Pisa – sevärdheterna

Det är innanför dessa massiva murar de finns, majoriteten av Pisas sevärdheter. Framför allt finns de kring Piazza del Duomo som sedan 1987 finns på Unescos världsarvslista.

Det lutande tornet

Det är svårt att undgå Det lutande tornet som syns över stora delar av staden och som på många sätt symboliserar Pisa.

1173 påbörjades byggandet och det tog nästan 200 år innan det färdigställdes. P.g.a. markförhållandena började tornet luta långt innan det var färdigbyggt. Det sågs då som ett misslyckande, men tänkt om dåtidens byggherrar kunde ana vilken turistmagnet det 55 meter höga tornet utgör idag. Mellan 1990 och 2001 genomfördes ett omfattande restaureringsarbete för att på så vis förlänga dess livslängd. Innan detta arbete påbörjades lutade tornet 5,5 grader som mest och var stundtals stängt för turister av den anledningen.

Redan första morgonen var vi tidigt uppe för ett besök. Vi var nästan ensamma och kunde både röra oss fritt och ta bilder utan att en massa asiater, irriterande skolklasser och andra sprang i vägen för kameran. Det ska sägas att tornet ser ut att luta olika mycket beroende på var man står. Den första bilden togs tidigt på morgonen och från den vinkeln ser inte lutningen så märkvärdig ut.

Den andra bilden togs senare på eftermiddagen och från en helt annan vinkel. Man ser inte bara att turisterna hade börjat flockas, utan också att tornet har en annan lutning.

Har ni sett bilder från Pisa, har ni sett världens kanske tråkigaste fotoprojekt. Jag talar givetvis om människor som på olika sätt framträder framför tornet där de antingen stöttar det, försöker putta omkull det eller på andra sätt ser sig själva intressanta projekt. Tro mig, jag försökte verkligen undvika denna fälla. Jag försökte verkligen….men lusten tog överhand och det fick bli en enkel variant på alla de tusentals ni garanterat sett.

Uppför tornet

Ska man göra besök i det lutande tornet och även de närliggande byggnaderna, måste man boka tid och köpa biljetter långt innan. Köerna ringlar sig långa utanför. Vi valde att bara besöka det mesta kända byggnadsverket efter att tidigare på förmiddagen bokat tid.

Det är branta, lite lutande och slingrande trappor som leder upp till utsiktsplatsen.

Det var många som stönade när de tog sig de 296 trappstegen upp och många som kände sig yra när de tog samma trappor ned. Alla miljontals fötter som trampat här har gjort trapporna nötta och på sina håll ganska hala. Det stora problemet uppstod dock när man mötte besökare som antingen var på väg ned eller upp med tidigare respektive senare insläpp.

Väl uppe var det en härlig syn som mötte. På ena sidan av tornet syntes Piazza del Duomo och dess andra begivenheter.

På andra sidan hade man en fin vy över stadens taknockar och bort mot de Apuanska bergen.

Inte långt från tornet ligger hotellet där vi bodde. Det syns i mitten av bilden, prydd av flaggor och med takserveringen högst upp.

Den höga staty som är placerad på den välklippta gräsmattan nedanför tornet såg ganska liten ut från dryga 50 meters höjd.

Runt om denna utsiktspunkt hängde klockor. Här en av de mindre varianterna.

Domkyrkan och dopkapellet

Alldeles intill det lutande tornet står två andra vackra byggnader. Vi hade gärna besökt dem, men köerna var för långa och väntetiden för stor.

Domkyrkan byggdes 1063 till 1118 och uppfördes till minne efter ett vunnet sjöslag mot saracener från Palermo.

Oerhört vacker byggnad i vit marmor och rikligt dekorerad. Visst hade vi gärna trätt i i innandömet som tydligen ska vara mäktig, men…

Längst ut i området ligger dopkapellet från samma tidpunkt som domkyrkan. Battistero di San Giovanni inhyser en enorm bassäng i vilken man döpte människor på tiden det begav sig. Även denna byggnad hade varit värd ett besök.

Framför nedanstående bild ligger Camposanto, en kyrkogård från 1100-talet där man begravde några av Pisas mest prominenta invånare.

