen var jag vid det här laget. Då ska ni veta att det bara hade gått 1,5 timmar av de tre jag var ute och att det ännu inte hade mörknat. Fötterna kändes dock kalla, så jag försökte få upp värmen med en liten extra promenad. Så långt kom jag nu inte, utan jag hann bara till den mittersta av de tre båtbryggorna vid kanotstadion. En titt bakåt och jag kände att jag bara var tvungen att ta en sista bild över solnedgången.

Från kanotstadion gick jag sedan bort mot Brandholmen. Ett litet stopp på vägen och detta gamla murkna träd fick bli siluett fram det lilla som fortfarande syntes av solens sista strålar.

När jag hann fram till Brandholmen sänkte sig mörkret allt mer och det blev dags för en annan typ av fotografering. Till den och återstoden av denna långa, lite kylslagna promenad, återkommer jag till i nästa inlägg.