Superblodmånen…not

I morse var jag uppe en timme innan klockan ringde. Suget att fotografera den superblodmåne alla talade om igår kändes viktigare än en ynka timmes sömn.

Därför hade jag redan igår kväll förberett mig för detta fenomen genom att ställa in kameran med rätt inställningar och placerat den på stativ. Upp tidigt som sagt, en snabb frukost, på med kläderna, ned med kameran i väskan och så ut i kylan. Moln…….och inte en skymt av någon måne.

Förvisso hade man i tv:s väderprognos varnat för moln, men det är då tusan att meteorologer alltid har rätt när man inte vill att de ska ha det. Nåväl, nu var jag ute i arla morgontimmar och frös och kameran var med, så varför inte utnyttja detta.

Det blev en tur förbi arbetsplatsen och bort mot hamnen där bilderna nedan togs.

Nyköpings nya och fina museum som jag skam att säga ännu inte besökt.

Det blev en extra lång tur till jobbet en lite småkylig morgon den 21:a januari 2019. Någon blodmåne blev det inte och lite besviken klev jag så småningom in genom dörren för att stämpla in till ett nytt arbetspass. Fast förvissad att nästa gång, då….om tio år.

Fast….

…i slutet av juli förra året lyckades jag fånga en blodmåne, dock ingen super sådan. Då stod jag och frugan på Lindbacke i ett betydligt angenämare klimat och inväntade månens ankomst…och den kom.

Annonser

De små detaljerna

De ruggiga dagar som har varit i vinter har jag haft tid till att ägna mig åt inomhusaktiviteter, som att fota med makroobjektivet. Alltid intressant, men också lite svårbemästrat. Att få till skärpan där man vill ha den, kanske inte alltid går som man vill. Inte ens när man använder skärpedjup som f/16 och längre.

Fast det är inte det viktigaste. Det viktigaste är intresset av en hobby som aldrig verkar svalna.

De här krusidullerna fanns runt adventsljusen innan de plockades ned för säsongen.

Fotografen syns i bild på den 5 mm stora kulan. Vill man sedan förgylla bilden, kan man måla lite med ljus eller med en tändsticka som här.

Ljus ja, Den sista snutten av adventsljuset mot en mörk bakgrund.

Alla ser väl vad det här är, men inte hur stor den är i själva verket.

En julhyacint som sjunger på sista versen. Här var det svårt att sätta skärpan där jag ville ha den, var den nu egentligen borde sitta…

En fönsterprydnad fångad på håll med solnedgången i bakgrunden.

Till sist. Några av de nypon som klamrar sig fast i buskarna vid altanen. Lite frost, så här dagen till ära.

Siluetter

Det behövs ingen närmare förklaring. Siluetter kort och gott.

Som Pilten som står där i ur och skur och tittar ut över Storhusfallet.

Eller det här lövet som hängde mol allena på ett träd nere vid småbåtshamnen.

Fast siluetter fungerar också i färg. Som det här trädet vid ett svinkallt Lindbacke.

Vintermysterium

Särskilt mycket snö är det inte, men det lilla som finns måste utnyttjas. En liten promenad på en sträcka där frugan och jag gärna går på våren och sommaren. Funkar även på vintern om man är lite försiktig med isen som ligger och lutar under det tunna snötäcket.

Jag kan flyga, jag behöver inte gå. Eller en fejkad bild där skuggan ska föreställa ett kors.

Den här röda ladan, bakom ett vitt täcke av snö och under en blå himmel, är lite av symbolen för ett vintrigt Sverige. Ja, inte just den här vyn kanske, men ni har sett vykorten. Inte särskilt spännande kanske, men en desto mer spännande information fick frugan under en ensam promenad på sträckan. Hon möter en man med en kikare som spanar ut över nejden. Han berättade att för bara några år sedan fanns här ett stort antal duvhökar som sågs segla över åkrarna. De är idag decimerade till endast en. Tyvärr har jag inte sett den under alla mina rundor, tror jag.

