Tour The Dalarna – dag 3

Förra året var frugan och jag upp till Idrefjällen för att titta. Det blev en tripp att minnas, vilket ni kan se i blogginlägget jag skapade då. Vi valde att gå ett par kilometer från parkeringen och upp på berget och upptäckte där att man kunde ta bilden ända upp. Det var molnigt och dimmigt när vi kom upp, men vi valde att med våra vardagskläder ta en kort promenad runt fjällen då vi efter 1 kilometer överraskades av regn. Därifrån och till bilen i foten av berget var det alltså 3 kilometers promenad i hällande regn. Ja, vi blev blöta…

I år tänkte vi ta revansch. Vädret visade sig från en betydligt bättre sida. Nu var vi också bättre förberedda och klädda för en vandring i fjällen. Det var förutsättningen när vi rullade från Gopshus och norrut.

Det var en sträcka på cirka 14 mil med ett varierande landskap som passerade revy. Den enda större orten mellan Gopshus och Idre är Särna och det var en ganska sorglig syn med stängda butiker, förfallna bostadshus och ”Till salu”-skyltar med jämna mellanrum. Desto trevligare var det att stanna intill vägkanten vid Åsens kraftstation. Vyn över vattnet gav en liten försmak av det som komma skulle.

Vi anlände så småningom till Idrefjällen och topparna Nipfjället (1 191 m.ö.h.) och Städjan (1 131 m.ö.h.).

Det är faktiskt tredje besöket här. Förutom förra årets minnesvärda besök, var jag med kommunen när de besökte Idre för ett antal år sedan. Då gick vi från en annan plats och avslutade där vi nu började vår promenad.

Den här gången tog vi bilen hela vägen upp till startområdet och passerade därför ”Trollpunkten”, en liten punkt på vägen upp på fjället där det skapas en illusion av att bilen rullar uppför backen trots att det bär utför. En ganska häftig och märklig känsla som ni absolut inte får missa om ni gör ett besök här.

Det var många besökare som passade på, allt från friskusarna som knatade iväg med god fart till pensionärerna som bara tog en fika vid borden i foten av fjällen. Här var barnfamiljerna och här var det utländska turisterna. Nedan ett bildspel på de otroliga vyer vi fick förmånen att ta del av.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tro nu inte att vi hade fått nog av vackra vyer och vandring.

Nej, på hemvägen svängde vi av och körde drygt 2 mil genom en tillsynes ändlös skog. Slutmålet besökte jag och frugan för många år sedan, medan svågern gjorde sitt första besök i…

Området är värt ett besök. Det finns förstås en cafeteria och toaletter, men det är knappast därför man beger sig hit. På området finns ett Naturum som beskriver naturen och djuren på plats. Både älg, björn, lo och varg kan skådas om man har tur/otur, vilket vi inte gjorde. Här finns urskogar, världens äldsta träd och spår efter ett oväder som sägs vara det värsta på 1 000 år. Ni kan läsa mer om detta på nationalparkens webbsida.

Den största attraktionen och den alla besökare drar sig mot, är Sveriges högsta vattenfall. Njupeskär med sina 93 meter. Nedan ett bildspel från fallet och vägen dit.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det blev en lång dag med många promenader i ett landskap vi sörmlänningar inte är vana vid. Väl hemma i Gopshus dukade vi bordet med sill, färsk potatis och nubbe. Onsdagen stod för dörren och med den fler vandringar, fast beskedligare….trodde vi.

Annonser

Tour The Dalarna – dag 2

Måndag och första dagen vi vaknar i Gopshus. Mulet väder, en behaglig temperatur och på väderapparna varnas det för regn. Som gjort för den bilresa runt Siljan vi planerat in före avresan från Nyköping.

Vårt första stopp blev Siljansfors skogsmuseum som vi passerade på vägen upp till Gopshus. Ingen i sällskapet hade tidigare besökt området och vi tog beslutet redan då att vi skulle stanna till här. Så gjorde vi och detta innan café och utställningarna inomhus hade slagit upp sina portar.

Vi kunde ändå gå omkring i området och det var en trevlig upplevelse som jag rekommenderar om ni är i trakterna. Området i sig var från början ett järnbruk som var i drift mellan åren 1738 och 1876. Idag finns bara den stora masugnen kvar och det är den man ser från vägen. Längre in i området finns rester kvar av andra faciliteter som användes tiden det begav sig. Utöver dessa har man fraktat hit byggnader, maskiner och annat som använts till skogsavverkning genom åren och är man intresserad av svensk historia och kultur är det intressant att vandra omkring på området och tänka sig tillbaks i tiden. Nedan ett bildspel av något man kan se (klicka för större bilder) och under den en länk till museet där du kan läsa mer.

