Sörmlandsleden är ingalunda någon ny bekantskap. 50:1 var det däremot.
50:1 är namnet på den sträcka av Sörmlandsleden som sträcker sig genom Frillingsmossen och till sjön Björken i Västerljungs socken.
Frugan och jag fick låna frugans dotters bil då hon besökte oss i helgen för att träffa vänner och träna cykel inför stundande Vätternrunda. Sörmlandsleden vandrar vi varje vecka, men nu när vi fick chansen tog vi oss längre bort än de sträckor som går i utkanten av Nyköping. Det blev till mina gamla hemtrakter där vi svängde av vägen och upp i de sörmländska skogarna mellan Bälinge och Nynäs.
Vi parkerade bilen vid Bråfalls såg (återkommer till denna) och gav oss ut på sträcka 50:1.
En väldigt varierad sträcka som inleddes ganska plant bland björkar och andra lövträd. Spångar och broar har placerats längs stigen då både vattendrag och ganska sank mark förekommer. 50:1 är tämligen lättvandrad, utan egentliga höjdskillnader. Några hundra meter efter vår start bar blev det stundtals väldigt kuperat när sträckan gick över en bergsknalle.
Nedanför denna fortsatte stigen i vad man kan kalla trollskog. Tät barrskog, lummig mossa och branta bergssidor för tankarna till Ronja Rövardotter och Rumpnissarna som levde just i marker som denna.
Cirka fyra kilometer genom denna varierande och vackra natur och vi var framme vid en av de två Frillingsjöarna.
Vackert belägna långt därinne i skogen ligger de välkomnade för vandrarna. Det var knappast läge att bada, men jag kan tänka mig att det tas ett och annat dopp under högsommaren när besökare på Sörmlandsleden kommer hit efter flera kilometers vandring. Vi nöjde oss med att beundra naturen, tystnaden och de fåglar som kvittrade därute bland vegetationen.
Trots att jag växt upp bara en mil härifrån, hade jag ingen aning om att skogarna häromkring gömde på dylika skatter. Min fars faster bodde i trakterna och vi besökte henne ofta i det lilla torp som passeras om man tar sig ut på skogsvägen från Tegelkällan mot Bråfalls såg, men så här långt ut i markerna tog vi oss aldrig.
Efter några hundra meter från sjöarna kommer man fram till en spa-anläggning.
Jodå, den ligger mitt ute i skogen och har säkert en och annan besökare under året.
Lite humor i detta förstås, men så här ser anläggningen ut.
Jag vet att vildsvin förekommer i ganska riklig mängd här ute. Vi såg spår av dem i markerna där de bökat upp i jakt efter föda och de spår man lämnat efter sig när man ätit. Tack och lov mötte vi inte några. Jag har stått en meter från en bastant vildsvinshane och insåg snabbt att en sådan vill jag inte möta i skogen. I synnerhet inte om det finns ungar med i bilden. Det mötet skedde vid Öster Malma och vid det tillfället skilde ett stängsel mig och besten.
Som sagt är terrängen på sträcka 50:1 väldigt varierad. Tät skog, myrmarker, sjöar och öppen terräng.
Förutom träd, buskar och sly är det ganska sparsmakat med blommor längs stigen. En och annan vitsippa, blåsippa och denna blomma som jag först trodde var just en vitsippa, men icke.
Ser ni skillnaden? Jag gjorde det först när jag studerade den i markläge. Vad blomman heter? Har ingen aning.
Det här är en gammal skog, näst intill urskog på sina håll. Om det är åldern eller stormvindar som åstadkommit detta vet jag inte, men påfallande många träd låg på marken med rotvältorna pekande ut mot stigen.
Någon kilometer senare anlände vi denna trevägskorsning.
Vi skulle gå åt höger, men vår dragning till vatten fick oss istället att ta till vänster. En vältrampad stig förde oss mot en annan sjö jag inte känt till tidigare, Björken.
Björken är större än de två Frillingsjöarna och efter en snabb googling fick jag reda på att den är 1,35 kvadratkilometer och ligger 29,1 meter över havet. I sjön har man fångat abborre, gärs, gädda, lake, mört och nors, så även här ute i skogarna rör det sig under ytan.
Det mest intressant hittade vi dock intill sjökanten. Det var inget berg vi stod på när vi blickade ut över sjön. Det var kalkstenshällar och dessa hade gröpts ur på ett säreget sätt.
Kanske svårt att se på bilden, men decimeterstora och runda skålar har formats av tidens tand. Väldigt speciellt.
Nu gick vi tillbaks till trevägskorsningen och fortsatte ned mot Månbacken.
Här vid Månbacken ligger det två övernattningsstugor. Den största har fem madrasserade britsar och den lilla har fyra. El och rinnande vatten finns inte, men väl en öppen spis och en vedkamin. Stugorna kan bokas genom Nynäs vandrarhem.