Nu är jag ingen kännare av rovfåglar, men i ett tidigare inlägg seglade en rovfågel på lite för långt avstånd från kameran. Fast detta hände en bit bort från den sträcka vi brukar gå och bilderna blev inte på långa vägar så bra som önskat. Om detta var duvhöken vet jag inte, men oavsett är det alltid lika spännande med rovfåglar.

Samtidigt är det lite tragiskt att rovfågelstammen decimeras under människans jakt på nya bostäder och industriområden. Det är över huvud taget tragiskt att människan gör allt större intrång på djurens domäner, men sådan är utvecklingen.

Till sist mysteriet. Var tog bilen vägen? Spåren slutar tvärt…

På bägge sidor väg 53

En lagom lång promenad är den som går på bägge sidor av väg 53 mot Oxelösund.

Det är en cirka 8 km lång sträcka, beräknat från och till bostaden. Först går vi över viadukten, förbi Teaterparken, Fruängsgatan ned, förbi butikerna på i Spelhagen och mot Arnö. Det här är en sträcka jag går till jobbet varje dag och den har jag egentligen sett nog av.

Bron över Kilaån är ett givet stopp på vägen, inte minst för att man kan fånga utsikten under olika årstider och väderförhållanden. Dagen till ära lystes morgonen upp av solen och när den just nådde över trädtopparna på Arnöhalvön dränkte den hamnen med sina strålar.

Nere till vänster i bild, står en häger och blickar in i vassen. På vad kan man undra?

Jag trodde först att Nyköping hade en häger som flög omkring runt Nyköpingsån, men det har visat sig att det finns ett stort antal till många fotograders lycka.

Arnö pågår annars en förvandling som heter duga. Jag läste i SN för en tid sedan att målet med Arnö är en framtida befolkning på runt 20 000. Det skulle innebära att man hunnit knappt halvvägs och åker du igenom området kanske du undrar hur detta mål ska vara möjligt att nå? Nu är det så att när politiker äntligen beslutar något får inget vara i vägen och redan nu ser vi hur naturen fått ge vika för nya och dyra bostäder, inkluderat delar av Sörmlandsleden. Snart nog lär bebyggelsen gränsa Linuddens naturreservat och hur detta kommer att tas emot av områdets djur och växter återstår att se.

Personligen är jag emot denna exploatering. Vill nu kommunens politiker nå målet på 75 000 invånare, finns det mindre orter att sprida ut detta mål på. Varför koncentrera alla satsningar på ett fåtal områden och låta kommunens övriga invånare finansiera detta?

Nej, sträckan från bron till järnvägsövergången mitt emot S:ta Katarina kyrka avverkar man gärna i rask takt.

Motljus är alltid en utmaning.

Har man väl hunnit gå över väg 53, blir promenaden mer intressant. Sträckan från järnvägsövergången till den stora riksvägen var förr en genomfartsled där även bilar kunde passera. Detta minns jag från tiden Arnö bara var några få byggnader ut mot Kuggnäs.

En gammal skylt pekar ut riktningen mot stan tillsammans med en inte lika gammal fru. Ja, det är fejkat.

På andra sidan Nävekvarnsvägen går vägen på gammal mark. På de ställen där asfalten gett vika, ses spår av den gamla kullerstensväg som passerar förbi Arnö gård. Här i trakterna brukar jag och min kamera gärna vistas. Inte bara p.g.a. de gamla byggnaderna, utan också p.g.a. djurlivet och naturen.

Så här på vintern är det kanske inte idealiskt att fånga djur och växter på bild. De kala träden och de skuggor de kastar över åkrarna fick bli dagens enda bild från området.

Snart var vi åter framme vid Kilaån, fast på andra sidan väg 53.

Ryssbergsbackens konstgjorda snö lyste vitt i en annars ganska färglös natur. Snacka om att varje vinter tvingas kämpa mot den alltmer nyckfulla naturen. Natursnö är numera en ganska sällsynt vara i trakterna runt Nyköping.