Camposanto

Begravningsplatsen som anlades i slutet av 1100-talet. En fyrkantig byggnad med en välansad trädgård i mitten.

Naturligtvis kostade det att gå in. Fördelen var att tillströmningen av turister var betydligt mindre i denna byggnad än i övriga kring Piazza del Duomo. När vi trädde in i salen möttes vi av en vidsträckt sal med marmorgolv och fantastiska skulpturer intill väggarna.

Det märks av Pisas mer betydande invånare ligger begravda här, för snacka om att kistorna, sarkofagerna och minnesplattorna var påkostade och rikligt utsmyckade. Vissa var stiliga, andra ståtliga och en del nästan otäckt groteska. Nedan ett bildspel på de gravplatser som stod på pelare, var inmurade i väggarna och nedsänkta i golvet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Som de flesta antika byggnadsverk, behöver också de välbesökta turistmagneterna i Pisa renoveras. När vi var där höll man på att renovera de fantastiska freskerna som pryder väggarna i denna ståtliga begravningsplats. Jag kan tänka mig att det är ett roligt, men oerhört tidskrävande jobb. De män och kvinnor som jobbade med detta kommer säkerligen att känna sig stolta när allt står färdigt, om si så där några år.

Den botaniska trädgården

Mellan vårt hotell och Piazza del Duomo ligger världens äldsta botaniska trädgård. Intill Pisas universitet ligger trädgården som anlades redan 1544.

Åker man till södra Europa i mitten av maj känns det som att mycket redan är utblommat. Den känslan fick man också i trädgården. Dessutom hängde vi på låset och var först av alla besökare och den tiden på dygnet höll sig fortfarande många växter i sovläge. Fast det var en fantastisk trädgård med ett växthus som innehöll världens alla kaktusarter, ett växthus med tropiska växter och en stor trädgård full av vackra blommor, dammanläggningar, kryddor och annat. Även om inte växtligheten spirade för fullt, fanns det mycket vackert att skåda. För att inte tala om dofterna. Tyvärr går dessa inte att återge, men förhoppningsvis ger bildspelet en liten glimt av det som gav oss ett par trevliga timmar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu var inte Pisa vårt enda mål. Två resor till andra områden stod på agendan och till dessa återkommer jag i nästa tre inlägg.

Annonser

Pisa – staden

Frugan och jag planerade för en semestertripp redan i höstas. Efter en del funderingar föll valet på Pisa och den 12:e maj satt vi på Swebus med riktning Arlanda för vidare färd ut i Europa.

Sommaren är här, troligen på tillfälligt besök, men den svenska sommaren får vänta någon vecka. De kommande inläggen kommer att handla om vår resa till Pisa och de utflykter vi gjorde.

Vi anlände Pisa sent på eftermiddagen, tog det förarlösa tåget in till Pisa central och där stod vi ett tag och försökte lista ut vägen till vårt hotell. Dagens teknik gör att man med mobilapparnas hjälp kan leta sig från punkt A till punkt B med ganska god precision, även i städer man aldrig besökt. Vi hamnade mitt i en musikfestival i stadens centrum, men den hade vi varken ork eller tid att bevittna. Efter några avsteg från tilltänkta färdväg och cirka 40 minuters promenad var vi framme vid vårt hotell.

Hotellet som heter Doumo ligger innanför murarna och bara hundra meter från Pisas största begivenhet, det lutande tornet. På de två bilderna nedan syns tornet från hotellet takservering och området bortom gamla stan med de Apuanska bergen i bakgrunden.

Det lutande tornet är för Pisa vad Eiffeltornet är för Paris och Big Ben för London. men precis som i Paris och London finns det mycket annat att se i denna klassiska miljö. Till tornet och andra begivenheter tänker jag komma till i nästa inlägg. Här tänker jag berätta lite om staden och visa lite bilder på det vi såg.

Pisas historia sträcker sig till 180 f.Kr. och var då en koloni som lydde under det romerska väldet. Staden blev snart en av dåtidens viktigaste handels- och sjöfartsstäder, men har också genom århundradena genomgått en rad krig mot andra provinser i området, som Genua och Florens. Pisa är omgiven av höga stadsmurar som skyddade staden och dess invånare från dåtidens fiender. Idag syns murarna bäst på den västra sidan av staden, där också majoriteten av Pisas sevärdheter är belägna.

