Ack du vackra

Svanen är Sveriges kanske vackraste fågel. Åtminstone en av de mer fotogenetiska och mest lättfångade.

Svanen

Vi hörde den först. Sedan kom den flygande rakt mot oss och svepte över våra huvuden på ganska låg höjd.

Fågelliv

Brannäs våtmarker i Oxelösund har i år lockat osedvanligt många människor. Givet är att Covid-19 spelat en avgörande roll i sammanhanget.

Naturligtvis är det tråkigt att en pandemi fått upp ögonen för allt det vackra och intressanta som vårt land kan erbjuda, men det är icke desto mindre roligt att så nu verkat skett. Det här besöket jag gjorde för några dagar sedan var ämnat för ett ändamål. Att fotografera fåglar och till slut fick jag det jag länge letat efter.

Herre på täppan

Svanar är vackra fåglar, men också väldigt fåfänga.

Ni som försöker fota dessa ståtliga djur tuggar ibland fradga när de envist fortsätter att putsa fjädrar och doppa huvudet i vattnet. Tillfället att ta den där bilden med stort B är inte alldeles lätt och detta faktum gäller förövrigt alla fåglar, stora som små.

Nu var det inte bilden med stort B jag var ute efter den där kvällen när jag satt och njöt av den nedgående solen vid hamnpromenaden. Det var en slump att en svan simmade tiotalet meter ut i vattnet.

Efter att ha ståtat där ute, efter många dopp och irriterande många minuter av finputsning av fjädrar, började svanen simma in mot land. Han eller om det var en hon, hade sikte på en sten intill vasskanten. På den stenen stod en mås och tittade ut över vattnet. Vad vore dock en svan om han/hon inte utnyttjade sin storlek? Självklart accepterade inte svanen att en liten sketen mås lagt beslag på hans/hennes sten och med ett väsande ljud närmade sig svanen måsen på sin sten. Åsynen av den större fågeln och dess hotfulla väsande, fick måsen att fly fältet.

Japp, nu var stenen hans/hennes. Snart stod svanen på stenen där den mäktiga fågeln återupptog finputsningen av fjädrarna. Snart var den klar och kunde brösta upp sig för den lilla publiken, dvs jag och min kamera…möjligen också de måsar och änder som rörde sig ovanför våra huvuden och långt där ute i kanotstadion.

Länge stod den där, nykammad och nyputsad. Någon uppvaktning av det motsatta könet ägde aldrig rum och ju längre tiden led, såg svanen allt mer nedslagen ut. När den enda åskådaren, jag, lade ned kameran tröttnade han/hon och flöt ut i det något oroliga vattnet.

Knappt hade svanen försvunnit bakom vassen, förrän nästa aktör trädde in på scenen. En and hade dolt sig i kulissen och såg nu sin chans att erövra den åtråvärda stenen. Yes, nu var han plötsligt herre på täppan och gissa om han bröstade upp sig. Det är lätt att vara kaxig när storebror lämnat estraden, men visst såg sig anden oroligt omkring. Tänk om den större och ståtliga svanen återvände…huh!

Jag hade varken mat att bjuda på eller tid att stanna kvar.

Jag äntrade därför cykeln och trampade in i skenet av den varma solen.