Nja, så mycket skog handlar det inte om.
Flugsvampen hittade jag intill motionsspåret på Hållet och övriga svampar bakom Tovastugan. Flugsvampen känner jag igen, dock inte övriga. Att man inte bör äta den vackra flugsvampen vet jag, men inte hur det är med de övriga?
Någon mykolog får gärna förklara. Att jag inte på bild fångat någon av de ätliga svampar jag känner, beror på att jag inte letat efter dem.
Det var en sån här magisk morgon man sällan får uppleva i maj. Ni förstår att bilderna inte är tagna nu på morgonen, utan den lediga torsdagen för en vecka sedan. Jag vaknade tidigt och såg solens strålar leta sig in mellan persiennerna och då det gick självklart inte att ligga kvar i den bekväma sängen och slöa.
Klockan var nog inte mer än 05:00 när jag grenslade cykeln och begav mig ned till hamnområdet och slottet. Vid teaterparken slängde jag en blick upp mot Länsförsäkringars skylt och tempmätaren som sitter där. 24 grader redan och dessutom helt vindstilla.
Jag cyklade en liten extrarunda och hamnade på Behmbron och kunde därifrån blicka över Nyköpingsån som sakta lät solen ta över de skuggiga delarna av Folkungabron.
På ett räcke nere vid slottet satt en mås, tillsynes helt orädd och funderade nog över vad jag gjorde där så tidigt på morgonen.
Jo, herr mås. Det kan jag tala om, Jag var ute efter att få en bild på detta välkända inslag i Nyköpingsbilden.
Hägern som kan ses flyga mellan hamnen och Storhusqvarn och som gärna sitter och väntar på byten när vattnet i ån är lågt. Hägern är dock inte lika orädd som måsen ovan och så fort jag närmade mig bredde han ut vingarna och flög.
Fast inte så långt, utan till andra sidan ån där han satt och såg lite kaxigare ut…
…och samtidigt passade den kaxiga måsen på att flyga därifrån. Han hade väl sätt allt han ville se och skulle troligen vidga sina vyer, vilket ofta innebär hamnbassängen.
Den här skatan hade valt en strategisk plats med bra utsikt över en av Nyköpings största turistattraktioner.
Jag tog cykeln och ledde den nedför stigen mellan slottet och ån. Alldeles till höger efter slottets murar ligger denna trappa som för tankarna till Led Zeppelins ”Stairway To Heaven”.
Nu var det inte mot himmelen min färd gick, utan mot Tovastugan. Fast först var det två motiv jag bara ville föreviga.
Den här bilden av det gamla och nya Nyköping. Kontrasterna kan inte bli större.
Intill Tovastugan kan man blicka över Vallarna och se röken stiga från den höga skorstenen vid värmeverket. Ingen miljöpåverkan här inte?
Lika glad som alltid stod glassgubben och lyfte på hatten för förbipasserande, vilket bara var jag.
Glad blev jag när en av harpaltarna som rör sig i området hade vänligheten att stanna upp och posera framför mig. De är onekligen söta, men de är många…väldigt många.
Svandammen låg spegelblank och ännu hade inte fontänen satts igång. I ärlighetens namn vet jag inte om den sprutar sitt vatten under dygnets alla timmar, eller om den är avstängd under natten. Om det är mer effektfullt med eller utan en sprutande fontän, får var och en avgöra.
Jag tog en kort avstickare till hamnen. Inte en människa i sikte och jag vände snart nog, men inte utan att fota silohuset ur en annan vinkel än den ovan. Molnen började torna upp sig i fjärran och vinden hade nu tilltagit. Fortfarande ljumma vindar dock och solen värmde lika skönt som förut.
Vid planket intill gångvägen nedanför hotellet växer det arter av alla de slag och på sommaren kan det ibland vara skönt att bara sitta på en bänk, njuta av värmen, titta på folk som går förbi och kanske om man har tur, få fånga någon insekt som tar sig ett skrovmål bland bladen.
I planket sitter detta titthål, som många av oss känner igen från badplatsernas omklädningsrum som ofta var fulla av små uppborrade hål och nyfikna ögon bakom. Så mycket att se fanns det inte nu, annat än Gert som står där i ur och skur med sin vinnarkanot på axeln.