Pisa som delas av floden Arno har idag cirka 90 000 invånare och är en viktig studentstad. Strax bortom staden ligger som sagt de Apuanska alperna med sin högsta topp Monte Prado (2 050 m.ö.h.) Ni kan se bergen på många av de bilder jag publicerar.

Staden kännetecknas också av smala gator och gränder. Något som förbluffade åtminstone mig var hur nedklottrad staden är, hur slitna byggnaderna verkar vara och hur svårt det måste vara för rullstolsbundna och gamla människor att ta sig fram på trottoarerna. Någonstans hörde vi att Pisa är för pisanerna (benämningen på invånarna) och inte för andra och lite i det ligger det förmodligen.

Här följer ett bildspel med bilder från staden.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trånga gator ja. Jo, det fanns det gott om och den italienska trafiken är ökänd. Inte brydde sig bilisterna om att det gick människor på de smala gatorna. Tack o lov var de flesta enkelriktade, men det gällde ibland att ha ögon i nacken.

Små och trånga gränder fanns det också gott om och dessa kunde vara riktigt charmiga, om än lite nedsmutsade och med väggar som kantade fulla med klotter.

Hela staden är full av restauranger, barer och uteserveringar. Ute i Europa är det mer vanligt att man äter ute än hemma. I mina ögon sett ett trevligt inslag i stadsbilden, även om vi i Sverige börjar förstå tjusningen med att äta ute och umgås med andra.

Vi hade bokat in oss för sju dagar i Pisa. Två utflykter hade vi planerat i ett tidigt stadium och vi sa till varandra att detta var tur. Sju dagar i Pisa är lite för mycket (tänk er sju dagar i Södertälje) och jag skulle rekommendera er att istället ta en långweekend om ni har planer på att resa hit…om ni nu inte som vi, tänker besöka andra kända mål i trakten. Till dessa återkommer jag, men avslutar detta inlägg med ytterligare ett bildspel från Pisa och det man kan se och göra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den blomstertid nu….

På en lång promenad i vår vackra stad Nyköping, kan man få se dessa vackra växter på platser man inte skulle reagerat på om inte kameran hängde över axeln. Det här inlägget kommer kort och gott att handla om blommor.

Jag är ingen botanist och känner inte till namnet på alla arter ni kan se på bilderna nedan. Då jag inte vill gissa eller ägna tid att googla, låter jag helt enkelt bli att namnge dem. Bara platserna där de växer får sin plats.

Nya kyrkogården. Jo, jag vet att det känns märkligt och kanske fel att ta bilder på det som växer här, men kyrkogårdar tillhör våra vackraste och mest rofyllda platser. Dess bättre var det ganska folktomt den här dagen, så jag kunde ta bilderna såsom bilder på växter helst ska tas…i ögonhöjd med dem. Av den förklaringen förstår ni att jag kom hem med gröna knän och armbågar. Tack o lov var det sommar den här dagen och därför var det t-shirt och shorts som gällde och jag slapp därför kasta kläderna i tvättkorgen när jag kom hem.

Tvärs över vägen från kyrkogården sett ligger Frisksportartorpet. Ett litet eldorado för de som vill fota blommor och småfåglar.

På vägen hem gick jag in på motionsspåret vid Hållet, genom tunneln under E4:an och till lasarettsområdet. Där växer detta träd.

I en klippskreva inte långt därifrån växte denna maskros. Inte särskilt vacker, inte särskilt spektakulär, men gör sig ändå ganska bra i omgivningen. Hade du tagit en bild på denna, eller ens lagt märke till den? Förmodligen inte och det hade inte jag heller om inte mitt fotointresse försöker hitta nya utmaningar och motiv.

Snart var jag hemma igen och där märkte jag att frugans intresse för trädgården börjat visa sig från sin bästa sida. Man behöver som sagt inte gå över ån för att hitta vatten…

Lite på avstånd

Man behöver inte alltid stå nära intill det motiv man fotograferar. Ibland kan det bli effektfullt om man tar bilder på välkända motiv på lite avstånd.

