Fågelräkning

Det pågår en fågelräkning i Sverige mellan den 25:e och 28:e januari. En tillställning som lockar många att räkna fåglar i sin trädgård. Frugan är en av dem som smyger bakom gardinerna med kikaren framför ögonen för att räkna fåglar som övervintrar i Sverige. Hon är inte ensam. Runt 20 000 medborgare från norr till söder brukar delta i evenemanget.

Fåglar hittar man inte bara i trädgården där de ivrigt knaprar på utplacerad mat. Fåglar som övervintrar i Sverige kan man också se under de promenader man företar över is och snö. Som dessa ofta irriterande måsar.

Har ni som jag tänkt tanken att måsar inte är lika högljudda under vintern? Under sommarens besök vid badstränder och uteserveringar ses de sitta på span och inte sällan har de spejare som flaxar högt över våra huvuden med sina gälla läten. En tappad brödbit eller någon som medvetet kastar till dem mat och det utbryter ett högljutt kaos när måsar från alla håll plötsligt dyker upp som ur tomma intet.

Nu vet jag inte om måsar ingår i fågelräkningen, inte heller denna betydligt vackrare och trevligare fågel.

Vi en promenad vid hamnen kom en stor svanfamilj simmandes in från viken. Ingen kan säga annat än att de är både vackra och ståtliga. Med sig hade de fjolårsungarna som nu vuxit upp och blivit lika stora som morsan och farsan. Nu väntar de på att få byta färg, från smutsbrunt till vitt.

Den här svanen (fråga mig inte om det är en hona eller hane) såg ut att vara ledaren i gänget. Han/hon simmade runt bland övriga familjemedlemmar och svassade med utspända vingar.

Som i mänskliga familjer råder det ibland osämja mellan familjemedlemmar. En av de vuxna svanarna var tydligen olydig, för plötsligt satte svanen ovan fart mot honom/henne och gav ett nyp som förmodligen kändes. Tyvärr han jag inte riktigt med för att ta en bra bild. Denna kommer dock i ett kommande inlägg över misslyckade bilder. Den olydiga svanen stack dock iväg mot säkrare sjö, men med ledarsvanen strax efter.

Lite längre ut i viken slog de sig ned och familjefriden verkade ha återgått till det normala.

Nej, så vitt jag vet handlar fågelräkningen om småfåglar som håller till inpå knutarna och de kan vara nog så intressanta att skåda. Frugan sitter bakom gardinerna med sin kikare och jag med kameran. Vi har de vanliga arterna som gråsparv, talgoxe, blåmes, rödhake, nötväcka, pilfink och koltrast. Någon gång har frugan sett sidensvansar och grönfinkar. På den här sidan återfinns de tolv vanligaste fåglarna vid fågelborden. Den jag saknar är förstås domherren.

En domherre mot en snövit bakgrund är ett av de motiv jag saknar i mitt fotoalbum. Tyvärr har jag inte sett skymten av någon i vår lilla trädgård, vare sig i år, tidigare år eller överhuvudtaget sedan kameran blev en nära vän. Jag söker vidare på mina promenader…

Sedan önskar jag förstås att jag kunde ta lika fina bilder som de bakom länken ovan. Jag har mina planer när vädret är lite behagligare ute, men när vädret är som behagligast sticker fåglarna ut i skogen och vårt fågelbord ställs åt sidan.

Nu sitter jag bakom fönsterrutor med mitt zoomobjektiv på ett avstånd av tio meter, så det är väl inte helt optimalt om man vill fånga de små liven på bra bilder.

Nu ska jag ut i vinterkylan och leta domherrar. Återkommer om jag stöter på någon.

 

Vid Brannäs med frugan

Brannäs våtmarker utanför Oxelösund är en kär bekant. Hit tar jag mig några gånger per år, framför allt på sommaren. En tur hit under hösten är något nytt för mig, men eftersom vi hyrde bil förra helgen och var i närheten, så kom jag med förslaget till frugan som faktiskt aldrig varit här.

Det som skiljer hösten från sommaren är att antalet djur, i främsta hand de mindre, inte är lika rikligt förekommande och att vassen kring de konstgjorda gölarna växer så högt att de ibland skymmer de fåglar som simmar därute. Ibland är bilder i svartvitt att föredra, då dessa ger en bättre bild av det ibland väldigt karga landskapet.

Fast den här dagen var varm, ganska solig och växtligheten väldigt frodig.

De första djur som vi stötte på var sniglar som låg på stigen och åt av den grönska som där växer. Djur ska man helst fånga i dess rätta höjd, så därför låg snart 193 cm Karlsson på marken i ett försök att fånga en av dem så naturligt det bara gick. Det gjorde förstås att gräset skymde, men det blev mest naturligt så.