Sista anhalten innan färden hem till frukosten blev Storhusqvarn. Man får inte missa det berömda magnoliaträdet som drar till sig folk som magneter drar till sig järnspån. Okunnig som jag är vet jag inte om trädet redan blommat för fullt eller om den är på gång. Så där frodigt tät den kan vara, var de nu inte. Vinterns kyla kan ha en avgörande roll, för tittar man på det lilla magnoliaträd som växer på innergården till Hellmanska gården, visar blommorna tydliga tecken på att ha frusit.
De stora kvarnhjulen vid fallet kan man fota ur alla möjliga vinklar.
Sista bilden under denna underbara morgon blev över blomsterarrangemanget och bort mot Storhusqvarn. Man inser hur vackert Nyköping är när man får utforska staden närmast ostörd. Man inser också en annan sak. Dofterna…dofterna av blommor, daggvått gräs och buskar i full blom, är och förblir oslagbart. Väntar man bara några timmar försvinner dessa i ett osynligt moln av avgaser från bilarna och matoset från stadens restauranger.
Prova någon gång att kliva upp mellan 04:00 och 05:00 och ge dig ut på stadens gator. Det lönar sig och man känner sig härligt glad.
Ett ganska anspråkslöst inlägg om det ännu så länge ganska begränsade fågelliv man kan se på sträckan från Tovastugan till Hållet.
Vänd inte ryggen åt den ivrige fotografen…
Under attack…
The silhouette at the old castle…
Ska jag våga….?
Yeeeees…..!!!
Märkligt hur fåglar anpassar färgen efter de moderna arkitekturen…
Inte första gången man smugit med kameran och förevigat tje….förlåt, fåglar i vattnet…
Sist hem får städa…
Japp, en vanlig dag på den dryga två kilometer långa slingan från Tovastugan till Hållet. Frånvaron av mer sällsynta fåglar var som synes total.
I onsdags var det blå himmel över Nyköping. Dumt att inte utnyttja detta tänkte jag och tog en liten promenad innan kvällsskiftet tog sin början.
Kanske inte förvånande att jag hamnade vid Nyköpingshus, för är det inte hamnen man besöker så är det just det gamla slottet. Tomt på folk, en liten isande vind, men skönt i lä bakom de gamla murarna.
Lite kyligare när vinden låg på utanför samma murar, men dock en blå himmel som var molnfri under hela min lediga tid. Lovande…
Anno 1230 tyder jag inskriptionen till på den vindflöjel som sitter på Tovastugans tak. Kan stämma eftersom kastalen som utgjorde ursprunget till den kommande borgen dateras till 1100-talet. Å andra sidan är Tovastugan, på vars tak den sitter, från 1600-talet och har sitt ursprung i Ripsa.
Under Vallarna går långa gångar, mörka, spöklika och fulla av historia. Vad bär dessa mörka och dolda gångar på och vilka människor har en gång trampat dess golv? Intressant som tusan och nog vore det lika intressant att någon gång få chansen att besöka det Nyköpingshus som gömmer sig under den historiska och välbesökta ytan.
I veckor har jag i inläggen tjatat om den uteblivna vintern och saknaden av fina vinterbilder. Nu var det dags.
När jag vaknade i torsdags morse hade vintern slagit till med full kraft. Inte bara ett decimetertjockt snötäcke dolde den färglösa och tråkiga marken i Nyköping, temperaturmätaren hade klättrat långt nedanför nollstrecket. Eftersom jag var ledig gällde det att utnyttja tiden då man aldrig vet när kylan lämnar oss och ersätts av mildare vindar.
Redan vid åttatiden på morgonen drog jag på mig tjocka kläder och begav mig ut på en promenad som skulle bli betydligt längre än planerat, både tids- och kilometermässigt.
Den första bilden togs på fotbollsplanen intill den närliggande Gripenskolan och här hade solen nätt och jämt klättrat ovan horisonten.
På vägen till stan låg saker i diket som ännu inte gömts i snö, men som säkerligen kommer att dyka upp i tö.
Centrala Nyköping var fantastiskt tom på folk så här dags på morgonen. Det var jag och två flanörer som förmodligen var på väg till sina jobb. Ni som inte var ute så här dags missade det guldskimmer som solen skapade på de byggnader som vette mot den. Det stela och arkitektoniskt fula stadshuset låg i välbehövlig skugga, samtidigt som solen belyste de betydligt vackrare byggnaderna mitt emot.