Siljansfors skogsmuseum

Vi åkte vidare och nu började det droppa så sakteliga från himlen. Ett ganska behagligt väder att åka bil i, men visst hade man hoppats på en klarblå himmel för att göra de vackra vyerna mer rättvisa. Man kan inte få allt i livet, då hade jag inte bott i Nyköping och jobbat på ABB. Vi svängde in på den vackra Sollerön där vi tog en efterlängtad fika i Hembygdsgården.

Vi besökte denna för många år sedan och då passade vi på att utforska området lite mer. Bl.a. gick vi den utstakade Kulturstigen som leder besökarna genom ett forntida vikingalandskap med runstenar, gruvor, gravplatser, boplatser, offerkällor m.m. En rundtur jag starkt rekommenderar.

Nu blev det bara en fika, en billig och god sådan i cafeterian som är inhyst i den låga Krångstugan från 1800-talets början. När vi sitter där kommer ett ungt par från Tyskland in. De frågar personalen om sevärdheter, små vägar och pittoreska byar och visst är det kul när turister intresserar sig för vår svensk historia, landsbygd och inte bara det som erbjuds i våra större städer.

Solleröns hembygdsgård

Efter fikapausen for vi ned till den lilla byn Bengtsarvet för att titta på Ångbåtsbryggan.

Även denna lilla oansenliga brygga har sin historia. Den gamla bryggan revs förvisso 1968 och med den försvann en del historia. Förr lade både gods- och passagerarfartyg till här, men idag är det bara de två ångbåtarna Gustav Wasa och Engelbrekt som lägger till med turister ombord.

På den här sidan kan man se många gamla och härliga bilder från Sollerön, inklusive Ångbåtsbryggan.

Från Sollerön åkte vi tillbaks till Mora för att därifrån åka de vackra småvägarna till Rättvik. Byar som Färnäs, Nusnäs, Garsås, Vikarbyn och Sjurberg passerade utanför bilfönstret. Små och pittoreska ligger de vackert framför Siljan. Det tråkiga med dessa små vägar och alla små orter är alla dessa ”till salu-skyltar” och övergivna hus som står intill vägkanten. Urbaniseringen och landsbygdsdöden slår till över hela Sverige.

I Rättvik ser det inte likadant ut. Som vanligt lite kaos på genomfartsleden och mycket folk i rörelse. Vi svängde ned på parkeringsplatsen intill sjön och begav oss till restaurang Sjövillan för att inta lunch.

Efter maten gick vi ut på Rättviks kanske störa turistattraktion. Långbryggan som byggdes 1895 för att ge plats åt ångaren S/S Rättvik (trafikerade Siljan 1895-1950) som lade till här. Eftersom det är oerhört långgrunt på platsen tvingade man angöra en lång brygga och den mäter hela 628 meter.

Från bryggan har man en bra utsikt över stan och även bort mot kyrkan med sina anor från 1200-talet.

Fast finare vyer över Siljan och Rättvik skulle vi få på nästa stopp. Aha, Vidablick tänker ni. Nej, där har vi varit så många gånger så vi valde istället att åka upp till Rättviksbacken. Här ligger en fin anläggning där man kan utöva många aktiviteter ni kan läsa om här. Den mest kända är rodelbanan som slingrar sig nedför sluttningen.

Nej, vi åkte den inte. Frugan var intresserad, men valde ändå att avstå. Fast nog var hon sugen allt…

Från toppen har man en fin vy över Siljan och Rättvik och den var minst lika magnifik som arrangemangen nedanför.

Det enda utstakade mål för dagen var Insjön där vi skulle hälsa på frugans dotter och familj. Innan vi åkte dit svängde vi av huvudvägen och åkte mot Tällberg. En smal väg som leder trafikanterna genom små byar och vackert landskap. Även här har landsbygdsdöden slagit till och vägen kantas av många övergivna gamla hus. Byn Tällberg är i sig en turistattraktion som drar mängder av turister. Den ligger oerhört vackert på en höjd med en bedårande utsikt över Siljan. Ni kan läsa mer om byn här och se vackrare bilder än mina. Värt ett besök.

Det mulna vädret höll i sig, men regnet hade åtminstone upphört när vi for från Tällberg, via Leksand och till Insjön.

I Insjön vankades det hallonplockning, fika och lek med barnen.

