Det glittrar i växtligheten

Det är första semesterveckan, men den inbyggda väckarklockan har inte riktigt förstådd det. Vaknar man vid 05-tiden och inte kan somna om, tar man på sig kläder, skor och beger sig ut på promenad. Efter ett lätt regn under natten är inte bara luften extra härlig. Det glittrar också som diamanter bland växtligheten.

Naturreservatet Lindbacke ligger inte långt från vårt hem och längs med denna går också en etapp av Sörmlandsleden. Hit går jag gärna, oavsett tid på dygnet och årstid.

Det här inlägget får delas in i fem olika sektioner. Först entrén till naturreservatet som den här morgonen inleddes vid Kilaån….

…och lite av det som växer innan man träder in i själva naturreservatet.

Regndropparna såg ut som små pärlor och ute i gräset glimrade det som på ett diamantfält. Hur nu ett diamantfält ser ut?

Det höga gräset gjorde både skor, strumpor och byxor våta när jag gick in genom passagen till Lindbacke och den mer låglänta delen av naturreservatet.

Det var fortfarande lite disigt och framför allt tyst. Inga bilar hördes från E4:an ett par kilometer bort, men heller inget ljud från de fåglar som håller till här. Jag hade hoppats att möjligen överraska någon morgontrött fjäril eller slända för att om möjligt få en bild på en sådan med regndroppar som glittrade på deras kroppar, men nej.

Istället kom det att handla om växter för hela slanten och här är några av de jag mötte på den låglänta delen av Lindbacke.

Så blickade jag över denna glittrande matta och upp mot den höglänta delen av området…

….där det inte växer lika många blommor och buskar, men där man får en ganska bra vy över ett slumrande Nyköping.

Fast visst kan den idoga hitta en och annan växt att föreviga här också.

Härifrån traskade jag nedför stigen och ut på det som utgör delar av Sörmlandsledens etapp 45. Här har gräset växt så högt att man dragit sig från att gå sträckan, men nu hade man gjort det mer framkomligt. Nu stod solen också högre på himlen och ett underbart ljus ramade in promenaden.

Stigen kantas förstås av en rejäl växtlighet, men det går inte att gå ned på knä och föreviga varje växt som ser intressant ut. Intressant eller ej, men här ett par av de växter jag passerade fram till….

….fram till den hage som leden passerar genom innan man når ut på allmän väg.

En sista blick bort mot Lindbacke och en bild tagen i motljus…

…och när jag står där brakar det till bakom ryggen och ett ljudligt bäääää…. ekar ut över nejden.

Tydligen hade jag väckt fåren som håller till i hagen och med en nyfiken eller möjligen ilsken blick i ryggen vandrade jag hemåt igen.