Lite på avstånd

Vissa djur vill man gärna krypa närmare när man fångar dem på bild, andra håller man gärna lite distans till.

Vid mitt besök vid Gälkhyttedammen för några veckor sedan, syntes många ormar svalka sig i det lite bruna vattnet. Givetvis på lite för långt avstånd och det var därför svårt att fånga dem bra på bild. I vanliga fall håller jag gärna lite distans till ormar, men i fall som detta får de gärna komma lite närmare.

Måsar vill jag gärna ha på avstånd, men de envisas med att hålla till i närheten med sina jobbiga skrik. Vem vet, kanske man råkar tappa en bit sockerkaka på marken. Vid samma Gälkhyttedamm sågs denna mås gå in för landning vid flera tillfällen, för att sedan simma några varv i jakt på något och sedan lyfta mot den ganska klarblå himmelen.

Vid Lindbacke verkar djuren vara sällsynt ”hariga”. Som denna hare som skuttade iväg så fort jag närmade mig.

Tänk om djuren förstod att majoriteten av oss människor aldrig skulle göra dem illa. Fast jag förstår dem. Många människor drar sig inte för att skada och t.o.m. döda för nöjes skull. Småfåglarna vid Lindbacke hörs, men syns sällan. Skygga förstås. Svanar brukar sällan vara skygga, men vid Lindbacke flyger de på behörigt avstånd när de landar och startar ute vid Svanviken.

Apropå svanar och deras förkärlek att röra sig nära människor. Den här var helt omedveten om de människor som satt på berghällarna och väntade på färjan mellan Vikbolandet och Kvarsebo. Det är nästan så man ibland tror att de poserar medvetet, för vackra är de sannerligen.

Vid fiket på Kvarsebosidan, satt flertalet svalor uppradade på taket vid uteserveringen. Svalor syns oftast på håll och är inte särskilt lätta att fånga på bild där de sveper genom luften. Man får därför ta chansen när chansen bjuds och sitter de så här stilla är det bara att bocka och buga.

Lite på avstånd kan man också få se andra saker. Som de här anläggningsarbetarna som håller på vid det nya bilcentret vid Hemgården. Jag tror skyddsombuden skulle ha ett och annat att säga. Min gissning är att arbetarna är inhyrda från ett företag i ett land öster eller söder om Sverige.

Bland svanar och måsar

Våtmarkerna vid Brannäs utanför Oxelösund, är ett utflyktsmål jag besöker minst en gång per år. Området anlades 1993, som det tredje steget i avloppsreningen innan vattnet rinner ut i Östersjön och var då den största fullskaleanläggningen av sitt slag i hela Skandinavien.

Här finns idag ett ganska rikt djur- och växtliv, där det sistnämnda domineras av vass och kaveldun. 2012 gjordes en kartläggning av antalet fågelarter som har sina revir i själva våtmarkerna och man kom fram till 21 stycken, som knölsvan, skedand, vigg, vattenrall, trana, morkulla, kattuggla och näktergal. I det omkringliggande skogsområdena finns också rovfågel, häger och de ständigt närvarande måsarna.

Det är lugnande att vandra omkring på stigen som slingrar sig mellan dammarna, även om det närliggande stålverket ständigt gör sig påmind. Ni som följt mina bloggar har kunnat se bilder på paddor, fjärilar, sländor, ekorrar och andra varelser som verkar trivas i området.

Den här dagen fick dock ägnas åt områdets kanske vanligaste arter, svanen och måsen. Småfåglarna kvittrade för fullt ute i skogen och bland vassen, men höll sig näst intill osynliga. De många hägrarna såg jag, men skygga som de är lyfte de innan jag var framme med kameran och flög utom synhåll och en bit ut i vårmarkerna såg jag en rovfågel jagas bort av ilskna måsar.

Fast svanar och måsar kan duga de också.

Jag börjar med svanarna som var ovanligt många, dagen till ära. En av alla kullar med ungar vittnar om att återväxten är god.

Jag förmodar att det är honan vi ser på bild ovan och att det var hanen som stod på en bädd av vass en bit ifrån.

Eller om det var en sådan där han/hon. ”Hmmm…är det någon som står därborta och försöker gömma sig bland vassen?”

”Nej, jag måste sett fel. Det är nog ett av alla döda träd därute. Då så och frugan är upptagen med ungarna. Bäst att passa på…”

Det här var en svan av det manliga könet som gillade att pråla sig och jag stod säkert i tio minuter och såg på när han putsade pälsen, luftade vingarna och såg på sig själv med stolthet i det lugna vattnet.

Att fota svanar och måsar kanske inte är en utmaning. Det var heller inte utmaningen jag var ute efter, utan lugnet och det fina vädret dagen till ära. För att göra det lite mer intressant, använde jag olika inställningar på kameran. Inte minst underexponerade jag bilderna med upp emot -5 steg, som på bilden nedan. Ett annars ganska utfrätt motiv, blev därför mer intressant…tycker jag.

