Delar av en etapp – del 2

För ett tag sedan vandrade vi delar av Sörmlandsledens etapp 37. Nu var det dags att ta den sista sträckan av etappen.

Då, liksom nu, valde vi en dag med mer moln än blå himmel. Inte medvetet, trots att det kan vara behagligare att slippa vandra under en stekande sol, utan av en slump.

Vi parkerade bilen vid Skeppsvik badplats, ungefär halvvägs mellan etappens början och slut. Första biten gick på samma stig som vi avslutade förra veckans vandring. Har ni läst om denna i det förra inlägget, vet ni att den delen av etappen är lite bergig, men väldigt vacker då den nästan hela tiden går jämns med vattnet.

Efter ett ta kom vi till början på slutet. Här kan man välja att fortsätta stigen, gå rundslingan eller ta den handikappanpassade vägen ut mot stora vägen.

Efter att ha passerat över Sjöskogsberget och innan vi kom in i Sjöskogen, passerade vi ett mycket välgjort vindskydd. Här hade en kvartett vandrare slagit läger över natten och när vi gick förbi höll ett par av dem på att göra lite morgonbestyr vid vattenytan.

Stigen gick åter något brant uppför och från bergknallarna hade man en fin utsikt över Bråvikens lite oroliga vatten.

Frugan tog sikte mot alla sjöfåglar som passerade ovanför eller i vattnet. Några segelbåtar skymtade en bra bit ut och på andra sidan Bråviken syntes siluetten av den kortlivade Marvikens kärnkraftverk.

Att ta sig uppför brukar vara ganska lätt. Att ta sig nedför brukar medföra lite större ansträngning. Härifrån bar det tämligen brant nedför och vill man inte tassa på klippskrevor och stenar, har ansvariga bundit fast rep man kan använda sig av.

Väl nere på planare mark satte vi oss ned för att vila benen och för att njuta av det vackra Sörmlandskusten erbjuder. Trots ganska täta moln var det en skön förmiddag vi bjöds på.

Från klipporna bar det nu in i Sjöskogen där tät skog och öppna marker med hög vegetation tog vid. Första tanken…fästingmarker.

Vi tror vi klarade oss från dessa små otyg som ställer till så mycket elände. Åtminstone har vi inte sett eller känt av dem i skrivandets stund.

Präst Uttervik passerades på avstånd innan vi kom ut på trafikerad väg. Här passerade vi en av alla öde byggnader man springer på under sina vandringar på Sörmlandsleden. I det här fallet en smedja (tack Patrik). Jag har, som en del av er vet, en liten fäbless för dessa historiska platser och ett intresse i att googla efter information om dem och deras forna invånare.

Inte långt från detta torp övergår etapp 37 till 38. Vi har vandrat 38:an, så här vände vi och tog oss tillbaks samma väg som vi kom.

Mycket av molnen hade nu skingrats och solens strålar letade sig allt djupare ned i skogen. Plötsligt lyste den lite dunkla stigen upp i ett skimrande ljus.

Det är bara att bocka och buga inför naturens skönhet. Inget ljud hördes utöver de olika fågelarternas vackra sång. Känns som att detta måste vara meningen med livet, för visst mår man bra av att vistas ute i vår vackra natur. Jag vet, en del föredrar asfalt, betong, trängsel och mycket ljud. Jag tillhör inte dom….

Etapp 37 är 6,5 km. Nu delade vi upp den i två omgångar, så tillsammans gick vi nog dubbla sträckan. Har man gjort det, så är man givetvis värd lite belöning. I det här fallet kaffe och nyköpt wienerbröd.

Fikarasten intogs på samma plats som under förra veckans vandring. Vid Skeppsviks badplats.

Då tänkte vi att det skulle vara skönt med ett dopp efter avslutad vandring. Vi hade då inte med oss badkläder. Det hade vi nu och därför….

Årets premiär. Om det var skönt? Inte det minsta!