Olika teman

En dag när solen fortfarande värmde från en ganska blå himmel tog jag en cykeltur till ett område utanför Nyköping jag gärna besöker. Det blev, förutom motion, en härlig dag där jag testade att dela in den i tre delar. Då talar jag förstås om fotograferandet som fortfarande är en kär vän.

Från hemmet i Högbrunn bar det av på den gamla vägen förbi Arnö skola och ut på den hårt trafikerade vägen mot Nävekvarn. Innan jag svängde ut med cykeln på den, passerade jag under täta grenverk som bildade ett grönt tak ovan huvudet.

Strax efter denna dunge kan man blicka ut över åkern och mot ett rött hus som ligger där, tillsynes ganska avskilt men inte så långt från den gamla skolan och byggnaderna kring denna.

Den första anhalten blev Svanviken och fågeltornet där ute. Den långa spången var för något år sedan fallfärdig och stängd för allmänheten. Sedan ett år ligger där en ny och man har fått till det väldigt bra. Tyvärr tenderar växtligheten att gömma träbron, så vi hoppas alla att de ansvariga håller den under uppsikt och ser till att rensa undan sånt som hör naturen till.

Jag skulle fota fåglar. Vad annars fotar man vid och omkring ett fågeltorn? Så mycket bevänt med det blev det aldrig, då torkan gjort att marken bortom utsiktsplatsen var torr och därmed fri från de fåglar som brukar hålla  till här i mängder. Som vanligt hör man småfåglarna kvittra ute i grönskan, men som vanligt håller de sig osynliga. De två rackarna på bilderna nedan var de enda som dök upp och ville fotas.

Svalorna höll däremot show ovanför våtmarken, men att fånga dessa mästerflygare i farten är inte det enklaste, så jag lät bli. På träräcket fick jag kanske den bästa bilden, men inte på någon fågel.

Jag vet att det håller till rovfåglar här. Jag har sett dem, men de håller gärna till lite längre bort än mina förhoppningar. Svårt att få till bra bilder, men det var en rovfågel jag helst ville fånga. Det blev en lång väntan, så lång att jag till slut gav upp. Vad händer då? Jo, från skogsgläntan seglar den här fågeln förbi, som vanligt på lite för långt avstånd för att få den där bilden med stort B.

Svanviken är inte bara fåglar, insekter och andra djur. Växtligheten är frodig, ganska spännande och egentligen utmärkt om man är ute efter att fotografera just mindre djur som tidigare nämnda.

Nej, del ett under denna temadag lovade mer än det höll.

Del två skulle tillbringas däruppe.

På Nyköpings högsta punkt, Ryssbergsbacken.

Nu var jag inte så tuff att jag släpade med mig cykeln uppför slalombacken. Jag valde att ta bakvägen upp från Svanviken, en i.o.f.s. utmaning som heter duga. Upp kom jag dock och parkerade cykeln strax nedanför den allra högsta punkten.

Härifrån har man en fantastisk utsikt över hemstaden Nyköping. Har man ett teleobjektiv fastskruvad på kameran, kan man zooma in ganska bra på de ställen man väljer ut. Eller så försöker man få med så mycket som möjligt av den lilla staden med storstadshybris.

Temat gällde inte översiktsbilder och panoraman. Temat uppe på berget gällde att med närbilder fånga lite av den växtlighet och det djurliv som finns här uppe. Inte så mycket att orda om, men jag kände mig mer nöjd med resultatet här uppe, än det där nedanför.

Det tredje temat förevigades på andra sidan berget. På den långa och trevliga motionsslingan i strövområdet Ryssbergen. På sina håll går stigen bland tät växtlighet och kan därför vara lite mörk. Av den anledningen ställde jag in kamerans exponeringskompensation på -1.0 och punktmätning. Detta för att försöka framhäva själva motivet och göra bakgrunden mer mörk än den egentligen var.

Det här är en form av fotografering jag lärt mig uppskatta. Lyckas man kan man få med sig riktigt bra bilder hem. Jag är till dels ganska nöjd med resultatet, men inser att det kunde ha blivit bättre om jag hade lagt ned mer tid.

Så var det med det. Tre olika teman på en och samma tur. Det här med teman ska jag försöka återkomma till. Med fantasins hjälp och med inspiration från andra fotobloggare, ska jag nog komma på något.

Jag började inlägget med en bild på en röd stuga. Jag avslutar inlägget med en bild på en röd stuga, dock inte densamma. Vill man, kan man med cykelns hjälp ta sig runt hela vägen runt Lindbacke, Arnös skola, Svanviken, Ryssbergen och ut mot Gumsbacken. En trevlig tur som fler borde prova på.

