Å-promenaden

Ibland behöver man inte gå över ån för att hitta vatten, men det var precis vad frugan och jag gjorde denna härliga höstdag. Fast underrubriken skulle kunna vara ”Ibland behöver man inte gå långt för att hitta hösten”.

Redan utanför porten visade sig denna höstdag från sin bästa sida.

Fast vi nöjde oss inte med detta, utan fortsatte vår promenad mot utstakat mål.

På stigarna vid Magniberg och Dammgruvorna kan industrihistoria skönjas bland grönskan. Få kanske vet att området en gång i tiden varit arbetsplats för mången Nyköpingsbo. Inte utan att den här pdf-filen är intressant för alla Nyköpingsbor som intresserar sig för stans historia och vad den bär med sig.

Numera utgör området en plats för rekreation, motion och naturnära upplevelser. Höstens färgprakt började också hör att ersätta sensommarens allt mattare grönska.

Vi tog oss upp mot Nya kyrkogården via dessa små stigar, men valde att gå Blommenhovsvägen fram till den allé som leder till parkeringen på baksidan av kyrkogården. Jag inbillade mig att höstens färger hade börjar förgylla träden som kantar vägen fram och det hade de gjort…

Här blev vi kvar en stund och tog bilder från olika väderstreck, vinklar och på olika motiv. Kul att frugan tycker det här med fotografering är kul. Nu hoppas jag att hon börjar använda den systemkamera hon köpte av mig för en mycket billig penning för några år sedan. Även om dagens mobilkameror blir allt bättre, har de fortfarande långt kvar till de systemkameror som också utvecklas med tiden. Har man blick för detta, bör man kanske använde bättre utrustning än mobilen, inte minst om man vill skriva ut bilder i pappersformat.

Den något fuktiga vägbanan gjorde sig bra på bild och visar att höstens vackra färger kan avspeglas på annat vis än bara på trädens grenar.

Från kyrkogården tog vi oss över den ganska hårt trafikerade väg 52 mot Oppeby. Siktet var inställt på gångbanan intill Nyköpingsån. Lite höst på marken och i träden.

Vid de gamla hällristningarna hade hösten inte riktigt nått de omgivande träden, eller om det möjligen är så att vissa trädarter aldrig får de brinnande färger som andra får? Jag vet ärligt talat inte.

Nyköpingsån låg ganska still den här dagen. Bara en lätt bris krusade dess yta och fick de kvarvarande löven att darra i sina träd.

Nu hade vi gått över vatten, inte bara för att hitta hösten, utan också för att få oss en rejäl dos av välbehövlig motion.

Den gamla ingenjörsbostaden Blåhamra ligger oerhört vackert intill ån och framför den numera rivna textilfabriken. Även denna är en tragisk del av Nyköpings industrihistoria. 1843 grundades fabriken som 1931 köptes upp av Stockholms Bomullspinneri- och Väfveri AB. 1960 gick bolaget i konkurs och köptes då upp av Nygeverken som drev anläggningen fram till 1997.

Numera är fabriksbyggnaden riven, ett öde som drabbat många gamla industrier i stan. Har sagt det förr och säger det igen. Tänk om styrande politiker insett dess historiska värde och gjort med Nyköpings industrihistoria vad Norrköping gjort med sin.

Så här såg det ut en gång i tiden och vem av oss känner till det?

Numera är Blåhamra en av två byggnader som finns kvar från denna epok. Disponentbostaden längre upp vid ån är den andra. Blåhamra är en av de byggnader jag länge längtat efter att få föreviga och en dag som denna vackra höstdag kom läget.

Sedan följde en ganska lång och intetsägande promenad förbi Oppeby Gård, genom Hållet, ned vid Psyket, under vägen och upp till denna vackra byggnad.

Nyköpings länslasarett från 1860-talet, här på bild från 1910.

Vad har den med höst och å-promenaden att göra? Inte ett skapandes dugg, men frugan håller numera till i denna byggnad och hon ville visa var hon har sin arbetsplats. Dock finns hennes kontor inte med på bild, utan ligger insprängd på andra sidan.

Så mycket vatten blev det inte i inlägget, rubriken till trots. Fast det var heller aldrig den egentliga meningen.