Som sagt, var antalet svanar många och de simmade omkring, med eller utan ungar, i nästan alla dammar längs med stigen.

Den medhavda lunchen lockade allt mer och jag släpade cykeln av stigen, upp i den smala skogen och till andra sidan där Örsbaken låg spegelblank och lockande, mycket lockande. Sällan jag känt en sådan lust att kasta mig i, men jag insåg att vattentemperaturen låg en bit under den acceptabla och avstod. Ute på Örsbaken var det gott om svanar som lyste vitt mot det blå. De var på väg ut mot öppnare vatten, men den här eftersläntaren ställde villigt upp på bild.

Jodå, lunchen smakade bra och efter att ha njutit av den värmande solen (bilderna är ett par veckor gamla) begav jag mig samma väg tillbaks, hoppfull om att få se ekorrar, fjärilar, ormar eller åtminstone någon liten padda. Fast det blev måsar, måsar och ännu flera måsar…

Då var ännu ett besök vid Brannäs våtmarker till ända. Jag fick inte med mig de bilder jag såg framför mig innan jag grenslade cykeln i grannkommunen, men jag misstänker att området får besök av mig vid fler tillfällen i sommar.

En fråga: Vad är det som plaskar omkring vid ytan i dammarna? Det måste vara fisk, men vilken fisk har hittat dit och trivs i detta vatten? Karp är arten jag kan tänka mig, men någon som vet?

 

Ett härligt ljus

Söndagen slutade inte lika fint som lördagen och inledningen på dagen. Jag hade redan bestämt mig för att ta med kameran på en tidig promenad. Himmelen började färgas så där härligt som den ofta gör kalla morgnar när solen precis är på väg att gå upp.

Det bar av i riktning mot Gumsbacken, där denna skylt avtecknade sig fint mot morgonrodnaden.

Från gång- och cykelvägen tecknade sig dessa symboler mot den gryende dagen och vittnade om en tidig morgon som borde kunna bjuda på det där lilla extra.

Väl uppe i höjd med vägen, blickade jag bort mot värmeverket och nu började solen på allvar färga omgivningen i ett närmast gyllene sken.

Jag passerade förbi köpcentret i riktning mot Stora Kungsladugården och skulle just passera över vägen när jag tittade bort mot motorvägen där skuggorna från träden avtecknade sig som stora fåror i den frusna marken.

Väl framme vid grinden som utgör entré till den led som utgör Sörmlandsleden och passerar förbi Lindbacke, hade solen svept in landskapet i ett sken jag sällan sett maken till. Det är svårt att med kamerans hjälp fånga verkligheten, men jag gjorde mitt bästa.

När jag passerade genom den lilla dungen ni ser på bilderna ovan, small det till tre gånger och fåglarna ute på Svanviken lät höra av sig och flera streck med både svanar och gäss passerade över huvudet. På stigen mötte jag två män med gevär, varav det rök ur pipan på den ena. Den äldre mannen med geväret som det rök ur, såg faktiskt lite skamsen ut när jag frågade om det var gäss de sköt på.

Man är inte så stursk när man klockan 06:30 på morgonen möter två män med gevär på sin promenad. Jag vill inte tro att de hade siktena inställda på de svanar som flög iväg, skrämda av skotten. En av männen hade ett orange band runt hatten. Jag hann inte läsa texten på det, men jag förmodar att de bägge var licensierade jägare som var utsända av kommunen eller markägaren för att skjuta av de gäss som gäckar stans grönområden under sommaren.

Jag gick vidare och tog mig upp på själva Lindbacke och ned i sluttningen mot Svanviken. Den låga solen bakom träden skapade långa skuggor från enarna som kantar den lilla gångstigen.

Ute på Svanviken var det liv och rörelse. Hundratals svanar befann sig där, alla på lagom avstånd för att en handhållen kamera med 300 mm-objektivet påskruvad bara fick några suddiga bilder med sig hem.

Småfåglarna började vakna till och deras kvitter blev allt mer intensivt. De små gynnarna har en förmåga att höras, men inte synas. Den här satt på toppen av en buske och glodde ut över nejden, ovetandes om att jag lyckats gömma mig bakom en en, 20 meter bort. Den här bilden blev den mest lyckade, men jag inser att stativ och ett lite ljusstarkare objektiv måste till för att fånga småfåglar på avstånd.

När jag var på väg hem och vände blicken bort mot Stora Kungsladugården, lyste solen härligt över landskapet och skapade fina kontraster till den skuggiga delen av naturreservatet.

Här, på den skuggiga sidan där solen förmodligen inte når under denna årstid, syntes fortfarande frost i de få växter som var synliga.

Jag lämnade Lindbacke för att bege mig hem till en hungrig fru som tålmodigt väntade på denna morgonpigga flanör. En sista blick över landskapet och jag insåg två saker. Tänk vad alla morgontrötta människor går miste om och tänk vilken vacker natur Lindbacke utgör, bara ett kort stenkast från köpcentrum, fabriksområden och en hårt trafikerad väg.