Annonser

Den långa spången

-Har du gått på den där långa spången uppe vid Hållet?

Frugan frågade mig när hon kom hem från jobbet.

-Vilken spång?

Frågade jag och försökte erinra mig någon lång spång uppe i detta område där jag vistats många gånger genom åren.

-Vi gick där på lunchen idag. Den är flera hundra meter lång.

Det fick mig att fundera ännu ivrigare. En spång som är flera hundra meter lång uppe på Hållet. Själva Hållet är ju inte ens så stort att området är flera hundra meter i diameter. Hur kan jag ha missat det, tänkte jag och började tro att frugan skojade med mig. Hon var ihärdig och under en promenad i somras ville hon visa mig.

Hållet för er som inte är från Nyköping är ett litet trevligt friluftsområde alldeles i utkanten av Nyköpings centrala delar.

Jodå, spången låg där mitt emellan ett par av de stigar som slingrar sig i området.

Spången går över en mosse som under våta perioder kan vara väldigt sank. Jag har gått på den tidigare och anledningen till att jag inte kände igen beskrivningen är att den inte är flera hundra meter lång. Jag mätte när vi gick över den och den är väl cirka 70-80 meter från ena till den andra änden, alltså inte flera hundra meter.

Det här med avståndsbedömning kanske inte alltid är så lätt och jag var tvungen att dra lite på smilbanden när vi traskade på de ditlagda plankorna.

Till den här spången och mossen återvände jag några veckor senare och syftet var att fotografera växter och djur. Med mig hade jag en kombination av gammalt och nytt. Första gången vi var i USA köpte jag ett kombinerat tele- och makrobjektiv, ett SIGMA 70-300 mm F4-5.6 DG Makro. Det var flitigt använt i början, men har mest blivit liggande sedan jag köpte mitt NIKKOR reseobjektiv. Fast ibland brukar jag använda det för skojs skull och det håller trots allt måttet väldigt bra. Till detta ville jag prova min från Kina inköpta ringblixt, faktiskt ett av de bästa köp jag gjort därifrån.

Det var tänkt att bli ett litet test med gammalt och nytt och förhoppningsvis många makro-bilder. Lite besviken fick jag konstatera att växtligheten runt spången var sparsmakad och att såväl stora som små djur höll sig borta. Inga fjärilar, inga sländor, inga spindlar, inget av någonting.

Jag valde att istället ta en lång promenad runt hela Hållet för att sedan bänka mig vid Frisksporttorpet och där fanns de…

Nedan en liten kavalkad av de bilder jag tog med mitt något ålderstigna objektiv och min tämligen nya ringblixt.

Jag blev trots allt ganska nöjd med resultatet. Samtliga bilder ovan är tagna med objektivet inställt på makro-läget (200-300 mm) och därmed på ett tämligen långt avstånd från motiven, men med ringblixtens hjälp gick det ändå att få till ganska skarpa bilder.

Ibland är en kombination av gammalt och nytt inget att förkasta och jag skulle inte bli förvånad om jag kommer att använda denna vid fler tillfällen.

Saltgruvan

Jag skrev i förra inlägget att det blev ett planerat besök under resan till Krakow. Lite om detta ska jag berätta nu.

Vi klev upp ganska tidigt och gick direkt ned till frukosten på hotellet. Detta för att kunna utnyttja dagen och framför allt för att ta oss till det utstakade besöksmålet. Efter en god frukost och lite toalettbestyr tog vi trapporna ned (sällan hissen) och gav oss ut på gatorna i Krakow.

Japp, precis som morgonen innan regnade det. Nu fanns inga planer på att traska runt i staden, sitta på uteserveringar och ta bilder på olika sevärdheter. Därför gjorde det inget att det regnade och vi var dessutom förberedda på detta. Vi gick den ganska korta biten bort till resecentrumet, varifrån vår färd mot målet utgick.

Man kan välja att ta separata bussar i vilka även entrébiljetter ingår, lokalbussar eller små minibussar som inte stannar vid varje hållplats. Vi tog den sistnämnda och gav oss iväg genom ett hårt trafikerat Krakow mot den lilla staden Wieliczka, cirka 13 kilometer från Krakow. I denna lilla stad ligger en enorm sevärdhet som drar oerhört mycket folk.

Saltgruvorna.

Dessa saltgruvor sattes i drift på 1200-talet och är idag en av världens största som är i drift. 1978 togs Saltgruvan upp på Unescos världsarvslista som en av de tolv första.