Färden gick nu mot Storhusfallet i förhoppningen att fukten hade skapat de underbara formationer som gladde Nyköpingsborna förra vintern, men så var inte fallet än. Därför blev det inga bilder på fallet, men väl på den här skylten som förklarar att det kan vara svårt att ta en promenad på stigen intill ån.
Nästa anhalt blev på det lilla Östra Torget mellan Alla Helgonakyrkan och Prosten Pihls gård. Så mycket till torg är det nu inte, men det omgärdas av gammal och vacker bebyggelse.
Som så ofta är det vid hamnen det händer. Vill man kan man hör finna mängder av motiv att föreviga. Ett litet förtvinat bär kanske…
…eller statyn av vår egen idrottshjälte Gert Fredriksson som iklätts ett vitt lager av snö.
På andra sidan Hamnvägen har vi småbåtshamnen och vattensportstadion som drar så mycket folk på sommaren. Lite tunnare med besök på vintern, men även vintertid finns här saker att göra…som att ta bilder av den nyligen installerade vintern.
Området vid hamnbassängen är så här års ganska tom på folk, förutom de som passerar på sin dagliga promenad och en o annan hobbyfotograf. Tänk vad ni andra går miste om.
Känns ganska tråkigt att restaurangerna och fiken håller stängt så här års. Ett vinteröppet fik med tänd brasa och levande ljus på borden skulle nog kunna locka fikasugna gäster som vill ha lite ombyte från fiken på stan. Inte heller Tovastugan borta vid slottet har öppet så här års. Förvisso fullt förståeligt, men under sommaren är det nog svårt att finna ett mysigare ställe att fika på, om inte, det mest historiska.
Nyköpings turistmagnet nummer ett är nog ändå slottet och slottet i vinterskrud lockar fram andra motiv än samma byggnad i full sommarklädsel.
Att alla inte är lika förtjusta i snö och kyla märks på de bilar som verkar lämnade åt sitt öde.
”Don’t Eat The Yellow Snow” får sin förklaring när snön ligger vit på marken.
Snart var jag tillbaks på Stora Torget, eller som i det här fallet, baksidan av det. Rådhuset där ett dubbelbröllop ägde rum för drygt tio år sedan.
Det var lite fler människor i rörelse på torget nu, men ändå förvånansvärt få. Man kan nästan tro att vi svenskar inte vant oss vid att kylan kommer varje år, vare sig vi vill eller inte. De stora snöhögarna gjorde sitt till för att skymma lite stressade stadsbor som huttrade under kylan.
En blick upp mot Borgarberget lockade mig att gå den lilla stigen över berget och ned mot Culturum. Knappt skottat, men värt mödan. Klockstapeln från sent 1600-tal var en av få byggnader på väster som klarade ryssarnas härjningar på 1700-talet.
Nu bar färden av mot Hållet, men först en liten avstickare till bron över Nyköpingsån. Här kan man framför allt fånga fina höstbilder när de omgärdande träden fått sina vackra höstfärger, men det funkar även på vintern.
Nedanför den branta och jobbiga backen som leder till Hållets naturreservat står en informationsskylt som inte heller den får vara ifred för stans patetiska klottrare. Bedrövligt att det finns människor som måste bevisa sin existens genom att förstöra för andra. Det är nog inte bara en gång den sanerats från klotter och säkerligen inte den sista.
Här ligger också Fåfängan som är en underbar liten oas på sommaren, men som också den ligger öde under vintern. Förtjänar mer reklam och uppmärksamhet och det får den nu genom bilden nedan och den här länken.
På toppen av berget lyste solen upp den snötyngda träden…
…och nere i den lite mer långlänta terrängen gjorde den sitt bästa för att tränga igenom den ganska täta skogen.
Promenaden fortsatte genom Hållet, ut till Oppeby, vidare över väg 52 och fram till nästa lilla smultronställe. Frisksporttorpet från 1800-talet som ingen egentligen vet ursprunget på. En del hävdar att den användes som bostad åt skogvaktare, andra säger att den användes som soldattorp. Läs mer om dess historia här. Idag utgår tipspromenader härifrån varje söndag stora delar av året, med uppehåll under de kalla vintermånaderna. Här finns också banor för volleyboll och möjligheter att grilla. Ett trevligt och mysigt område som vi hoppas får vara ifred när kommunpolitikerna tydligen bestämt sig för att bygga både mycket och högt i närområdet.
