Magplask

Jag stod och tittade länge på anden nere vid Täcka udden och kom osökt att tänka på en misslyckad simhoppare.

”Bäst att göra sig fin inför publiken”, tänkte anden och putsade sina fjädrar både en, två, tre och fyra gånger. ”Kanske någon av de kvinnliga änderna i närheten ser mig som sin nästa och tänk alla fotografer som placerat sig på läktaren…”. Anden fortsatte att ståta och fjädrarna lyste av solens strålar och vattendropparna glänste som diamanter.

”Fast nog ser det lite högt ut”, tänkte anden och såg först ut att vända och sakta vagga därifrån. ”Ser det inte också lite kallt ut” och säkerligen funderade anden länge och väl på att avbryta det hela.

Det såg ut som att bortförklaringarna hade tagit överhanden och fotografernas kameror sänktes sakta mot marken. Då hände det…Från ingenstans kom ett gäng andhonor simmande och nu fick andhanen tillbaka lite av det mod han tidigare visade prov på.

Han såg hur honorna tittade beundrande på honom och med försiktiga steg klev han fram till kanten och såg ut över vattnet. Nu fanns det inte längre någon återvändo.

Ögonen slöts, han sträckte halsen över vattnet och rabblade den kända ramsan högt för sig själv.

”1, 2, 3 – på det fjärde ska det ske – på det femte gäller det- på det sjätte smäller det” och…

…med ett magplask som t.o.m. skulle göra mig grön av avund landade andhanen med ett plask i det kalla vattnet.

Vi fotografer fick våra bilder. Hur det förlöpte med beundrarinnorna förtäljer dock inte historien.