Som alla turistmagneter drar också denna sevärdhet mycket folk. Runt 1 200 000 besökare per år räknas komma hit och det märktes. När vi klev av den lilla bussen strax nedanför uppfarten till gruvan, var det en strid ström av människor. Vi kommer upp till entrén där ett antal köer ringlar sig både till själva entrén till gruvan och vad vi förstod var biljettförsäljningen. Kön till att köpa biljetter såg inte så lång ut, bara till hörnet på den lilla byggnaden. När vi kommer till det hörnet, ringlar kön vidare bort mot även nästa kö och väl där ringlar den vidare till nästa. Vi stod nästan en timme i kö, varav 50 minuter i regn. Kanske ingen bra start och visst tusan svalde jag en och annan svordom och dolde en del ilskna blickar.

Så småningom kom vi ändå in efter att ha köat i kön för enskilda besökare som ville ha engelsktalande guide. I grupper á 50 personer följde vi så den kvinnliga guiden nedför trapporna till gruvan. Första stoppet var 402 trappsteg och 65 meter ned i marken och där började vi få information om gruvan och dess historia.

Räknar man samman alla gångar utgör dessa en sträcka av 300 kilometer. Gruvan som har sex olika nivåer är hela 327 meter djup. Så långt ned tog vi oss aldrig, utan som längst var vi drygt 130 meter ned i marken. Den runda som tar besökarna runt i gruvan är cirka 3 kilometer och rör sig i tre av gruvans nio nivåer.

Att ta bilder i detta mörker är av naturliga skäl inte lätt, men bilderna nedan visar lite av det man får se. Vissa miljöer är uppbyggda på senare tid och visar lite av den verklighet som mötte arbetarna förr. Det vimlar också av konstverk som alla är skapade av de arbetare som haft sin arbetsplats här genom åren.

När man gick där i de mörka gångarna, de stora salarna och nedför de slingrande trapporna, fascinerades man av de konstverk som kantade vägen och som var skapade av de material som utvinner salt. Vi fick tipset av guiden att slicka på bergväggarna och konstverken för att känna saltsmaken och det gjorde man. Det smakade verkligen salt. Tar man djupa andetag så är det tydligen också hälsosamt, så det gjorde vi förstås.

Vi tog oss allt djupare ned i gruvan och vi blev alltmer imponerade av det vi fick se.

Bilden ovan är tagen i en mörk del av gruvan som gjorts till en liten kyrka med altare, sanatorium och bönbänkar.

Vidare ned i gruvan och vi passerar mäktiga salar där man knappt ser taket, underjordiska sjöar med klargrönt vatten och svindlande gångar som sträcker sig på smala träbroar högt upp längs med väggarna. Sedan kommer man till den mäktigaste av alla mäktiga salar och från en höjd ser man ned på denna innan man kliver nedför långa trappor.

En enorm sal, utsmyckad med gigantiska ljuskronor och konstverk uthuggna i berget. Guiden berättade att de tog gruvarbetarna 60 år att färdigställa denna sal och man kan inte bli annat än full av beundran. Här fick ISO-värdet på kameran skruvas upp rejält, för att använda blixt är inte att rekommendera i miljöer som denna. Jag provade några bilder, men det blev totalt misslyckade.

Kom ihåg att bilderna ovan är skapade av gruvarbetare och formade av de material på plats. Förutom ljuskronorna då förstås. Imponerande, eller hur?

Lika imponerad blev vi när vi trädde in i en sal lite längre bort. 60 meter till tak är det i denna sal vars tak bärs upp av enorma träbjälkar mellan smala trappor slingrar sig upp till toppen.

Vill man gå dessa och andra trappor högst upp i de olika bergrummen måste man tillhöra speciella turistgrupper som har tillåtelse att göra detta. I någon av rummen kan man ta en hiss upp till toppen för en liten summa pengar. Det fanns inte tid och intresse av något sådant, men jag är säker på att detta hade varit mäktigt.

Det sista rum vi passerade innan vi kom till slutmålet var detta.

Det finns en lite tråkig historia kring denna. Guiden berättade att man förr hade en båt som turister kunde ta mellan olika vattenfyllda rum. Tyvärr finns det idioter överallt i världen och i detta rum hade ett gäng tokstollar lyckats ta sig in för många år sedan för att ha ett underjordiskt party. Givetvis skulle de ta båten som låg förtöjd och givetvis kantrade denna med den tragiska följden att sex ungdomar drunknade. Vattnet är så salt här att ungdomarna inte lyckades simma under den kantrade båten för att på så vis undkomma drunkningsdöden.