Nu var jag nära hemmet och bara nedförsbacken nedanför Blommenhof återstod innan jag passerade över järnvägsspåren och de gamla barackerna vid Hemgården.
Så var jag hemma igen och konstigt nog frös jag inte en ända gång under promenaden, inte ens om fingrarna när handskarna åkte av vid varje fotostopp. Hur lång promenaden blev vet jag inte, men ni som känner till Nyköping kanske har en aning efter vägbeskrivningen ovan. Jag kan i alla fall avslöja att det tog cirka fyra timmar att ta sig runt, inklusive fotostopp.
Välbehövligt, nyttigt, kul och skönt. Prova själv vet ja. Med en kamera som sällskap går det lättare, tro mig.
Nästa inlägg kommer också att handla om de bilder jag tagit denna vintriga helg. Den promenaden blev inte alls lika lång, men var det kallt i torsdags, var det inget emot vad det skulle bli.
Idag är snön borta, men i tisdags låg den pudertunn på marken i Nyköping
Det gäller att passa på när tillfället ges och de här bilderna togs innan jag började jobbet.
Promoteus, tillverkad av Ivar Johnsson 1954, som står på Nicolaiskolans gård, visar från vilken sida solen värmer.
En annan välkänd staty är den till minne av Gert Fredriksson som står utanför de röda hamnbodarna. Här är det inte näsan som rinner, men möjligen kan man kalla det haksläpp..
Det ensamma trädet intill hamnpromenaden frontar en himmel som inte riktigt vet hur den ska ha det.
Vid småbåtsbryggorna ligger ensamma bojar och inväntar nästa säsong.
En av pontonbryggorna vid samma hamn visar hur härligt vit och fin orörd snö kan vara.
Intill kajkanten i hamnbassängen låg förvisso snön vit, men här har någon valt att spatsera mot ett dopp i det kalla vattnet.
På vägen tillbaks visar hamnen upp en närmast folktom bild, trots att vädret var förhållandevis skönt.
Den sista avstickaren innan jag gick till jobbet, var förbi Tovastugan där dessa mordvapen hängde. Varför denna bruna färg, frågar en ovetande?
Bilderna i de två sista inläggen var tagna en tidig morgon innan jag klev in på Friskis & Svettis för en timmes träning.
Morgonljuset var härligt, men ju längre tiden led försvann det fina ljus som kännetecknar tidiga morgnar och istället började bilderna att fräta ut som de ofta gör när solen står högt på himmelen under molnfria dagar.
Det är inte alltid intressant att ta bilder under dessa förhållanden, om man nu inte har solen i ryggen, använder ett polfilter och vill skapa de starka färger man ofta ser på vykort. Med solen snett framifrån blek gärna himmelen till en ljusblå/grå färg som inte är så tilltalande. Bilden på blomman i förra inlägget är tagen i ett sådant trist ljus, men med spotmätning och en kraftig underexponering blev bilden långt mer intressant än om matrismätning använts utan någon underexponering alls Kameran levererar bara man har rätt inställning.
Följande bilder är tagna samma morgon och bara tiotalet minuter senare än det förra inlägget. I samtliga bilder valde jag just matrismätning istället för spot och alla är tagna med en underexponering med 2-3 steg. Ett ganska trist ljus förvandlade bilderna till något betydligt mer intressant.
Fontänen i Svandammen ni som följer mig på Instagram redan sett.
Denna träddunge finns att skåda strax intill Tovastugan.
Halvt yrvakna änder som sitter på staketet intill dammen.
Slottet som badade i dagsljus, men som blev bra mycket intressantare i en underexponerad version.
…och vallarna som denna tid på dygnet brukar vara folktom.
Inga mästerverk, men inlägget syftar till att inspirera vanliga hobbyfotografer att experimentera lite med kamerans alla inställningar. Har du stannat och svårt att hitta inspiration? Ta då bilder av vanliga vardagssituationer och låt kamerans alla möjligheter hjälpa dig på traven.