I backspegeln lyste solen upp vägbanan och skapade därmed ett ganska behagligt och fotogenetiskt ljus.

Som sagt, cirka 8 kilometer blev det och detta på en väg som bjuder på allt från nybyggda bostäder till åar och gamla kullerstensvägar. Fast det är på våren och sommaren denna sträcka visar sig från sin bästa sida…förutom då den trista sträckan från Kilaån till järnvägsövergången.

50 shades of grey

Vad gör man en sån där dag när allt är så grått att man helst inte vill gå utanför dörren? Man går givetvis ut och tar en längre promenad.

Vad gör man en sån där dag när det råder brist på fotogenetiska inslag i omgivningen? Man tar givetvis med sig kameran och ställer in den på att ta bilder i svart/vitt.

Vad gör man en sån där dag när man kommer hem efter promenaden och känner att det här är sån där dag när man inte har lust att göra något? Man gör givetvis något och mitt fall sätter man sig framför datorn och fixar till bilderna i ett tilläggsprogram i Photoshop.

Där är grunden till bilderna ni ser nedan och jag lovar att verkligheten inte var särskilt mycket färggladare än bilderna som förevisas i 50 shades of grey.

Den här sträckan av Sörmlandsleden som går från Stora Kungsladugården till Lindbacke är normalt färgrik, både vår, sommar och tidig höst. Ibland omges man också av hästar som betar fritt i inhägnaden. En dag som den här saknades egentligen allt som normalt fångar blicken och intresserar.

Bilden ovan är väl inte särskilt kul, utan visar bara hur trist dagen var.

Byggnaden nedan är gammal och har jag nu fått lära mig, är en gammal smedja. Tyvärr, men förståeligt, stängd för allmänheten. Den gör sig dock ganska bra i svartvitt, då tankarna kanske leder en tillbaks till en tid när smedjan användes. Här hade jag i Photoshop kunnat förvandla bilden så att den ser ut att vara tagen i sekelskiftet 1900, men det spar jag till nästa gång vädret r så här gråtrist.

Fast vid tillfällen som denna dag passar svartvita bilder när man vill fånga ödsligheten. Det känns mer ödsligt och tråkigt när bilderna visas i svartvitt istället för färg. Tror ni bilden på frugan skulle symbolisera ett kargt och öde landskap lika bra om den var tagen i färg? Jag tror inte det.

Ju närmare Lindbacke och bakomliggande industriområde vi kom, ju mer uppträdde landskapet i grått. Att man i Photoshop kan förstärka bilden med hjälp av justeringslagret kurvor, ser jag inte som ett problem. Snarare att bra sätt att förstärka kontrasten i bilderna.

Ett industriområde, en trafikerad väg, en grå himmel och en åker utan inslag av grönt. Självklart passar en sådan bild bättre i svartvitt än färg.

Nu vill jag har vår, eller åtminstone en riktig vinter. Det slask och blask som möter oss utanför dörren skulle jag gärna sova bort om jag kunde.

Uppföljningen

Det här inlägget tar vid där det förra slutade. Den tre timmar långa och bitvis kyliga promenaden hade nått sin mittpunkt och jag begav mig tillbaka samma väg som jag kom.

Fast först placerade jag stativet bland tjattrande änder och vassruggar i vattenbrynet intill hamnpromenaden. På andra sidan viken avslutade solen sitt arbete för dagen.

100 meter därifrån stannade jag upp och vände kameran mot Brandholmen och det gytter av bostäder som började lysa upp.

Det går snabbt när mörkret faller. Bilderna ovan är tagna med bara några få minuters mellanrum. Förvisso är den första bilden riktad åt öster och den andra mot nordost, men det märks en markant skillnad på himmelens färgprakt. Från det vackert orangea till något som Bengt Grive hade kallat grårosa.

Nåväl, vid rastplatsen för hundar ställde jag upp stativet än en gång. Belysningen intill gångvägen lyste så härligt mot den mer blåaktiga och numera molniga himlen.