Detta ledde till att man helt sonika avlägsnade möjligheten att ge sig ut på guidad tur med båt i den underjordiska sjön. Madonnan på bild är en senare skapelse till minne av de omkomna.

Efter det här rummet ligger ett annat stort rum där det finns möjligheter att äta, toaletter och souvenirbutiker. Här tänker man inte på att man befinner sig i ene gruva 130 meter under marken. En lång promenad på egen hand leder besökarna bort till hissarna. Två hissar finns det och dessa rymmer tio personer och här skulle man då få känslan av hur trångt gruvarbetarna har det när de både nu och då tog sig till och från sina arbetsplatser.

Därmed var detta besök över och vi tog oss tillbaks till Krakow, den här gången med lokalbuss. En bumpig färd i en fullsatt buss. Ingen direkt angenäm hemresa. Åker ni till Krakow måste ni givetvis besöka saltgruvorna i Wieliczka. Det är svårt att med ord och bilder illustrera verkligheten. Den måste helt enkelt upplevas och jag lovar att ni blir mäktigt imponerade. Bara ni klarar av att uthärda de långa köerna utanför.

Här kan du läsa mer om gruvan…

…och här kan du se en film med bättre bilder än mina.

Krakow – en guidad tur

Spontanitet vinner ibland över planering, bara tid finns. Frugan och jag hade egentligen inte planerat några resor den här sommaren. Lite arbete på och omkring lägenheter fick bli prioritet nummer ett, men vi hade ändå pratat lite om ifall…

Det blev två resor, korta, men ändå resor. Den första gick till Västerås och Steam Hotel, vilket ni kunnat läsa om i tidigare inlägg. Den andra resan blev väldigt spontan, detta under vår sista semestervecka och vi landade i…

…Krakow.

Först tål det att berättas om resan hit, vilken var en historia i historian.

Att en avresa blir försenad är väl något de allra flesta flygresenärer varit med om. Flyget från Skavsta var försenat, dock inte mer än 30 minuter och så långt allt väl.

Flygresan blev lite skumpig på slutet, beroende på en viss turbulens. När vi är cirka 15 minuter från landning, säger piloten i högtalarna att flygplatsen i Krakow är stängd p.g.a. ett häftigt åskoväder och att man nu letade efter andra alternativ. Ett alternativ ropades så småningom ut och det var flygplatsen i staden Rzeszòw, 20 mil från Krakow. Jippi, tänkte vi och tänkte på incheckningen på hotellet som hade öppet till 22:00 och klockan när vi landade i Rzeszòw var runt 21:30.

Nu fick vi vänta på att bussar kom för att hämta upp alla passagerare och det tog cirka en timme. Okej, tänkte vi. Incheckningen är körd, men vi får ändå se lite mer av Polen. Jojo, de 20 milen företogs på E40 i nästan kompakt mörker, så att särskilt mycket av det polska landskapet fick vi aldrig se.

Vi kom så småningom fram till Balice, som flygplatsen i Krakow heter. Nu var klockan lite över 01:00 och nu uppstod nästa problem. Både anslutningsbussar och tåg slutar gå vid midnatt och därför blev det taxi. Några väntande taxibilar fanns inte vid hållplatsen, så vi ställde in oss att försöka ringa efter en taxi och på knagglig engelska försöka göra oss förstådda. Då klev hon fram…

…den unga polska tjejen som var med på samma plan som oss. Hon hade varit på bröllop i Sverige och skulle nu hem till Krakow där hon bor. Hon frågade oss om vi ville dela taxi med henne och anledningen var inte ekonomisk, utan samma anledning som gör många kvinnor rädda för att åka ensamma i taxi mitt i natten. Vi tackade ja och hon ringde en taxi, dock inte någon flygplanstaxi, utan en lokal taxifirma som är hälften så dyr (ett tips om ni åker hit). Vi kom iväg så småningom och under färden berättade hon om lite sevärdheter vi passerade, vad som finns att göra och vad man bör äta/dricka när man besöker Polen.

En trevlig resa till hotellet och chauffören stannade utanför entrén till hotellet Kosmopolita. Vi var tjejen tacksam och är det än, men nu var det detta med incheckningen. Redan innan avresan hade jag kontaktat hotellet och förvarnat om att vi möjligen kunde bli lite sena. Incheckningen stängde som sagt 22:00 och planet skulle landa någon gång runt 21:30. Personalen hade ordnat detta på ett bra sätt och med hjälp av instruktioner vi fått kunde vi komma upp på våra rum och när vi äntligen kom i säng var klockan närmare 03:00. Puh!

