Äntligen!!!

Äntligen, utropade jag tyst för mig själv.

Gårdagens förmiddag ägnades åt en promenad på cirka 90 minuter. Den sista sträckan gick förbi Arnö och Myntans äldreboende. En ganska tråkig sträcka med idel asfalt och en hårt trafikerade väg på vänstra sidan. Jag tog därför en avstickare förbi Herrhagsskolan, ut på Arnö strandväg och sedan ut på den ganska nylagda gångvägen mellan Myntan och Kilaån. Lugnt, naturnära, behagligt och…

…där låg den.

En snok (Natrix natrix) som kröp ihop när den hörde mina steg och som gjorde sitt till för att verka skräckinjagande.

Nu är inte snoken farlig för oss människor, eftersom den saknar huggtänder. Den är förvisso Sveriges största orm, med en kroppslängd som kan uppnå 130 cm. Dess saliv är inte giftig, men kan förlama mindre byten som exempelvis möss och grodor. Snoken är en utmärkt simmare och trivs bäst i områden nära vatten.

Snoken förekommer i olika färger. Grå, svart, brun och lite grönaktig, men alla känns igen på de vita fläckar som syns i nacken. Dessa förekommer dock inte på den betydligt mindre Gotlandssnoken som bara finns på Gotland och öarna däromkring. Gotlandssnoken finns på den röda listan över djur som är utrotningshotade.

Snokar har ett säreget sätt att förvilla när den känner sig trängd. Den rullar över på rygg, låter tungan hänga ut och spelar död.

Källa: Skansen

Japp, det var årets första möte med orm. Så närgången vill jag egentligen inte vara ormar och i synnerhet inte när det gäller den mindre, men giftiga huggormen. Fast visst är de fascinerande…

Midsommar 2017

Som skrevs i ett tidigare inlägg är intresset för väderkartorna aldrig så stor som veckan innan midsommar. Man tittar på de olika tv-kanalernas nyhetssändningar och man kastar ivriga blickar i mobilerna för att se vilka mobiler som visar bäst väder.

Personligen brukar jag säga: ”Titta ut genom fönstret så ser ni vilket väder det är”.

Fast visst. En Midsommarafton brukar planeras långt i förväg och självklart är en lyckad Midsommarafton väldigt väderberoende. Vem minns inte farbror Melker och Saltkråkan när regnet plötsligt vräkte ned över uppdukat bord och själva har vi firat midsommar både i Nyköping och Dalarna och hört regnet smattrat på altan- eller carport tak. Midsommarvädret är viktigt.

Förmiddagen var här och apparna talade om att regnet inte skulle komma förrän vid 20-tiden, eller möjligen 23:00…eller var det 22:00? Hursomhelst var vi nio glada själar som trampade ut mot Örstigsnäs för en traditionsenlig sillunch intill havet.

Det rådde lite delade meningar om vädret var behagligt eller lite för kallt. När vi anlände kuststaden Nyköpings enda ordentliga havsbad (då räknar jag inte in de som finns i kommunens nordöstra delar) var vi ensamma och det brukar vi vara. Vi skymtade lite blått bakom molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Det gjorde det…under några minuter, men förhoppningarna om en klarblå himmel grusades ganska omgående.

Nåväl, borden dukades upp med traditionsenlig mat och dryck. Den medhavda midsommarstången placerades på strategiskt ställe och därefter ekade snapsvisorna över nejden och jag tror de som inte var på plats vid stranden var ganska glada över det. Några sångbegåvningar fanns inte runt bordet, men det kanske inte är så väsentligt? Sillen slank ned, den färska potatisen likaså och givetvis snapsarna av olika märken.

Midsommarafton brukar innebära badpremiär. Nu är inte dessa dagar de varma och härliga som i ungdomens dagar. Då tillbringade vi många midsomrar på olika öar i Tystbergas skärgård och det behövdes inte ens några snapsar för att ta sig ett dopp. Annat är det idag när temperaturen knappt orkar över 15° och regnet hänger i luften.