Från Insjön åkte vi längst den andra sidan av Siljan. Inte lika befolkad, men minst lika vacker som den andra. Det fanns inget planerat stopp på vägen, men vi svängde upp till Åsens fäbod som vi besökte för många år sedan. Härifrån är utsikten magnifik, inte minst från vandrarhemmet som ligger högst upp i området.

Ni ser på bilderna att vädret hade förbättrats. Borta var regnet och de dystra molnen. Av den anledningen ville vi få en ännu bättre vy över Siljan och därför svängde vi upp på Gesundaberget några kilometer bort. Tyvärr har man stängt av för biltrafik, så vi kom inte så högt upp att man kunde se sjön långt där nere. Att gå upp för berget var inte aktuellt, men tanke på den långa dagen, stelheten efter många timmar i bil och vad som komma skulle.

Vi åkte därför vidare mot Gopshus där vi åt en bit mat och såg från verandan hur solen sänkte sig över byn.

I nästa inlägg blir det riktiga vyer från högre toppar än Gesunda och Rättviksbacken.

Tour The Dalarna – dag 1

Vi firade årets midsommar i Dalarna och knappt hann vi hem förrän vi åter styrde kosan till detta vackra landskap. Den här gången för att tillbringa många mil till fots och i bil.

Det blev en händelserik och intensiv vecka med många intryck och härliga möten. Jag tänker sammanfatta de sex dygn vi var på resa i kronologisk ordning och inleder idag med resan upp.

Tidig söndagsmorgon, närmare bestämt 06:30, rullade vi ut ur Nyköping med riktning Gopshus. Det var jag, frugan och svågern som packade bilen full med utrustning för både bilåkande, vandringar och annat som hör en dylik resa till. Vädret var så där sommarhärligt som årets sommar bjudit alla oss som valt att inte resa utomlands.

Första stoppet blev i Fagersta och den välskötta hembygdsgården i Västanfors.

Vi anlände lagom till att caféet öppnade och satte oss ned på uteserveringen där vi smidde lite planer inför veckan.

Vi hann inte utforska hela området då vi hade en tid att passa (återkommer till detta), men Västanfors hembygdsgård sägs vara ett av norra Västmanlands mer besökta turistattraktioner. Förutom att man samlat på sig äldre byggnader (som Tovastugan i Nyköping) som soldattorp, arbetarhem, storstugor och annat som för besökarna bakåt i tiden, finns här också ett museum tillägnat författaren och skådespelaren Rune Lindström. En av de femton slussarna i Strömsholms kanal finns också i anslutning till området och vill du läsa mer inför ett eventuellt besök kan du göra detta här.

Hela området längs med med Strömsholm har en historia som få områden i Sverige kan mäta sig med. Små bruks- och gruvorter ligger som på pärlband och lockar besökare i tusentals varje år. Nu var detta inget vi hann med på denna resa, utan vi svischade förbi på vår tur längre norrut. Fast går man in på den här länken inser man snart att ett besök i området står på en framtida agenda.

Resan fortsatte och strax innan Grangärde stannade vi till för att ta en bild som kom att sammanfatta mycket av veckan. Den fantastiska vy man ofta passerar utan att stanna, Minningarna.

Det blev ett kort stopp innan vi for vidare mot dagens egentliga mål. Vansbro och Vansbrosimmet.

Frugans dotter och en väninna till henne avslutade Tjejklassikern i och med detta lopp. Precis som Vasaloppet har Vansbrosimmet utvecklats till något betydligt större än ursprunget. Under veckan som går arrangeras hela åtta olika tävlingar i olika längder. Tjejklassikern simmas 1 kilometer och i årets lopp var 2 351 tjejer anmälda, 2 199 fullföljde. Snabbaste tjej tog sig den 1 kilometer långa banan på 10:54 minuter och den som simmade långsammast kom i mål på 54:45. Ni förstår av dessa tider att elitsimmare samsades i vattnet med renodlade amatörer, vilket också syntes på tekniken hos de som simmade förbi oss.

Efter simningen och lite hyllningar till dagens hjältar, gick vi en bit upp i Vansbro och tog en fika på Vansbro konditori som finns med i White Guide. Inte svårt att förstå varför då själva konditoriet är trevligt och det som erbjuds gästerna inte går av för hackor. Veckan till ära serverade man annat gott, Vansbrosimningsbakelsen (chokladmazarinbotten, exotisk curd, nougatkrisp, vit chokladmoussé), men man kunde också äta en fotbollsvm-bakelse eller smaska på en BjörnSkifs-bakelse. Värt ett besök, jag lovar.