Dagen efter vaknade vi runt 08:00, vilket innebar lite för lite sömn. Efter en god frukost piggnade vi dock till och sedan ville vi utnyttjade tiden första dagen till att upptäcka stan, så upp på rummet, på med kläderna, kameran över axeln och så ut…

Klart det regnade, men det visste vi egentligen så både paraply och regnjacka fanns med. Lite surt när man ska upptäcka en stad, sitta på uteserveringar och fota vackra motiv. Fast det skulle bli bättre.

Från hotellet hade vi en promenad på cirka 200 meter till Gamla stan. Runt hela denna del av Krakow går ett parkområde man kan gå runt om man vill. När det regnar som det gjorde är det ganska behagligt att gömma sig under de täta trädkronorna längs med parkpromenaden.

Det skulle bli bättre skrev jag och regnet upphörde så sakteliga. Vi begav oss till Kazimierz, de judiska kvarteren som ligger några kvarter utanför Gamla stan.

Där satte vi oss och tog en fika och planerade lite inför dagen. Ett lite skamfilat område som bär märken från 2:a världskriget. Här filmades delar av Steven Spielbergs film ”Schindlers List” och sätter vi oss ner och ser filmen igen, kommer vi säkert att känna igen några av de platser vi passerade.

Många städer har en flod eller en å som delar staden. I Krakow heter den Wisla som med sina 1 047 meter är Europas 15:e längsta.

Krakow håller på att förändras som många städer runt om i Europa. Gammalt och nytt förenas sida vid sida och det är väl så det ska vara.

På en av broarna över Wisla håller de här figurerna till.

”The Lovers Bridge” heter den. Bron är 145 meter lång och längs hela sträckan hänger det lås som symboliserar kärleken mellan par som hängt dem där. Bron som öppnades 2010 är egentligen dedikerad till fader Laetus Bernatek som tidigt 1900-tal var drivande till uppförandet av sjukhuset i de judiska kvarteren.

Hänger på denna bro gör som sagt dessa skulpturer av gymnaster.

På andra sidan av Wisla kommer man till området Plaszòw, som till stora delar är det gamla judiska gettot som anlades under 2:a världskriget. Här är det gammalt och nött och här finns också en av två kvarvarande delar av den mur som omgärdade området.

Innan man kommer in i getto-delen, passerar man torget ”Heroes Square”. Härifrån avgick tågen med judar till lägren i Plaszow och Auschwitz. Hela torget är fylld med stolar som symboliserar kvarlämnade ägodelar till de som fördes bort mot sina öden.

I området ligger också ”Schindlers fabrik”. Den fabrik som industrimannen Oscar Schindler uppfört och där han under kriget anställde judiska arbetare från området som på så vis slapp föras bort till de olika lägren. Runt 1 000 personer uppges har räddats p.g.a. denna fabrik.

Vi tänkte oss ett besök här, men när vi kommer fram är det en kö på 70-80 meter utanför byggnaden.

Vi tar istället en promenad, men återkommer sedan för att se om kön minskat i storlek. Det hade den och vi ställde oss i kön, men plötsligt passerar en man som på bred amerikanska berättar att alla biljetter är sålda och att bara förbokade sällskap fick komma in. Vi trodde honom inte, men det visade sig vara sant och ett par hundra besvikna besökare fick snopet vända om. Ska man vara kritisk så är det naturligtvis bedrövligt att biljetterna till ett museum som stänger 20:00 är slut innan 14:00.

Vi fick istället läsa om museet och det får ni göra här om ni vill.

Det blev att gå över bron igen och upp mot Gamla stan. På vägen passerade vi basilikan ”Corpus Christi” från 1340.

En mäktig skapelse som blir än mäktigare när man träder in i den gigantiska hallen. Tyvärr är det som alltid svårt att ta bilder i mörka förhållanden, men med högt ISO så fungerar det ändå ganska bra.

En otrolig skapelse som jag gärna hade visat fler bilder från, men jag inser att detta inlägg blir långt ändå. Det finns en historia med svensk anknytning till basilikan, inte så kul dock. Några månader under hösten 1655 bedrev Carl X Gustav krig mot Polen och under detta krig belägrades Krakow. Basilikan ovan fick se hur den svenska armén stal värdeföremål och raserade interiören, vilken senare ersattes med nya föremål i en mer barock stil.

I nedre delen av Galma stan ligger det mäktiga slottet Wavel på en kulle.