Därefter följde ytterligare en promenad ut på den 1 450 meter långa piren vid kanotstadion. I förra inlägget såg ni en del bilder från samma pir, fast under solens nedgång. Följande bilder är i stort sett tagna från samma punkter, men efter mörkrets inbrott. Utan stativ hade dessa bilder varit omöjliga att fånga på bild. Att hålla i ett kallt stativ utan handskar får effekten att fingrarna fryser. Därför ett tack till dig som uppfann den trådlösa fjärrutlösaren. Med den kunde jag hålla händerna i jackfickan för att få upp värmen i dem.

Det blev bilder med längre slutartid och sådana får en annan karaktär. Hade jag haft samma inställningar när jag befann mig på piren under promenadens första timme, hade de frätt ut och blivit oanvändbara. Hade jag och andra sidan haft samma inställning nu som då, hade bilderna blivit svarta och oanvändbara av det skälet. Ni som inte fotar så ofta förstår säkert inte vad jag dillar om. Ni andra gör det.

Bilden ovan togs från småbåtsbryggorna och visar ett inzoomat Idbäcken.

Det blev bara den bilden, så en liten chansning är det att komma hem och se bilderna i datorn. Den blev som jag önskade, ungefär…

Sedan blev det en promenad ut till pirens ände. Lite kyligt var det, men jag hade målet att ta en bild av den här vyn. Min förhoppning var att belysningen vid Rosvalla skulle lysa upp bostadshusen bakifrån, men jag var förmodligen för tidigt ute…eller så var det så att verksamheten på fotbollsplanerna låg nere under de två stora helgerna.

På vägen tillbaka ställdes stativet upp för sista gången på den långa piren. Idbäcken igen, fast utan att zooma in.

Hamnområdet är dock föremål för en hobbyfotograf. Det finns mycket att föreviga, både sommar som vinter. Den här för vintern upplagda båten brukar intressera förbipasserande, oavsett om de bär med sig en mobilkamera eller en systemkamera. Bilden nedan togs med blixt, ända gången under kvällen jag använde den. Blixten ställdes in på ”Rear”, vilket innebär att den avfyras två gånger. Dels när man trycker på avtryckaren och dels precis innan slutaren stängs. På så vis blir inte bakgrunden svart, utan den lyses upp så som verkligheten visar.

Några steg ut mot kajkanten och en bild på ett ofta fotograferat motiv.

Sedan tog min nya förkärlek för att fånga förbipasserande bilars strålkastare över. Jag har haft ett inlägg kring detta förut, men lusten tog överhand och jag ställde därför upp stativet på gräsmattan mellan Hamnvägen och Svandammen. Tyvärr passerade inte särskilt många bilar under de cirka tio minuter jag stod där och när de gjorde detta tog mötande bilars strålkastare över och de röda bakljusen fick se sig besegrade. Bilden nedan blev den där röda och vita ljusstrimmor delade lika på bilden. Givetvis var placeringen inte den bästa för ändamålet. Man ska helst stå på en viadukt och fota bilar som passerar under denna på en vältrafikerad väg, men det får bli en annan gång.

Nu var det äntligen dags att gå hem. Fast ändå inte.

I ett tidigare inlägg nämnde jag ett motiv jag tänkte ta en bild på, men där kamerans display visade ”batteriet tomt”. Nu var det mer än halva batteriet kvar och därför åkte stativet upp en sista gång.

Kanske det sista vi ser av den här säsongens julprydnader. Det är dags att plocka ned dessa nu, både hemma och på stan.

När jag så småningom klev in i den varma farstun, hade jag varit ute i tre timmar och förmodligen gått längre än jag tror. Frusna fingrar, lite frusna fötter, rosiga kinder, men jag tycker det var värt det.

Trots att eftermiddagen var över, är vintern det inte…tyvärr eller hurra? Det lär bli fler chanser att med frusna fingrar fånga omgivningen innan den efterlängtade våren gör entré.