Här valde vi att inte gå den lilla vägen ned mot väg 219, utan vi fortsatte upp i skogen och vidare längs med leden. Nu ändrades terrängen och åter var det lövträden som dominerade. Det blev mer plant och lättgånget och plötsligt kom vi till en glänta med en gammal husgrund som låg inbäddad i grönskan. Här låg en gång ett gammalt torp vid namn Smedstorp. Nördig som jag är på gammal historia, vill jag gärna tro att namnet syftar till det yrke som dåvarande ägare hängav sig åt. Vi pratar om tidigt 1900-tal och en tid när inga vägar fanns att tillgå, åtminstone inte vägar i den skepnad vi vant oss vid. Det är och förblir ett stort intresse för mig. Hur levde människorna på den tiden? Hur tog de sig fram i skogarna, i synnerhet på vintern? Var gjorde de sina inköp av varor och hur forslades dessa hem? Generation mobil och dator ställer frågorna.
Vår vandring fortsatte i vacker natur och snart dök det upp en vattensamling framför våra ögon. Ni som varit ute vid Svanvikens fågeltorn skulle känna igen landskapet. Lite av sumpmark och samma vegetation som man kan se på denna härliga plats. Det här brukar innebära större vattensamlingar i dess närhet, som en sjö eller en å som rinner genom landskapet.
Mycket riktigt. Snart skymtade vi siluetten av en välkänd byggnad i soldiset.
Karlfors kvarn. Denna byggnad som ligger intill kustvägen har passerats många gånger genom åren. Bara vid ett tidigare tillfälle har det ägnats mer tid åt denna f.d. arbetsplats. Mer än en gång har det kastats ett öga när man dundrat förbi i bil och mer än en gång har man funderat på att stanna och inspektera kvarnen mer närgånget.
Karlsfors kvarn byggdes 1827 av Carl Bonde på Nynäs. Här pågick verksamhet fram till 1945, men därefter lämnades kvarnen åt sitt öde med följd att stora delar av taket ruttnade och mycket av inredningen förstördes. En annan uppgift säger att det maldes störa mängder mjöl så sent som 1956 (urklipp från SN). Vad som är sant får den som vet gärna berätta. Den vattensamling som syns bakom kvarnen är den damm som anlades för att samla vatten som rinner från sjön Björken. Den smala stig vi kom på var förmodligen den väg som mjölnaren tog när han skulle reglera vattenflödet från sjön till kvarnen.
Tyvärr är dörrarna in till byggnaden låsta. Jag förstår givetvis det nödvändiga i detta, då kvarnen mer eller mindre fått förfalla och det kan lura faror bland murkna golvplankor och gistna väggar. Sedan har vi givetvis det här med det moderna gisslet, vandalismen. Kanske tur att besökarna hålls ute trots allt, men nörd som jag är på gamla historiska platser hade jag gärna traskat runt därinne för att insupa svensk historia. Dessvärre var baksidan avspärrad p.g.a. rasrisk, så vi kom aldrig tillräckligt nära för att se det stora kvarnhjulet som finns kvar.
Från Karlstorps kvarn gick vi ett par kilometer på asfalterad väg. Det gick förvisso en smal stig upp i skogen intill kvarnen, märkt med Sörmlandsledens orangea färg, men vi valde den stora vägen för säkerhets skull. Här har jag som sagt passerat i bil många gånger genom åren, men först nu insåg jag vad som missats. Den vackra sörmländska naturen på nära håll.
Hade vi inte gått, utan åkt bil, hade den här mjölkpallen framför en charmig byggnad i rött med vita knutar, passerats utan att vi lagt märke till den.
Ett tips. Ställ bilen och använd benen, eller åtminstone cykeln. Ni kommer att upptäcka naturen och landskapet på ett helt annat sätt.
Vi vek av från väg 219 och upp på den lilla grusväg som leder till Bråfalls såg från det andra hållet. En ganska tragikomisk syn mötte oss direkt.
Det finns folk till allt, det är uppenbart.
Några hundra meter senare var vi åter vid utgångspunkten för vår härliga vandring. Bråfalls såg.
Även den har en historia, vilken man kan ta del av på en skylt intill parkeringsplatsen.
Fast innan vi utforskade sågen närmare, så satte vi oss ned vid ett av de bord som finns och drack en välförtjänt kopp kaffe, med riktigt onyttiga bakverk till för att återskapa alla de kalorier vi förlorade på vandringen.
Bråfalls såg kan man besöka invändigt. Lite på egen risk då flera av golvplankorna sett sina bästa dar.
Taket får väl sägas vara mer bastant än byggnaden i övrigt.
Fast väl inne möts man av svensk kulturhistoria där dåtidens arbetsredskap finns kvar i väldigt bra skick.
Dörren till nedre våningen var låst, så där kom vi tyvärr inte in. Intill kvarnen ligger husgrunden till en stuga där jag förmodar att de som utnyttjade sågen bodde. Idag ser man bara spåren av byggnaden och mest bevarad är jordkällaren intill.
Jag har tyvärr inte lyckats hitta några gamla bilder på sågen, men visst vore det intressant att se hur sågen såg ut när den användes och bilder på de som en gång i tiden hade den som sin arbetsplats.
Bråfalls såg är inte bara en kulturhistorisk plats som du kanske bör besöka. Platsen som sådan är välbevarad med vindskydd, grillplats, toaletter och utegym. Självklart beroende på att Sörmlandsleden passerar här med ett par av sina sträckor. Sedan är självklart den sörmländska naturen värd att njuta av.
Sörmlandsleden är en pärla som fler borde nyttja. Inte minst för alla kulturskatter, spännande platser och nya upptäckter man möter på sin vandring. Ut i skogen med er!