Wavel är egentligen ett komplex av byggnader där det kungliga slottet står i fokus, men här ligger också Krakows domkyrka. Man ser bättre om man går upp för sluttningen och till baksidan av byggnaderna.

Väldigt vackert och från kullen har man också en bra utsikt över de mer moderna delarna av staden. Vill man besöka innandömet måste man köa och gissa om kön var lång hit också. Det ville inte vi och det var heller inget vi hade planerat. På vägen nedför kullen passerade vi den dominerande statyn i området. Tadeusz Kościuszko var en militär strateg som i slutet av 1700-talet och början på 1800-talet slogs mot både de ryska och preussiska arméerna och sedermera också med Amerika i kriget mot den brittiska armén.

Nog med information, förutom lite om Krakow som stad.

Krakow är Polens näst största stad med 1,5 miljoner invånare i regionen och 760 000 i själva staden. Krakow var faktiskt Polens huvudstad fram till 1596 då Sigismund valde att utse Warszawa till huvudstad. Lite mer svensk anknytning, då Sigismund var kung i Sverige 1592-1599. 1978 utsågs Krakows gamla stad till ett världsarv.

Nog med info som sagt. En trevlig stad om man håller sig till de gamla delarna och det är i Gamla stan och i synnerhet kring den stora marknadsplatsen. Nedan ett bildspel med lite bilder från denna och andra minnen från vår resa. Gjorde vi inget besök under dessa två dagar? Jo, ett mycket intressant sådan och till det kommer jag i nästa inlägg.

Klicka för större bilder

 

 

Lite ditt och lite datt

I väntan på en reseskildring får ni se lite bilder från den sommar jag mött på mina promenader och cykelturer. Bilder som inte riktigt passat in i de inlägg jag publicerat, men visst är väl sommaren slut nu?

Efter kommande reseskildringar blir det dock lite mer sommar innan vi går in i hösten med full kraft, dock inte längtansfull. Det finns så många bilder och upplevelser på minneskortet att jag helt enkelt inte hunnit med att ta tillvara på alla. Så först lite överblivna bilder, sedan ett par inlägg från nyligen avslutat resa och sedan några inlägg från den varierande sommar som varit.

En kväll när jag väntade på solnedgången vid Lindbacke ägnade jag ett antal minuter åt att fånga bilar i rörelse, mest för att få tiden att gå.

Detta kabelskåp står vid en trevlig promenadväg som tar vid efter ett dike man måste hoppa över. Vet inte vilken anläggning som hämtar sin kraft från detta, men så här ska det väl inte se ut?

Solen är på väg att gå ned över två snabbmatskedjor.

Ett gammalt bevis över en bangård som en gång i tiden var större än idag.

På spåret….

Sedan denna rovfågel som följde mig på tillräckligt långt avstånd. Närmade jag mig, så flög den till nästa stolpe osv. Vad det är för art vet jag inte, men jag har hört att det finns duvhökar borta vid Lilla Kungsladugården.

En skylt och inget annat än en skylt.

Strax utanför ett av Nyköpings industriområden råder lantlig miljö och när oväder är i antågande kan det blir ganska intressant bilder.

Ni har säkert märkt att himlen, träden, takåsarna och fälten är fulla av kajor i år? Kajår kanske?

Helgö har förlorat sin lanthandel sedan många år tillbaks, den lilla fiskeflotta som en gång fanns likaså och det fanns en gång lite annan verksamhet i det lilla området. Idag finns bara den populära kajakuthyrningen att glädjas åt, men visst är området lite under förfall?

På samma väg som man passerar Helgö passerar man Hånö. Vid Hånö står mig veterligt den enda väderkvarnen i kommunen, tyvärr på numera privatägd mark.

En ko som lapar sol intill vägen mot Nävekvarn.

Jag är i sedvanlig stil ganska dålig på detta med arter, men tror att detta är en tistelfjäril. Håller ni med om att det varit ovanligt många fjärilar i år? En följd av förra sommarens värmebölja?

Vackra växter. Bakom dessa skymtar ni något blått som inte är lika vackert…bajamajor.

Till sist en av dessa alltmer tama fåglar som håller till i vår lilla trädgård.

Som sagt, nu blir det reseskildringar och därefter några fler inlägg från den sista semestern som ABB-anställd.

En trevlig sport

Årets upplaga av Swedish Beach Tour är över för den här gången. Förhoppningsvis får vi se denna mycket trivsamma tävling på Stora torget i Nyköping även kommande år.