Kaveldunen, eller ”cigarrerna som vi sa som barn” växte rikligt kring vattnen. Visst ni förresten att kaveldunens rotstock kan ätas både råa och kokta? Jo, i svenska arméns ”Handbok för överlevnad” från 1988 kan man läsa att dessa 14 växter är prioriterade: Kaveldun, björk, hundkäx, kärleksört, islandslav, skägglav, tuschlav, maskros, mjölkört, nypon, ormrot, tall, ullig kardborre och vass.

Boken kan du ladda ned som pdf-fil här och de växter man kan använda sig av finns att läsa mer om på sida 72.

Apropå kargt. Det här trädet pekar ganska olycksbådande mot träskmarkerna. Varför det och en del andra är så avskalade när växtligheten runt omkring är så frodigt har säkert en förklaring jag inte känner till.

Svanar är det gott om vid våtmarkerna. Den här svanfamiljen roade oss en bra stund.

Det blev trångt i svanbona när ungarna nu växt upp och blivit nästan lika stora som föräldrarna. En annan fågel som förekommer rikligt vid Brannäs är häger. Tyvärr är de inte lika medgörliga som svanarna och vill inte gärna vara med på bild. Här gäller det att vara snabb med kameran, men hägern på bilden nedan hann både lyfta och bege sig in bland träden innan jag fick en bra bild.

Vilken fågel den här fjädern en gång tillhörde vet jag inte. Någon…?

Längst ut i våtmarkerna finns ett fågeltorn som lovar att man kan få se rovfåglar. Jag har dock aldrig sett några och frugan hade ingen tur hon heller. Fast det kanske inte var rovfåglar hon spanade efter.

Kanske det var det ovanliga landskapet ute vid Brannäs våtmarker eller så spanade hon avundsjukt på den båt som låg ute vid en av öarna utanför. Eller så kar hon kanske sugen på att ta sig ett dopp i Östersjön? Samma helg hade det uppmätts 17° i vattnet och det är badbart för alla som inte är så känsliga. Fast nu vet jag att frugan föredrar temperaturer upp mot 24° för att njuta, om det nu inte är midsommarafton och hon har en snaps i varje ben.

Även om de mindre djuren inte var lika frekventa, så fanns de där. Sländorna, humlorna, fjärilarna m.m. Fast frugan har mindre intresse för dessa och desto större för blommor. Hon har fingertoppskänsla för fotografering och fick överta min gamla systemkamera, men den har legat kvar i skåpet några år och istället är mobilen en kär vän.

Klart en mobilkamera fungerar för ändamålet, men vill man skriva ut och jobba med bilder har den ingen chans mot en systemkamera. Mindre djur var det ja.

En av de mer vanligt förekommande fjärilarna och en för mig ny variant av nyckelpiga. Man upplever ofta något nytt när man vandrar runt i våtmarkerna. Nypon tillhör väl inte de ovanliga arterna, men gör sig ganska bra på bild med sin starka färg. Fast nypon mot en vit bakgrund av snö är att föredra.

Förutom de karga träden som spretar på sina håll, är Brannäs våtmarker ett frodigt och tillsynes välmående ställe där växter och djur ser ut att trivas.

Förvisso ligger området i Oxelösunds kommun, men varför inte besöka en av vår grannkommuns största attraktioner innan vintern slår klorna i oss. Kombinationen natur och motion är ofta oslagbar och med kameran som sällskap kan man hitta både det ena och det andra att lägga ut på bloggar och andra sociala medier.

 

 

Lite på avstånd

Vissa djur vill man gärna krypa närmare när man fångar dem på bild, andra håller man gärna lite distans till.

Vid mitt besök vid Gälkhyttedammen för några veckor sedan, syntes många ormar svalka sig i det lite bruna vattnet. Givetvis på lite för långt avstånd och det var därför svårt att fånga dem bra på bild. I vanliga fall håller jag gärna lite distans till ormar, men i fall som detta får de gärna komma lite närmare.

Måsar vill jag gärna ha på avstånd, men de envisas med att hålla till i närheten med sina jobbiga skrik. Vem vet, kanske man råkar tappa en bit sockerkaka på marken. Vid samma Gälkhyttedamm sågs denna mås gå in för landning vid flera tillfällen, för att sedan simma några varv i jakt på något och sedan lyfta mot den ganska klarblå himmelen.

Vid Lindbacke verkar djuren vara sällsynt ”hariga”. Som denna hare som skuttade iväg så fort jag närmade mig.

Tänk om djuren förstod att majoriteten av oss människor aldrig skulle göra dem illa. Fast jag förstår dem. Många människor drar sig inte för att skada och t.o.m. döda för nöjes skull. Småfåglarna vid Lindbacke hörs, men syns sällan. Skygga förstås. Svanar brukar sällan vara skygga, men vid Lindbacke flyger de på behörigt avstånd när de landar och startar ute vid Svanviken.