På lite avstånd kan man en tidig morgon när man är på väg till jobbet se hur den stigande solen får den gamla industrifastigheten att göra skäl för namnet.

På lite avstånd man man samma morgon vända sig om och se värmeverkets välkända siluett.

På lite avstånd kan man se hur solen sakta stiger över en öde gågata.

På lite avstånd man man se Nyköpingshus skymta fram bakom vackra. men bortglömda bostadshus.

På lite avstånd kan man också se den gamla silon som idag rymmer 44 bostäder.

På lite avstånd hade man här kunnat se ett klocktorn från 1725.

På lite avstånd är Storhusfallet nästan lika effektfull som på nära håll.

På lite avstånd tecknar sig Oscar Jauhainens ”Svalor i ån” från 1968 fint framför de vackra buskarna.

På lite avstånd kan man en tidig söndagsmorgon se hur kommunens sopmaskin gör rent efter slarviga medborgare.

På lite avstånd sitter den här duvan och spanar mot vår lägenhet.

På lite avstånd från Nyköping befinner jag mig nu. Håll utkik för inom kort får ni veta var.

 

Motiv i ens närhet

När man inte känner för att kava runt i Nyköping, dess närområden och man längtar till andra platser att föreviga med kameran, är det egna hemmet inte att förakta. Bilderna nedan är från just sådana dagar och visar vad man med fotointressets hjälp kan finna på nära håll.

Som det här prydnadsföremålet som hänger i vardagsrumsfönstret.

Samma prydnadsföremål, men med skärpan på fågelbordet och fågeln som besöker det.

Den här från Kina inköpta glaskulan och vad man kan göra om man arrangerar en bild.

Solljuset som strilar in genom fönsterrutan och bleker alla motiv som står i dess närhet.

På kvällen kan man sedan stå i ett av fönstren på motsatt sida i bostaden och föreviga kvällshimlen utanför.

Efter sol kommer regn och efter regn kommer sol och när solen åter visar sig kan man ta bilder av vattendroppar som sitter som på ett radband på fågelbordet…

…eller regndroppen som vill lämna den lilla kvist den strilat nedför.

Aha, glaskulan igen. Den här gången i ett inte lika arrangerat utformande.

Den här skalbaggen som kryper över källarfönstret…på utsidan…

Jag är säker på att du också kan hitta saker i just din bostad som du annars aldrig skulle lägga märke till Hunden är mångas bästa vän, kameran är en annan.

Lugnet på landet del 2

Bortom Hemgården ligger landet. Grusvägar, bondgårdar och öppna landskap. Här går en bra promenadväg som innefattar samtliga tre nämnda ingredienser. Cirka två timmar brukar det ta, inklusive en del fotostopp på vägen.

Vägen kanske inte är bäst lämpad för cyklister, men har man en sportmodell av mer robust sort kan man som denne man svischa förbi med riktning bort.

Den första delen av sträckan går mellan järnvägen och E4:an och det enda som stör tystnaden och den lantliga idyllen är ett tåg som far förbi eller möjligen ljudet från E4:an som kan höras dovt i bakgrunden när vinden ligger på. Annars är man omgiven av öppna landskap, träddungar…

…och fåglar som seglar långt över huvudet. Som den här rovfågeln som seglade lite för högt upp för att jag skulle vara nöjd.

Motorvägen ja. På promenaden passerar man under den och efter bron störs den lantliga idyllen allt mer.

Man kommer nämligen fram på den gamla 4:an i höjd med Ekebydals koloniområde. Därifrån är det cirka en kilometer på asfalterad gång- och cykelbana. En kontrast mot den hederliga gamla grusväg man hittills rört sig på.

Strax nedanför den här träddungen kan man göra två val.

Antingen fortsätter man gå på den asfalterade vägen förbi Gumsbacken och in mot stan. Eller så viker man av mot Kastalen vid Kilaån och fortsätter på Sörmlandsleden mot Lindbacke.