Både jag och frugan har fastnat för denna i sammanhangen ganska unga sport. Det finns mycket glädje, mycket gemenskap, en oerhörd ”sportsmanship” och en härlig inramning med dunkande musik och engagerade speakers. Publiken sitter också väldigt nära den lilla planen och detta skapar en närhet till de tävlande man inte ser så ofta i sportsammanhang.

Mitt inte tillräckligt starka ”reseobjektiv” på 16-300 mm fick utgöra min utrustning när vi parkerade oss på läktarnas kortsida. Har ni inte tittat på denna tävling, gör det nästa gång turnén kommer till Nyköping eller vilken stad ni än bor i. Förhoppningsvis kan följande bildspel inspirera till ett besök.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Västerås – Steam Hotel

Steam Hotel i Västerås är ett 18 våningar högt hotell som är beläget i ett gammalt kondenskraftverk vid Mälarens strand. 2005 presenterades ett förslag till kommunen om att göra om byggnaden till ett kombinerat museum och äventyrsbad.

Projektet fick namnet Kokpunkten där äventyrsbadet stod färdigt först och anläggningen öppnade 2014. Tre år senare öppnade Steam Hotel som i mångt och mycket är ett levande museum över en tid som flytt.

Hotellet har nått kultstatus och det märktes av den strida ström av människor som checkade ut och in. Äventyrsbadet som ligger vägg i vägg med hotellet är också oerhört populärt och väljer du att förboka hotellpaketet ”The Splash” ingår entrén till badet. Det pågick också en rejäl tillbyggnad av hotellet när vi var där, men om det är nya rum eller konferenslokaler man bygger till vet jag inte.

Att kliva in genom hotellets entrédörr är som sagt att kliva in i ett stycke svensk industrihistoria.

Kraftverket togs i drift 1917 och avvecklades så sent som 1992. Västerås ångkraftverk, som byggdes av Kungliga vattenfallsstyrelsen, var från början tänkt att användas som ett reservverk till Älvkarlebys kraftverk som stod klart några år tidigare. Kraftverket bestod av fyra tornpannor och redan när den andra stod klar 1937 var kraftverket Europas största. 1952 stod den fjärde och sista klar.

1960 byggde Västerås stad ett eget kraftvärmeverk och ångkraftverket blev mer och mer överflödigt. På 70-talet hade kärnkraften börjat utvecklas i Sverige och kraftverkets tillskott till elförsörjningen i landet minskade allt mer i betydelse och 1982 kom beslutet om att avveckla verksamheten, vilket då tog tio år.

Det unika med Steam Hotel är att mycket av interiören från verkets gamla dagar finns kvar. Väggarna nere i lobbyn, i en av restaurangerna, delar av rummen och de gemensamma utrymmena är original och det går att se spår efter tiden som var.

Andra detaljer från kraftverkets glansdagar finns kvar, om än i modererat skick.

När man checkar in på hotellet passerar man montrar med detaljer från förr, allt från gamla böcker till verktyg och utrustning. Själva disken är dock av det moderna slaget och bakom tjejerna som jobbar vid incheckningen står ett barskåp som i alla fall jag är avundsjuk på.

Från lobbyn kliver man sedan in i mörkret, för Steam Hotel har en väldigt nedtonad belysning. Många moderna hotell badar i ljus, men här är man återhållsam. Min vilda gissning är att man vill återskapa den verklighet som arbetarna jobbade i under kraftverkets nästan 100 år som industribyggnad. Det är mysigt och tillför en dimension till närvaron. Ett fåtal moderna lampor, levande ljus, eldstäder och så dessa fantastiska ljuskronor är av vad som erbjuds i belysning.

Så här ser det ut när man tar en drink i spelrummet på våning två och blickar ut över matsalen våningen nedanför. Apropå mat så åt vi en trerätters första kvällen. Man måste förboka för att försäkra sig om plats och det hade vi gjort. Måste säga att denna var något av det godaste jag ätit och frugan satt mittemot och nickade instämmande.

Hissarna är dock moderna i sitt slag.

18 våningar innehåller hotellet, även om den översta används som restaurang och bar.

Vi bodde på våning 7 med förvald utsikt över Mälaren. Rummen var lagom stora. så lagom med tanke på att man inte befinner sig på Steam Hotel för att sova eller vila. Vårt rum bestod av en fantastisk skön dubbelsäng och så de sedvanliga skåpen, lådorna och ett badrum/en toalett av modernaste slag. Jag har hört att rummen kan variera, men i de flesta syns spår av den gamla verksamheten. Tegelväggar, murade väggar och mellan våra inre och yttre fönsterglas låg en järnbalk som förmodligen användes till att stadga upp något. En vägg, en maskin, en travers…?

