Vädret har ännu inte bestämt sig för om det är senvinter eller tidig vår. Ena dagen lyser solen från en klarblå himmel och temperaturen ligger under nolla. Nästa dag är det så gråmulet och trist det bara kan vara och på det ligger temperaturen ovanför nollan.
Förkylningstider kallas det och nog känns det lite allmänt så här just nu.
Grått, grått, grått eller om du så vill…60 Shades Of Grey.
Vem tusan vill vakna upp en onsdagsmorgon i slutet av februari och se hur marken ligger vit, snön faller och blåsten tar tag i allt som hänger löst?
Inte jag i alla fall, men inget ont som inte har något gott med sig. Den vita snön gör sig utmärkt som bakgrund när man vill fotografera ett något mer färggrant motiv. Mitt favoritmotiv är en domherre som avtecknar sig mot bakgrunden av den vita snön, men där har jag hittills gått bet.
I väntan på detta, får något av det röda vi har i fönstren och barskåpen ersätta.
I förra inlägget nämnde jag vårkänslor och illustrerade detta med ett par bilder från en långpromenad i söndags. När ni läser detta vet ni att känslorna inte besvarades av de lynniga vädergudarna. Lite snö och en kylig vind var det som mötte oss i Nyköping när vi slog upp ögonen igår morse.
Därför förstår ni att bilderna i det här inlägget inte är dagsfärska, utan från samma promenad jag tog i helgen.
Lindbacke var det utstakade målet. Detta naturreservat är en plats man ofta besöker på våren och sommaren, inte på vintern. Som hobbyfotograf kan ett besök på denna plats ändå ha sin tjusning, även denna ruggiga årstid.
Lite kargt ligger naturreservatet där och väntar på betande kor, sommarfåglar och människor med picnic-korgar. Visst påminner det lite om de lägre fjällområdena i Dalarna, eller är jag helt ute och cyklar?
Vädret var lika grått i söndags som de senaste veckorna och det fanns därför en viss tvekan om jag skulle visa bilderna i färg eller svartvitt. Det blev en kompromiss. De gröna enarna och belysningen i Ryssbergsbacken stack åtminstone ut lite från den annars färglösa omgivningen.
Vad denna källare döljer vet jag inte, men något har förvarats där och kanske fortfarande gör det.
Träden står kala där de vetter mot de öppna ytorna intill Svanviken. Det ser nästan ut som exteriören från en av Hollywoods berömda skräckfilmer i svart och vitt, eller möjligen från någon krigsfilm där granater förändrat landskapet på ett dramatiskt sätt.
Vattenfalls stora anläggning spyr ut sin rök. Ingen direkt vacker syn, men i sammanhanget och i det grå vädret gör värmeverket sitt till för att skapa en viss stämning.
Lindbacke har en intressant historia. Jag har berättat den förr, men det var på förra bloggen och därför följer här en kortare sammanfattning.
Området har varit bebott och man daterar detta till den yngre järnåldern tack vare de fornlämningar man hittat på platsen. Labyrinten som ligger precis vid entrén är den mest kända, men den intresserade kan också se lämningarna efter en bosättning och en begravningsplats på den västra sidan av kullen. Ner mot Svanviken ligger också grunden till Lindbackestugan som användes som arbetarbostad till anställda på Stora Kungsladugården. Stugan rev 1950, men här kan du se en bild på hur den såg ut.
Under 1940 och 1950-talen arrangerades tävlingar i både speedway och motorcross vid Lindbacke. En bild från dessa arrangemang kan du se här.
1981 fick Lindbacke status som naturreservat och är idag en plats för rekreation och avkoppling. Så nära staden, men ändå så avskilt.
Jag fortsatte min promenad och kom snart fram till bron som leder över Kilaån. Inte så mycket liv och rörelse i och omkring vattnet, men en ganska spännande syn över Svanviken och bort mot Ryssbergen.
Snart är man som fotgängare eller cyklist inne på den gamla vägen till Oxelösund. Till synes i allt sämre skick berättar den en historia där den ringlar förbi en liten boplats med intressanta byggnader. Jag vet inte, men jag tror att detta är vad man kallar det riktiga Arnö. Arnö gamla skola ligger i närheten och likaså Arnö rättarbostad. Jag har googlat, men inte hittat något om den stora gula byggnad som tronar framför spännande byggnader av för mig okänd identitet. Har länge funderat över dessa byggnaders historia och användningsområde och tar gärna emot tips och information.
Här vände jag och tog mig hem till en väntande fika med nybakad rabarberpaj som smakade mums. Kunde dock inte återvända hem utan att ta tagit denna bild som jag haft i tankarna många gånger när jag passerat till fots eller på cykel.
Vad är så märkvärdigt med den? Egentligen inget, det bara är så.
Jag erkänner. I motsats till ungdomsåren när jag var kvällspigg och morgontrött, är jag idag kvällstrött och morgonpigg. Vilket som är att föredra är en smaksak.
Att ge sig ut tidigt på morgonen med kameran hängandes över axeln är inte bara mumma för själen, det är också att föredra om man vill fånga bilder med det lilla extra. Oavsett om det gäller makrofotografering av insekter, en stad som sakta vaknar eller en härlig himmel som färgas när solen stiger över horisonten, är och förblir tidiga morgnar min och min kameras bästa vän.
Det är något visst med lugnet innan omgivningen vaknar och vardagen/helgen möter en med allt det den bjuder på. Hamnen i Nyköping erbjuder många chanser till bilder med det där lite extra. Ni har läst det förr, ni har sett det förr och här kommer mer av det ni läst och sett.