Självklart väljer man det sistnämnda om underlaget tillåter. Kastalen från 1100-talet har jag i ett tidigare inlägg berättat om. Om den och förra sommarens promenad hit, kan du läsa om här. Då liksom nu förargas man över de individer som orkar ta sig hela vägen hit (förmodligen med bil eller moped) med inköpta varor, men som sedan är så förbannat lata att de låter skräpet ligga kvar. Uselt!

Även här är naturen vacker och ganska säregen. Är vädret fint och underlaget torrt, rekommenderar jag en promenad hit. Inte nödvändigtvis den långa jag tog den här dagen, men varför inte från Lindbacke och åter. Det finns också varianten att ta bilen till Svanviken (se förra inlägget), parkera bilen där och fortsätt på stigen nedanför Ryssbergsbacken så kommer du hit.

Även här dominerar fåglar, förutom mindre insekter och djur som fjärilar, trollsländor, humlor, bin, spindlar och en o annan fisk som sprattlar i vattnet. Den här dagen var det bara fåglar som gjorde mig sällskap. Som den här sädesärlan som var helt orädd spatserade på träräcket framför mig.

Som den här rovfågeln som kom svepande över mitt huvud och satt sig högst upp på en gammal telefonstolpe. Där satt den vackert belyst av solen, men precis när jag lyckades få upp kameran och skulle zooma in, flög den iväg och av några mindre lyckade bilder på den, blev den här mest lyckad.

Så mycket rovfåglar som jag såg på de här två dagarnas promenader, har jag nog inte sett i mina dagar och de är ganska många vid det här laget. Promenaden fortsatte på träspången förbi Stora Kungsladugården och med riktning mot Lindbacke.

Inte så mycket att orda om den sträckan och väl framme möttes jag av en välkomstkommitté bestående av nyfikna kor. Förhoppningsvis ingen tjur bland dem….

Lugnet på landet del 1

Det är nog bara att konstatera. Jag är ingen stadsmänniska, utan trivs bättre på landet.

Man behöver inte ta sig särskilt långt utanför Nyköping för att finna det man letar efter. Lugnet, tystnaden, stillheten och i ett huj rinner vardagens stress och bekymmer bort som vattendroppar på en nyduschad kropp. Under två dagar upplevde jag detta, detta som var och en borde prova på ibland. Livet är inte bara asfalt, betong, avgaser och shopping. Livet är så mycket mer än så.

På kvällen satte jag mig på cykeln och begav mig till Svanviken. Naturreservatet bortom Ärila golfbana och nedanför Ryssbergen. Här är det skönt att ta sig genom den sanka marken och ut till fågeltornet längst ut på promenaden.

Att bara sitta här intill Kilaån endast omgiven av ljudet från kvittrande fåglar och vinden som susar i säven är en ynnest.

Dagen till ära var det ont om fåglar ute på den sanka ängen och ingen bäver sågs simma förbi. Fåglar fanns det annars gott om, men utom synhåll. De hördes dock väl och ibland såg man dem flaxa som skuggor ute bland vassen. Det finns en del rovfåglar här ute. Ett par stycken fick jag syn på, men på lite väl långt avstånd för att få dem bra på bild.

Vilka arter törs jag inte säga, då min kunskap i flora & fauna är tämligen begränsad. De här änderna som flög förbi känner jag igen utan benägen hjälp.

Annars var det här det enda i djurväg jag lyckades se. Jag tror, bara tror, att det är en tjugotvåprickig nyckelpiga. Det lär förövrigt finnas 60 arter av nyckelpigor i Sverige.

Växtligheten är det man annars märker av mest. Det är lite av träskmark mellan Kilaån och Ryssbergen, så jag kan tänka mig att det kryllar av liv därute. Bland vassen som omger fågeltornet kvittrar det rejält som sagt, men visa av erfarenhet verkar fåglarna ha respekt för människan och det är kanske tur det.

Arterna på bilderna nedan är välkända, även om det bara är vitsippan jag kan namnge.

Cirka en timme satt jag på bänken vid fågeltornet, filosoferade lite om livet och saker som händer i världen. Därefter trampade jag med riktning Nyköping. Golfare är ett säreget folk, men de verkar ha kul därute.

Del 2 följer i morgon….