Dock var två av de kvinnliga deltagarna så modiga att de tog sig ett hastigt dopp. Kanske var de inspirerade av de tre barn och deras mor som kom och tog sitt ett dopp när vi satt till bords, eller så var det snapsen som gav dem mod, eller så ville de på allvar? Bra gjort, hursomhelst.

Efter några timmar vid Örstigsnäs bar det hemåt för den lika traditionsenliga jordgubbstårtan. Den här gången inmundigad hos bror och flickvän. Ett par timmars välbehövlig vila, en lika välbehövlig dusch och lite pyssel i vår lilla trädgård. I år var det nämligen vår tur att hålla i kvällens grillning och lekar.

Midsommarafton gick över till Midsommardag när de sista gästerna vände hem. Själv stöp jag i säng någon halvtimme innan, fortfarande efter sviterna av en förkylning som däckade mig i över en vecka. Då hade det utlovade regnet dragit in över Nyköping, några timmar senare än utlovat. Skönt med meteorologer som har fel….

Objudna gäster

Det här inlägget tillkommer som ett bevis på att varje trädgård bebos av objudna gäster som knappt är synliga för blotta ögat.

Vår vackra pion som vi förra året följde med nyfikenhet när den växte för var dag som gick, verkar blomma en vecka senare i år. När bilderna togs med makroobjektivet påskruvat, var blommorna fortfarande omslutna av ett skyddande hölje. Något annat jag fick se, var de små myror som ilade fram och tillbaka över blommor och blad. Så små att de inte syntes på en meters avstånd, men vid närmare koll fanns de också på andra blommor, som exempelvis blommorna på våra jordgubbsplantor.

Inte så mycket mer att orda om, annat än att makrofotografering är och förblir en utmaning. Att det ska vara så svårt att få skärpan där man vill ha skärpan?

 

Lite ont i baken

När vädret tillåter och de lediga dagarna inte är uppbokade, är en lång cykeltur ut på landsbygden ett ”nöje” jag gärna ägnar mig åt. Fast även nöjen kan ibland medföra baksidor och just baksidan (finare ord för röven) fick sitt den här dagen, precis som alltid är när jag sätter mig på cykeln.

Cirka 4,6 mil lång blev turen, något slarvigt mätt på en webbsajt där man kan mäta de sträckor man motionerar.

Färden gick förbi Söra och ut på Runtunavägen där målet redan var utstakat. Den här vägen har jag trampat många gånger, där både slutmål och sträcka har varierat. Vägen i sig är ganska trevlig att cykla, men några undantag där öppna landskap ständigt bjuder på motvind. Ni som brukar cykla ofta och långt känner säkert till det märkliga i att det alltid blåser just motvind. Cyklar man mot ett mål blåser det motvind och tar man samma sträcka hem, blåser det motvind. Ja, ni vet.

Fast turen bjöd också på vackra vyer, som här på sträckan mellan Runtunavägen och Lid.

Lid har varit slutmålet vid ett tillfälle, men den aktuella dagen vände jag 2 km innan den lilla byn. Närmare bestämt här…

…vid denna ofta fotograferade byggnad mellan Kappsta gård och Kappstasjön. Jag har försökt googla, men har inte hittat något som förklarar vad byggnaden använts till. Till synes är den övergiven, men någon gång för länge sedan har byggnaden använts av människor från området. Tar gärna emot tips.

Hur som helst är byggnaden ofta fotograferad, inte minst av mig själv. Olika vinklar, olika inställningar och en ganska simpel byggnad blir mer intressant än dess historia…tror jag.

Det var här jag vände, men jag hann inte särskilt långt innan den här lilla allén upp mot Kappsta gård dök upp i ögonvrån. Apropå Kappsta, har gården anor från 1600-talet, även om själva namnet Kappsta nämns första gången i början på 1400-talet. Utgrävningar har dock visat att det bodde människor här redan på järnåldern.

Som ni förstår hade vinden vänt när jag åter tog sikte mot Nyköping. Fast innan jag åter svängde in på Runtunavägen, valde jag att svänga upp mot Ånstabadet som ligger alldeles intill Kappsta. Bitvis en dålig grusväg och strax innan badet bar det nedför på en väg som fick en tvättbräda att verka jämn. Män och kvinnor med löständer eller peruk ska nog akta sig för att ta cykeln nedför denna backe. I skuggan såg jag inte tvättbrädan genom mina skitiga solglasögon och när jag passerade guppen kändes det som att varje ben i kroppen bytte plats och varje skruv på cykeln lossnade.

