En kylig väntan på tåget

Ett fotoprojekt har jag sett framför mig ett bra tag. Ett av många ska jag kanske tillägga. Det har aldrig blivit av att iscensätta detta då både väder och klockslag haft en avgörande betydelse. Sittandes med mobilen i handen, tittandes på väderappen, kunde jag på kvällen se att dagen efter kunde visa upp en kombination som skulle kunna utgöra grunden för det jag eftersträvade.

För att inte hålla er på halster var mitt mål att fånga ankommande tåg med lång slutartid under en vacker kvällshimmel. Detta skulle ske utanför stadens gränser och platsen hade jag redan utsett. Därför tog jag kamera och stativ och traskade iväg innan mörkret föll. Mitt mål var tåget som anländer till Nyköping från Norrköping 16:15. Förövrigt ett tåg jag kan komma att anlända med i framtiden. Mer om detta i kommande inlägg.

Det var en vacker himmel som visade sig innan mörkret tog över och jag vara bara tvungen att ställa upp stativet och ta några bilder innan tåget skulle anlända.

Tiden går så fort när man har kul och plötsligt såg jag 16:15-tåget komma i fjärran och då befann jag mig ganska långt från utstakad plats och jag insåg att tillfället var förlorat. Nu var det inte tal om att vända om och gå hem. Nej då, när jag äntligen kommit till skott så kunde jag bara inte låta detta projekt rinna ut i sanden. Nästa tåg skulle dundra förbi vid 17:15.

Jag gick därför ned till spåret där jag placerade stativet med kameran på en strategisk plats. Jag hade nu en timme framför mig under ett tilltagande mörker och en lite småkylig kväll. För att hålla intresset uppe så passade jag på att ta några bilder på horisonten med olika inställningar.

Det blev i mina amatörögon ganska lyckade bilder med en touch av dramatik. Dramatiskt blev det också när jag såg på displayen att batteriet var på väg att laddas ut. Jag hade förstå glömt att ladda det kvällen innan. Nej f*n, tänkte jag. Låt nu inte batteriet ladda ut innan tåget dundrar förbi. Det skulle på sätt och vis vara typiskt, men det skedde tack o lov inte. Jag var däremot tvungen att lägga ned projektet med kvällshimlen med olika inställningar.

En knapp timme stod jag där i mörkret, på en smal grusväg, långt från gatlyktor och skenet från närliggande bostadshus. Hade någon sett mig hade det förmodligen sett ganska lustigt ut, kanske rent av mystiskt.

Så såg jag ljusen från tåget borta i fjärran.

Jag hade redan ställt in kameran med de inställningar jag förutbestämt. En lagom lång slutartid för att både fånga kvällshimlen, det förbipasserande tågets lampor som vita streck och själva tåget som en nästan osynlig skepnad som drar förbi. Vad händer?

Jo, fjärrutlösaren krånglar….förstås. Två gånger tvingas jag trycka ned knappen och det var en gång för mycket. Tåget hann nästan passera under den korta stunden och den spöklika skepnad med sina ljusstrimmor blev bara så här.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Efter en två kilometer lång promenad på en lerig och smal grusväg och cirka en timmes väntan i kyla och mörker kände jag en stor besvikelse. Var det så här det länge emotsedda projektet skulle sluta?

Går man två kilometer i ena riktningen, går man givetvis två kilometer i den andra. Lika lerigt, lika smalt och ännu mörkare. I rena ilskan ställde jag upp stativet på en gångväg i ett nybyggt industriområde och tog denna bild.

Just i detta ögonblick varnade kamerans display att batteriet var urladdat.

Fast hur besviken jag än kände mig när jag kom hem, så är jag vid närmare eftertanke ändå inte så missnöjd med slutresultatet. Det blev inte som jag hoppats, men jag vet att järnvägsrälsen ligger kvar, att tågen fortsätter att anlända från grannstäderna och att det blir vackra himlar också i framtiden. Nya försök är som ni förstår inplanerade.

Att roa sig själv

När det är lite stiltje i fotograferandet kan man ägna sig åt projekt framför datorn och det underbara programmet Photoshop. Jag är långt från någon expert, men jag lär mig hela tiden och gissa om det finns mängder av funktioner jag ännu inte upptäckt.

Ett sådant projekt skapades av två bilder jag tidigare tagit just i syfte att skapa en tredje bild.