Apropå svanar och deras förkärlek att röra sig nära människor. Den här var helt omedveten om de människor som satt på berghällarna och väntade på färjan mellan Vikbolandet och Kvarsebo. Det är nästan så man ibland tror att de poserar medvetet, för vackra är de sannerligen.

Vid fiket på Kvarsebosidan, satt flertalet svalor uppradade på taket vid uteserveringen. Svalor syns oftast på håll och är inte särskilt lätta att fånga på bild där de sveper genom luften. Man får därför ta chansen när chansen bjuds och sitter de så här stilla är det bara att bocka och buga.

Lite på avstånd kan man också få se andra saker. Som de här anläggningsarbetarna som håller på vid det nya bilcentret vid Hemgården. Jag tror skyddsombuden skulle ha ett och annat att säga. Min gissning är att arbetarna är inhyrda från ett företag i ett land öster eller söder om Sverige.

Bland svanar och måsar

Våtmarkerna vid Brannäs utanför Oxelösund, är ett utflyktsmål jag besöker minst en gång per år. Området anlades 1993, som det tredje steget i avloppsreningen innan vattnet rinner ut i Östersjön och var då den största fullskaleanläggningen av sitt slag i hela Skandinavien.

Här finns idag ett ganska rikt djur- och växtliv, där det sistnämnda domineras av vass och kaveldun. 2012 gjordes en kartläggning av antalet fågelarter som har sina revir i själva våtmarkerna och man kom fram till 21 stycken, som knölsvan, skedand, vigg, vattenrall, trana, morkulla, kattuggla och näktergal. I det omkringliggande skogsområdena finns också rovfågel, häger och de ständigt närvarande måsarna.

Det är lugnande att vandra omkring på stigen som slingrar sig mellan dammarna, även om det närliggande stålverket ständigt gör sig påmind. Ni som följt mina bloggar har kunnat se bilder på paddor, fjärilar, sländor, ekorrar och andra varelser som verkar trivas i området.

Den här dagen fick dock ägnas åt områdets kanske vanligaste arter, svanen och måsen. Småfåglarna kvittrade för fullt ute i skogen och bland vassen, men höll sig näst intill osynliga. De många hägrarna såg jag, men skygga som de är lyfte de innan jag var framme med kameran och flög utom synhåll och en bit ut i vårmarkerna såg jag en rovfågel jagas bort av ilskna måsar.

Fast svanar och måsar kan duga de också.

Jag börjar med svanarna som var ovanligt många, dagen till ära. En av alla kullar med ungar vittnar om att återväxten är god.

Jag förmodar att det är honan vi ser på bild ovan och att det var hanen som stod på en bädd av vass en bit ifrån.

Eller om det var en sådan där han/hon. ”Hmmm…är det någon som står därborta och försöker gömma sig bland vassen?”

”Nej, jag måste sett fel. Det är nog ett av alla döda träd därute. Då så och frugan är upptagen med ungarna. Bäst att passa på…”

Det här var en svan av det manliga könet som gillade att pråla sig och jag stod säkert i tio minuter och såg på när han putsade pälsen, luftade vingarna och såg på sig själv med stolthet i det lugna vattnet.

Att fota svanar och måsar kanske inte är en utmaning. Det var heller inte utmaningen jag var ute efter, utan lugnet och det fina vädret dagen till ära. För att göra det lite mer intressant, använde jag olika inställningar på kameran. Inte minst underexponerade jag bilderna med upp emot -5 steg, som på bilden nedan. Ett annars ganska utfrätt motiv, blev därför mer intressant…tycker jag.

Som sagt, var antalet svanar många och de simmade omkring, med eller utan ungar, i nästan alla dammar längs med stigen.

Den medhavda lunchen lockade allt mer och jag släpade cykeln av stigen, upp i den smala skogen och till andra sidan där Örsbaken låg spegelblank och lockande, mycket lockande. Sällan jag känt en sådan lust att kasta mig i, men jag insåg att vattentemperaturen låg en bit under den acceptabla och avstod. Ute på Örsbaken var det gott om svanar som lyste vitt mot det blå. De var på väg ut mot öppnare vatten, men den här eftersläntaren ställde villigt upp på bild.

Jodå, lunchen smakade bra och efter att ha njutit av den värmande solen (bilderna är ett par veckor gamla) begav jag mig samma väg tillbaks, hoppfull om att få se ekorrar, fjärilar, ormar eller åtminstone någon liten padda. Fast det blev måsar, måsar och ännu flera måsar…

Då var ännu ett besök vid Brannäs våtmarker till ända. Jag fick inte med mig de bilder jag såg framför mig innan jag grenslade cykeln i grannkommunen, men jag misstänker att området får besök av mig vid fler tillfällen i sommar.

En fråga: Vad är det som plaskar omkring vid ytan i dammarna? Det måste vara fisk, men vilken fisk har hittat dit och trivs i detta vatten? Karp är arten jag kan tänka mig, men någon som vet?