En kort uppförsbacke senare låg badet nedanför vägen. Visst kändes det lockande att hoppa i, väldigt lockande, men efter två veckor av efterhängsen förkylning insåg jag att premiärdoppet får vänta till midsommar. Fast det var skönt att gå lite runt badet och inte minst var det svalkande med en vind som blåste in från den lilla sjön.

Uppe vid grusvägen ovanför badet kan man göra två val. Ni som följde min gamla blogg, vet att jag i maj 2014 gjorde fel val och det fick förödande konsekvenser. Det misstaget gör jag inte om, även om jag numera vet vart vägen leder.

Jag tog dock det säkra före det osäkra och valde samma väg jag kom. Sakta krök jag förbi tvättbrädan nere i svackan strax efter/innan badet. Ut igen på den asfalterade vägen, men efter en kilometer stannade jag för att ta en bild jag såg när jag svischade nedför backen på vägen till Kappsta.

Ett hav av pioner som hade fått frugan att känna en tår i ögonvrån. Hon älskar nämligen denna växt.

Givetvis växte dessa lupiner intill kanten mitt i den långa uppförsbacken. I.o.f.s. ganska självklart när det bar nedför när jag passerade första gången. På ren vilja satte jag mig på cykeln och trampade hela vägen uppför. Snart var jag ute på Runtunavägen igen och väl där gjorde jag ett snabbt val. Jag ville inte cykla hem samma väg, så jag svängde höger där vägskylten visar Råby 9 kilometer.

En ganska trevlig väg att cykla, men inte så många motiv att fotografera. Inte förrän jag kom till en plats där det hänt tragiska saker och som jag tidigare inte besökt. Det berömda kalkbrottet.

Jag såg inga som badade, men på en klipphäll en bit bort satt ett gäng ungdomar. Nog ser brottet lockande ut med sitt smaragdgröna vatten, men under ytan lurar faror man ska akta sig för.

Sedan bar det hemåt på väg 53, men ett litet stopp vid Täckhammars bro blev det. Vacker vy, men det bruna vattnet lockar knappast till bad på samma vis som kalkbrottets smaragdgröna.

Jag kom hem så småningom, även om sträckan Täckhammars bro – Oppeby tillhör de tråkigaste man kan cykla i trakten. Öppna landskap, bilar som definitivt inte håller den uppgivna hastigheten och självklart motvind hela sträckan. 4,6 mil och ett antal timmar, men man känner sig såååå nöjd när man sedan sitter hemma med en pizza och en kall öl.

Fast lite ont i de bakre regionerna får man, trots vadderade cykelbyxor och sadelöverdrag med dämpande effekt. Kvällen innan cykelturen var jag på en trevlig fest med både kända och nya bekantskaper. Med på festen var en mycket trevlig kille som tillbringade hela natten på cykel runt Vättern. Det var plågsamt att se honom stapla fram mellan borden och dansgolvet och inte minst när han gjorde plankan i en av de förutbestämda tävlingarna. Det syntes att sviterna efter Vätternrundan fick honom att bita ihop. En av de övriga tävlandena lyckades han slå, men tyvärr föll han på målsnöret och blev tvåa. Fast med tanke på omständigheterna, måste man utbringa: Bra jobbat Eddie!

Att cykla 4,6 mil på några timmar framstår som en bagatell i jämförelse.

 

Meteorologens löften

Den närmar sig. För många är den årets höjdpunkt. Midsommarafton.

Finns det någon vecka under året där meteorologernas väderkartor röner så stort intresse som just denna? Jag tror inte det, om man nu inte bokat en solresa till Tylösand eller andra kända badorter i Sverige. Prognoserna som förmedlas rör upp känslor, de sliter oss mellan hopp och förtvivlan och vi planerar hela dagen efter den bild vi ser på meteorologens karta.