Här kunde man ligga i sängen på kvällen och morgonen och titta rätt ut över Mälaren, den småbåtshamn som ligger nedanför hotellet och bort mot de nya och vräkiga bostadskvarter som byggs intill.

Dämpad belysning ja. Korridorerna på våningsplanen var väldigt nedtonade, för att inte säga mörka. Endast upplysta med mindre lampor kunde man här ta del av konstverk från gammal industrihistoria inramad av soft musik från högtalaranläggningen. Nej, det var inte svårt att hitta till rummen om någon nu undrar.

Sista kvällen hade vi bestämt oss för att besöka baren på våning 18. Här ligger också en av restaurangerna, men eftersom vi hade ätit en bit mat uppe i centrala Västerås, var det bara dryck som gällde. Jag hade med min kamera till baren med förväntningen att solnedgången över Västerås skulle utgöra ett mäktigt avslut på vår vistelse på Steam Hotell.

Den kom och det blev ett antal bilder. Nu var varken jag eller frugan ensamma om att föreviga den vackra himlen över Västerås. Flera gäster satt med mobilen och knäppte bilder för fulla muggar. Att ta bilder genom glasrutor är sällan lätt och visst kunde man önska att det funnits en takterrass där kan kunde sitta och njuta av både kvällsbris och en solnedgång utan störande glas mellan lins och motiv. Jag förstår dock varför man inte har det.

Så var en trevlig minisemester på Steam Hotel till ända….not!

Det bästa återstod faktiskt. Hotellet har en spa-anläggning som inte går av för hackor. Vill man försäkra sig om en plats i denna bör man förboka ett paket där Voltage Lounge ingår. Har man inte gjort det, så får man chansa några minuter innan öppning (tre pass per dag) och köra på drop-in. Kvällen innan när det var tänkt att vi skulle utnyttja denna möjlighet var det kört. Fullsatt. Istället smög vi upp efter frukosten och lyssnade med tjejerna om det fanns plats och det fanns det.

Fem timmar får man utnyttja per pass och dessa fem timmar går fort, även om vi nu bara utnyttjade fyra p.g.a. hemresan.

Det blev fyra härliga timmar som vi inledde i inomhuspoolen…

Att ta med kameran på en spa-anläggning är det inte tal om. Fukten skulle göra det närmast omöjligt att ta bilder, för att inte tala om mekaniken som skulle skadas. Därav kom min lilla digitalkamera (Nikon Coolpix S9300) väl till pass. Den tar självklart inte lika bra bilder som min systemkamera, men fyller sin funktion väl.

Från inomhuspoolen och bastun (gemensam) gick vi in till relaxavdelningen där de står åtta stora bäddar där man kan ligga och slappa framför en tänd brasa. Väldigt mysigt och väldigt lätt att somna….

Sedan blev det mer bad, fast denna gången i utomhuspoolen…

Vattnet är tempererat om någon nu undrar. Dagen till ära var det en ganska behaglig utomhustemperatur, även om molnen skymde en klarblå himmel. Annars kan jag tänka mig att det är lite av samma känsla att ligga här på hösten och kanske också vintern (om poolen är öppen) som att ligga i den Blå Lagunen på Island.

Spa-anläggningen och givetvis också denna pool, ligger på hotellets sjunde våning och från poolkanten kan man blicka ut över Mälaren och bostadsområdena runt omkring.

Det finns också ett gym på anläggningen, men detta utnyttjade vi aldrig. Inte heller förbokade vi någon av de behandlingar som finns att tillgå. För att göra det sistnämnda måste man boka ett paket i förväg och inte använda sig av drop-in som vi gjorde. Det finns också en liten bar där man förutom dryck kan beställa enklare rätter med en touch av asiatiskt. Det gjorde vi och för första gången åt vi med pinnar. Det gick bättre än förväntat och tur var väl det eftersom vi hade ett tåg att passa.

Efter detta härliga besök i spa-avdelningen Voltage Lounge var så minisemestern över och efter en dusch så begav vi oss iväg mot Västerås resecentrum. En promenad på cirka en kvart.

Om jag skulle besöka Steam Hotel igen? Svaret är ett rungande ja och om bror och syster läser detta, kanske vi kan stråla samman och enas om ett datum när vi tillsammans kan tillbringa någon helg här framöver.

Läs mer om Steam Hotel här

Är ni intresserade av gamla bilder från Ångkraftverkets glansdagar kan ni besöka den här sidan