En vanlig och tråkig bild på en vanlig och tråkig grusparkering intill en ganska ödslig skogsväg i utkanten av Nyköping.

En av de leksaksbilar jag lekte med som barn och som bars fram ur förrådet vid ett besök hos mina föräldrar.

Cirka en timme framför Photoshop och vips har man skapat något som inte fanns i verkligheten.

 

 

Den omoderna skolan

Jag växte upp på landsbygden, en landsbygd där det förr fanns en skola på varje liten ort. Ibland fanns det t.o.m. två, som i Tystberga där det då fanns så många elever att alla inte rymdes i ortens skola. Min klass spenderade lågstadiet i en gammal skola med endast ett klassrum. Jag har många trivsamma minnen från denna. I mellanstadiet flyttades vi över till ortens egentliga skola där vi var runt 200 elever som gick. I högstadiet blev det att pendla till Nyköping där jag tillbringade tre år i en av stans fyra högstadieskolor. Efter högstadiet blev det tre år i en av stans två gymnasieskolor. Ja egentligen fanns det fyra då vårdlinjerna höll till i lokaler vid lasarettet och jordbrukslinjerna på Öknaskolan utanför min hemort Tystberga.

Oavsett skola och årskurs var det småskalighet som gällde. Idag ligger många skolor på landsbygden öde och inne i själva stan står en del skolor tomma. I dagens Sverige är det storskalighet som gäller, både vad det gäller själva skolan och klasserna som där går.

I närheten av min bostad står en skola tom sedan ett antal år.

Man undrar givetvis varför? Varför fick den inte vara kvar? Varför leker inga barn på den numera nedslitna skolgården? Varför rivs byggnaden inte om den inte längre ska användas till sitt syfte?

Nej, den står där den stått och ser allt mer nedsliten och öde ut. Nedan lite bilder som hämtade från en övergiven skola i Tjernobyl eller andra platser som människan övergivit.

Kanske att bilderna hade gjort sig bättre i svartvitt. Känslan när man ser övergivna byggnader framkallar dystra tankar och sedan spelar det ingen roll om byggnaden står på landsbygden eller i centrala delar av en stad. De vittnar om något som inte bara känns positivt, modernt eller innovativt.

Bara tiotalet meter från denna övergivna skola ligger Nyköpings nya gymnasium. En mastodontskola som inhyser merparten av kommunens gymnasielever och som brottats med ett antal problem sedan den byggdes.

Vissa vill ha storskaliga skolor med tusentals elever i stora klasser. Andra, som jag själv, föredrar mindre enheter med mindre klasser och färre elever. Vilka som har rätt lär det tvistas om i evigheter, men det viktigaste är ändå att våra barn får gå i fungerande skolor där både elever och lärare trivs och att de tillsammans åter gör den svenska skolan till en av världens bästa.

Spontant

Ibland kommer man på sig själv med att planera olika fotoprojekt långt innan de genomförs. Ibland blir inspireras man av bilder i sociala medier eller på andra bloggar. Så ibland kastar man upp kameran till ögat och tar rent spontana bilder.

Som när kastrullen i vilken pastan kokade skickade upp rök mot fläkten.  Kallas det ”rök” förresten?

Detta kan man väl kalla för ett godissug eller att ha huvudet fullt med tankar på sötsaker.

När jag promenerade hem från en fotosejour i hamnområdet med stativet hopfällt och kameran över axeln, kom dessa två änder simmande in mot kanten. Den vackra himlen avspeglade sig i vattnet, så kameran slets ned från axeln och bilden togs med de inställningar som var förvalda. Kanske inte det optimala i sammanhanget, men spontanitet handlar inte om att utföra mästerverk.

Det är väl spontant om något att lägga sig raklång på ett tågräls för att få en bild i marknivå på den glaslins som fångar bakgrunden i ett annat perspektiv.

Det gick på några sekunder när den nedgående solen speglade sig i fönsterrutorna på Nyköpings högsta bostadshus. Bara ett fåtal sekunder senare var rutorna lika mörka som de till höger på byggnaden.

 

Ett livsöde

Ni som följt denna blogg ett tag, vet att jag har en viss fäbless för kyrkogårdar. Nej, jag är inte religiös, men finner lugnet på dessa platser väldigt tilltalande. Dessutom är kyrkogårdar ofta väldigt vackra och ser man Photoshop som ett spännande verktyg kan man på dessa platser finna underlag till egengjorda skräck- och spökbilder.