En tidig lördagsmorgon i området kring hamnen och slottet. Lite småkyligt, men vad tusan…lite umbäranden får man stå ut med.
Och så var det det här med miljön…
…vilket förmodligen de nya invånarna i hamnområdet inte bryr sig om när deras nya bostäder speglar sig i vattnet.
Lite småkyligt och dimmigt, men den kombinationen skapade lite extra atmosfär till slottsområdet.
Porten till svensk historia lyste inbjudande.
På detta följde sedan en varm kopp te och nybakat bröd. Helgen är här.
Ibland behöver man inte gå över ån för att hitta vatten. Ibland räcker det att blicka ut genom fönstret för att hitta det där lilla extra som det känns värdefullt av föreviga.
Det var en sådan kväll. En snabb blick genom fönstret på övervåningen och jag såg grannhuset lysa så där härligt varmt i kvällssolen. Raskt ned två våningar och lika raskt upp två våningar, den här gången med kameran i sällskap.
En inbjudande värme, trots den kyliga omgivningen. Ni från Nyköping förstår säkert att bilderna inte är dagsfärska. Visst har vi lite snö på gårdsplan, men täcket blir allt tunnare för var dag och de snötyngda träden lyser inte längre vita.
Synen från fönstren på andra sidan lägenheten var egentligen inte sämre den. Här skymtade det sista av solen när den sakta sjönk bakom träden och den intilliggande Gripenskolan.
Nu kanske inte vyn från sovrumsfönstret är den mest intressanta, så jag klädde istället på mig varma kläder, gick ut och de få meterna till andra sidan vägen. Här är vyn lite mer intressant, även om solnedgången inte riktigt motsvarade mina förväntningar. Jag hade väntat mig en mer färggrann sådan och solens sista strålar som svepte in träden i ett varm sken, men nej.
Alla grannar verkar inte uppskatta vintern. Det hörs inte bara när den tunga snön skottas bort från trapporna, när vinterstövlar halkar runt på de isiga grusgångarna eller när de isbelagda vindrutorna på bilarna skrapas rena. Det syns också.
Den här grannen verkar inte så kär i sin bil som stått på samma plats sedan vintern gjorde entré.
Den något kyliga vintern försvann lika fort som den kom och lämnade ett Nyköping i slask och blask. Vi får se om den dyker upp bakom hörnet igen, eller om det är våren som gör sin efterlängtade entré lite tidigare än normalt.
Jag hann ändå med några långa promenader med kameran, vis av lärdomen. Dagens vinter är inte samma vinter som gårdagens, det får vi nog konstatera och det gäller att passa på när tillfället erbjuds. Bli inte förvånade när jag säger att nedanstående bilder togs vid hamnområdet, det är nämligen där jag ofta hamnar på mina promenader med kameran som enda sällskap.
Vintern den här dagen var på väg att tina bort. Till skillnad från tidigare långpromenader i 10-15 gradig kyla, orkade kvicksilvret knappt kämpa sig under nollstrecket och i luften hängde en fukt som bar med sig lite regnblandad snö. En dag som denna undrade jag om vinterbilder passar sig bäst att fota i färg eller svartvitt. Det blev en kompromiss och vad som är bäst är nog en smaksak. Finns färggranna motiv i närheten utgör dessa en härlig kontrast till den vita snön, men är omgivningen näst intill lika vit som marken kanske svartvitt är att föredra, i synnerhet när en blå himmel lyser med sin frånvaro.
Ja, döm själva.
Om det var kallt i torsdags, var den kylan inget mot den som mötte mig när jag tidigt på morgonen traskade ut i vintern. Termometern i köksfönstret visade då -23° och det föranledde mig att plocka fram hela understället, kombinerat med tjock tröja, varm jacka, mössa och handskar. Nu var jag redo för en promenad med bara kameran som sällskap.
Det redan utstakade målet var åter Storhusfallet. Det är där man kan finna riktiga vintermotiv, precis som för ett år sedan när området visade sig från sin rätta sida. (Bilder från min förra blogg)
Riktigt så långt gånget var det nu inte, men i motljus syntes fukten som steg upp från det nu påsläppta vattnet i fallet, en garant för att området snart är så underbart vackert som förra vintern.
Med solen i ryggen blev utfallet ett helt annat, men ångorna från vattnet svepte in både fall och park i en gråvit sörja. Fortsätter kylan är det nog åter läge för Nyköpingsborna att bege sig hit med sina kameror igen.
Hamnbassängen lockar förstås. Jag vet inte vad det är med mig och vatten, men något speciellt är det. Morgonsolen gjorde sitt för att värma frusna själar. Så vidare bra lyckades den nu inte, även om de tjocka kläderna skyddade kroppen från den värsta kylan, men fingrarna…fingrarna. Handskarna åkte av i parti och minut för att klara av fokuseringen på ett önskvärt sätt och då kändes det att temperaturen låg under de 20. Fast nog visade sig hamnbassängen från sin bästa sida när den sveptes in i ett guldliknande skimmer med vattenångor som steg upp från det alltmer isbelagda vattnet.
På väg hem till värmen gjorde jag en kort avstickare till Storgatan och vyn över Nyköpingsån. ”Svalorna i ån” står så ensam där ute, men utgör ett motiv många turister älskar att ta bilder på. Merparten gör det på sommaren när fontänen är i full gång, men även vintern kan erbjuda en fotogenisk vy.
En kortare promenad än torsdagens, men minst lika intressant. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, lyder ett talesätt. Det finns ingen kyla som avskräcker, bara varma kläder kroppen täcker, är ett jag kom på precis nu.