Mätta och belåtna for vi vidare genom Dalarna för att någon timme senare stanna till för ett besök hos några bekanta i Mora och därefter göra en del inköp till veckan. Två mil efter Mora ligger en grusväg vi lärt känna allt bättre.

Vi var åter i Gopshus för att under dessa sex dygn inkvartera oss på Gopshusgården. Trötta efter den långa resan och alla upplevelser, orkade vi inte mycket mer än att äta och ta en kvällspromenad ned till Spjutmosjön som ligger alldeles intill byn Gopshus. En fråga vi ställt oss själva många gånger är om det fortfarande går några tåg på järnvägen som korsar byn? Vi har varken sett eller hört några under alla de gånger vi bott på Gopshusgården. Svaret fick vi av ägarna till vandrarhemmet. Det går faktiskt godståg som transporterar främst spån och andra förnödenheter till de större orterna längre upp i landskapet, fast de går väldigt sällan.

Hur som helst går spåret på stundtals ganska spektakulära sträckor, som på denna banvall rätt över Spjutmosjön.

Mörkret började sänka sig och de allt tätare molnen gjorde sitt till. Något bad var inte att tänka på, utan under en annalkande skymning begav vi oss upp till vandrarhemmet för en god natts sömn.

Resan fortsätter i nästa inlägg.

Manipulation 2

Dags att åter förvandla en tråkig och ointressant bild till något mer spännande.

Den här bilden av en nattfjäril som lyckats sätta sig fast mellan glasrutorna i ytterdörren är väl inte särskilt spännande eller intressant, eller..?

Fast med hjälp av Photoshop och en timme framför datorn kan man förvandla bilden till en scen från en egentillverkad målarateljé. Photoshop är som sagt inte bara bra när man vill göra förbättringar av tämligen misslyckade foton. Man kan också låta fantasin spela ut. Här kan du förövrigt ladda ned och prenumerera på programmet.

Fåglarna

Inte så mycket att orda om. Nedan följer ett bildspel med fåglar, alla välkända, som jag fångat på platser som Brannäs, Stendörren och Nyköping. Klicka för större bilder.

Öppna landskap

”Jag trivs bäst i öppna landskap”, sjöng Ulf Lundell. Det gäller även mig och tror jag, många fler runt om i Sverige. Vem kan förneka att öppna fält, blommor och fågelkvitter är mer gynnsamt för själen än asfalt, betong och trafikljud?

När kommunpolitikerna i Nyköping väljer att bygga bort charmen i centralorten och snart varje grön fläck utnyttjas till nya och dyra bostäder, finns den bara några kilometer bort. Landsbygden med sina öppna landskap, dofterna och ljuden. Här trivs jag innerst inne allra bäst.

Frugan och jag satte oss på våra cyklar och drog iväg på en tur som sträckte sig cirka 5 mil t.o.r. Målet var Ånstabadet strax intill Lid och förhoppningen om det dopp i den lilla sjön. Visst är det bekvämt att packa en bil och köra samma sträcka på bråkdelen av den tiden det tog för oss. Så är det också många som gör, men tänk vad de/ni missar. Förutom den för hälsan så viktiga motionen går man miste om alla dofter från de öppna gärderna, skogarna man passerar, åkrarna och man missar när fåglarna kvittrar längs vägen, rådjuren som skymtar bland de täta träden och vinden som susar i träden.

Hur som helst är vägen mellan Hemgården och Ånstabadet ganska kuperad, men här gäller det som alltid gäller. Det som går upp måste gå ned och lika jobbigt som det är att trampa i uppförsbacke, lika skönt är det att låta cykeln rulla i nedförsbacke. Man cyklar också genom ett varierande landskap med stora skogar som ersätts av åkrar och mindre bostadshus. Det är svårt att undvika en del stopp för att föreviga detta med kameran.

Vi kom fram till slut och upptäckte att vi var ensamma. Nu hann vi inte ligga så länge innan badsugna människor började droppa in, med bil förstås. Som ni ser på bilderna ovan var det en härlig dag med endast små fluffiga moln på himlen, en svag bris och en temperatur som pendlade runt 24-26°. Därför blir ni kanske förvånade när ni ser bilden nedan.