Så ruvar kyrkogårdar på både spännande och tragiska levnadsöden. Kanske är det makabert, men visst finns det en viss spänning i att läsa namn och titlar på de gravstenar som pryder människors sista vila. Vilka var de, hur levde de…

Ett sådant levnadsöde sprang jag på när jag senast besökte Nya kyrkogården i Nyköping.

Jag är inte bekant med personen, men finner att han dog i unga år och var befäl i det svenska flygvapnet. Intresserad som jag är av att gräva i fakta så gick jag igång på Google. Vad föranledde att denna unga flygare bara blev 27 år?

Jag hittade på Forumet för svensk flyghistoria att ett flygplan från svenska försvaret kolliderade med ett värn vid start på Hallvikens flygplats i Jämtland den 11:e mars 1946. Bägge besättningsmännen omkommer, Lennart Wiklund och Hannes Nyberg.

Man kan säga mycket om Facebook, men här hittar man också väldigt intressanta uppgifter och sidor att följa. På sidan ”Soldattorp och indelta soldater” fann jag mer om olyckan och den unga man som ligger begravd på Nya kyrkogården i Nyköping. Detta är en offentlig grupp, så det är därmed tillåtet att förmedla fakta från den. Klicka på bilden och ta del av ett av många tragiska levnadsöden som vår historia bygger på.

I Stockholm finns en byggnad som kallas Tre Vapen. Här finns bl.a. en minneshall innehållandes en stor minnestavla över samtliga svenska flygare som omkommit under militärtjänst genom åren. Man kan läsa lite om detta på Svensk Flyghistorisk Förenings hemsida och Försvarsmaktens webbsida.

Färggrant hela vägen hem

Som så många gånger började den här kvällspromenaden nere vid Vattensportens hus. Nja, promenaden som sådan inleddes inte här, men väl detta blogginlägg. Kvällen bjöd på en färgpalett som bara himlen kan erbjuda.

Det är ganska lätt att förälska sig i den här typen av fotograferande. Många tycker det räcker med solnedgångar, soluppgångar, grynings- och skymningsbilder. Inte jag.

Från Vattensportens hus bar det av hemåt och givetvis måste man då passera mellan hamnbassängen och de hamnkrogar som ligger öde i väntan på våren. Är vatten med i bilden finns det alltid motiv att föreviga. Den här kranen är ingen vacker tingest, inte heller särskilt spännande, men ack så bra den gör sig i bilder med en betydligt mer spännande bakgrund.

Vände man sedan blicken och kameran lite till höger så fångades denna bild. Ni ser skillnaden i färger, bara genom att vrida kameran några futtiga grader.

Lite mer rosa i den första bilden och lite mer gult i den andra.

En sista blick bort mot Stadsfjärden och de båtar som ligger vid kaj, till synes året om. En ganska vacker vy i mina ögon.

Tvärsöver vattnet skådas detta välkända landmärke. Den f.d. silon som numera utgör bostäder åt ett antal Nyköpingsbor. Kanske inte stans vackraste byggnad, men väl en av de mer spännande och då talar jag förstås om förvandlingen från en trist och grå silobyggnad, till ett tämligen smäckert och läckert bostadshus.

Här kan jag säga att fler än jag passade på att ta bilder med den vackra himlen som lyser upp det nya bostadsområdet.

Som jag skrivit förut, så går man inte gärna hem utan att passera vårt kända slott. Klart att också det gör sig bra i skymningsljus även om solen nu hade nått så långt ned bakom horisonten att de vackraste färgerna hade försvunnit från himlen.

Nu gick det fort och bara tiotalet minuter och tiotalet meter bort så lyste skymningens sista färger upp horisonten.

Handhållen kamera och mörkerbilder kanske inte alltid är den bästa av kombinationer, men dagens systemkameror löser problemet på ett helt godkänt vis.

Det hade blivit ganska kylslaget, så det blev från denna punkt en ganska rask promenad hem. Fast jag var bara tvungen att föreviga vårt grannskap och en bild som känns ganska hemtrevlig.

 

I vårens tecken

Jag sticker emellan med lite vårtecken.

Kullen där jag placerade glaslinsen borde väl egentligen vara vit och inte klargrön?

Missförstå mig inte, för jag längtar till våren precis som de flesta. Men är det inte lite väl tidigt?