Moln är ingen önskvärd syn, för visst vill vi se en klarblå himmel och en tempmätare som pendlar mellan 20 och 25°. Fast när de ser ut så här, packas sillen och nubben ned i frysväskan och kompisgänget grenslar sina cyklar för vidare färd till havsbandet.

När man vaknar på Midsommaraftonens morgon och himmelen ser ut så här, börjar tvivlet infinna sig och med moloken stämma ringer man runt till vännerna och planerar alternativ.

För något år sedan tillbringade vi Midsommarafton i en carport iklädda tjocka jackor, huttrandes och hörde regnet smattra mot taket. Det sades att julafton samma år var mildare än just Midsommarafton och det var just precis så det kändes.

Hur lyder då årets prognos?

SMHI visar denna prognos…

…och norska YR denna…

Det ser väl skapligt ut, men årets premiärdopp får nog vänta, eller….?

Å andra sidan är meteorologer och politiker två yrkesgrupper som inte kan hålla sina löften, men som samtidigt blir förlåtna för att alla räknar med att deras prognoser är högst osäkra.

 

I ögonhöjd

Det säga att två motiv alltid ska fångas i ögonhöjd. Barn och husdjur. Fast givetvis får man en annan dimension av växter om man fångar dem på deras egen nivå. Visserligen innebär det lite mödor och människor som passerat 1,93 cm Stefan liggandes på magen, har nog haft svårt att hålla flinet borta ibland.

Oömma kläder är alltså vad som gäller när man vill uppleva blommor på deras naturliga höjd. Att man får med sig en och annan insekt hem, får väl räknas som ett oönskat inslag. Så länge det inte är fästingar som hittar in under kläderna, är det väl ändå ett umbärande man får stå ut med. Bilderna nedan är alla tagna vid och i skogen kring koloniområdet Anderslund i utkanten av Nyköping.

Lite på avstånd

Vissa djur vill man gärna krypa närmare när man fångar dem på bild, andra håller man gärna lite distans till.

Vid mitt besök vid Gälkhyttedammen för några veckor sedan, syntes många ormar svalka sig i det lite bruna vattnet. Givetvis på lite för långt avstånd och det var därför svårt att fånga dem bra på bild. I vanliga fall håller jag gärna lite distans till ormar, men i fall som detta får de gärna komma lite närmare.

Måsar vill jag gärna ha på avstånd, men de envisas med att hålla till i närheten med sina jobbiga skrik. Vem vet, kanske man råkar tappa en bit sockerkaka på marken. Vid samma Gälkhyttedamm sågs denna mås gå in för landning vid flera tillfällen, för att sedan simma några varv i jakt på något och sedan lyfta mot den ganska klarblå himmelen.

Vid Lindbacke verkar djuren vara sällsynt ”hariga”. Som denna hare som skuttade iväg så fort jag närmade mig.

Tänk om djuren förstod att majoriteten av oss människor aldrig skulle göra dem illa. Fast jag förstår dem. Många människor drar sig inte för att skada och t.o.m. döda för nöjes skull. Småfåglarna vid Lindbacke hörs, men syns sällan. Skygga förstås. Svanar brukar sällan vara skygga, men vid Lindbacke flyger de på behörigt avstånd när de landar och startar ute vid Svanviken.

Apropå svanar och deras förkärlek att röra sig nära människor. Den här var helt omedveten om de människor som satt på berghällarna och väntade på färjan mellan Vikbolandet och Kvarsebo. Det är nästan så man ibland tror att de poserar medvetet, för vackra är de sannerligen.

Vid fiket på Kvarsebosidan, satt flertalet svalor uppradade på taket vid uteserveringen. Svalor syns oftast på håll och är inte särskilt lätta att fånga på bild där de sveper genom luften. Man får därför ta chansen när chansen bjuds och sitter de så här stilla är det bara att bocka och buga.

Lite på avstånd kan man också få se andra saker. Som de här anläggningsarbetarna som håller på vid det nya bilcentret vid Hemgården. Jag tror skyddsombuden skulle ha ett och annat att säga. Min gissning är att arbetarna är inhyrda från ett företag i ett land öster eller söder om Sverige.