Ganska typiskt att lite tätare moln drog in över Ånstabadet när vi låg där. Nu cyklade vi inte 5 mil för att bara lapa sol, utan motionen och landsbygdens alla fördelar stod högre på agendan. Fast mellan varven skingrades molnen och släppte ram solen som värmde påtagligt. Ett dopp blev det också, även om jag personligen föredrar saltvatten framför sötvatten varje dag i veckan. Till skillnad mot Stendörren (se förra inlägget) var det riktigt behaglig i vattnet. Kan tippa på 20-21° även om en äldre dam från Tyskland utbrast ”Es ist kalt” när hon klev nedför stegen.

Vi stannade cirka två timmar, två behagliga timmar. Cyklar man så här långt, vet man att man också måste cykla lika långt hem. Devisen att det alltid går fortare från punkt B till A, än från punkt A till B lever vidare. Det var förvisso lika långt hem, men känslan var som alltid, det gick fortare. Fast, visst fanns det de som stundtals önskade att vi satt i en bil och inte på en cykel.

Fast bra jobbat och när man väl kommer hem känner man sig nöjd och något kilo lättare. Väl värt att prova, eller hur….?

 

Tillbaka vid Stendörren

”En gång var jag där två gånger”, för att citera komikern Roffe Bengtsson. Det är säkert tre år sedan jag var vid Stendörren senast. Nu har jag varit där två gånger på en vecka. Den här gången hitrest med bil och i sällskap med frugan.

Det blir så mycket enklare med bil, men samtidigt går man miste om den välbehövliga motionen och närheten till ljuden och dofterna av naturen när man svischar genom landskapet på cykel. Å andra sidan får man med sig mer packning och det går givetvis fortare att ta sig från punkt A till punkt B och tvärtom.

Vis av erfarenhet från tiden det begav sig, var vi på plats ganska tidigt. Precis som jag var på plats allra först på min cykel, var vi på plats allra först med vår bil. Nu stannade vi vid den första parkeringen, så vi vet inte hur det såg ut på den andra. Vackra och varma dagar som denna brukar klipporna fyllas ganska snabbt, men idag kunde vi välja och vraka.

Det var varmare, soligare och inte lika blåsigt som då jag var här med cykeln. Förutom två segelbåtar som låg ankrade i en av vikarna var vi alltså här först av alla. Vi passerade över de tre hängbroarna som finns här och lade oss i skydd från de få och lätta vindpustar som stundtals drog in.

Inga alger syntes till, däremot sjögräs och lite annan sörja som blåst in. Efter att känt på vattnet, valde vi att avstå ett dopp. Behovet av att svalka av sig fanns inte och kan man inte bada på allvar känns det inte så motiverat att kasta sig i.

Ju längre tiden led, fylldes det på med folk. Man började känna igen sig från tiden det begav sig och man såg soldyrkande människor i varje skreva och på varje ledig bergsknalle. Av naturliga skäl är medelåldern högre på Stendörrens klippor än på badplatsernas sandstränder. Glädjande nog hade många turister från utlandet hittat till denna pärla och vi hörde röster på såväl tyska, engelska och danska. Ingen av de nationerna har en skärgård lik den svenska, så Stendörren måste vara något att berätta för vänner och bekanta därhemma.

Tre timmar låg vi här innan vi per fots tog oss till Naturum och själva Stendörren.

Det var mycket folk på plats. Vi förstod att flertalet av dessa väntade på en av skärgårdsbåtarna som lägger ut från Nyköping eller Trosa. En del av de närvarande besökarna väntade också på att få ta sig ut till stugorna på Krampö. Vi tittade till omgivningen, tog en mjukglass i kiosken och njöt lite av stunden.

Att förena nytta med nöje är värdefullt på många sätt och så här under semestern är motion en viktig del av vardagen. God mat, god dryck och annat man gärna unnar sig, inte sällan med vänner, gör att vågen har en tendens att lägga på för många kilon. En daglig långpromenad eller cykeltur står därför på schemat. Så också här när vi valde att gå till fots mellan parkering ett och två. Fast vi nöjde oss inte med detta, utan begav oss stigen upp mot det numera rivna utsiktstornet.

Nu upptäckte vi något nytt. Istället för att ta den traditionella stigen ned mot parkeringsplats två, valde vi att svänga höger och fortsätta vår promenad längs med Sörmlandsleden. Varken jag eller frugan har gått den sträckan och det är synd. Sträckan är vacker, välskött, lagom kuperad och bygger på temat ”Se, höra och känna”.

Tänk att efter alla dessa år och alla dessa besök upptäcka något nytt och så nära orterna där man vuxit upp och bott på (Tystberga/Nyköping).

Nästa gång ni besöker Stendörren, följ de gula pilarna från den första parkeringsplatsen.