På bägge sidor väg 53

En lagom lång promenad är den som går på bägge sidor av väg 53 mot Oxelösund.

Det är en cirka 8 km lång sträcka, beräknat från och till bostaden. Först går vi över viadukten, förbi Teaterparken, Fruängsgatan ned, förbi butikerna på i Spelhagen och mot Arnö. Det här är en sträcka jag går till jobbet varje dag och den har jag egentligen sett nog av.

Bron över Kilaån är ett givet stopp på vägen, inte minst för att man kan fånga utsikten under olika årstider och väderförhållanden. Dagen till ära lystes morgonen upp av solen och när den just nådde över trädtopparna på Arnöhalvön dränkte den hamnen med sina strålar.

Nere till vänster i bild, står en häger och blickar in i vassen. På vad kan man undra?

Jag trodde först att Nyköping hade en häger som flög omkring runt Nyköpingsån, men det har visat sig att det finns ett stort antal till många fotograders lycka.

Arnö pågår annars en förvandling som heter duga. Jag läste i SN för en tid sedan att målet med Arnö är en framtida befolkning på runt 20 000. Det skulle innebära att man hunnit knappt halvvägs och åker du igenom området kanske du undrar hur detta mål ska vara möjligt att nå? Nu är det så att när politiker äntligen beslutar något får inget vara i vägen och redan nu ser vi hur naturen fått ge vika för nya och dyra bostäder, inkluderat delar av Sörmlandsleden. Snart nog lär bebyggelsen gränsa Linuddens naturreservat och hur detta kommer att tas emot av områdets djur och växter återstår att se.

Personligen är jag emot denna exploatering. Vill nu kommunens politiker nå målet på 75 000 invånare, finns det mindre orter att sprida ut detta mål på. Varför koncentrera alla satsningar på ett fåtal områden och låta kommunens övriga invånare finansiera detta?

Nej, sträckan från bron till järnvägsövergången mitt emot S:ta Katarina kyrka avverkar man gärna i rask takt.

Motljus är alltid en utmaning.

Har man väl hunnit gå över väg 53, blir promenaden mer intressant. Sträckan från järnvägsövergången till den stora riksvägen var förr en genomfartsled där även bilar kunde passera. Detta minns jag från tiden Arnö bara var några få byggnader ut mot Kuggnäs.

En gammal skylt pekar ut riktningen mot stan tillsammans med en inte lika gammal fru. Ja, det är fejkat.

På andra sidan Nävekvarnsvägen går vägen på gammal mark. På de ställen där asfalten gett vika, ses spår av den gamla kullerstensväg som passerar förbi Arnö gård. Här i trakterna brukar jag och min kamera gärna vistas. Inte bara p.g.a. de gamla byggnaderna, utan också p.g.a. djurlivet och naturen.

Så här på vintern är det kanske inte idealiskt att fånga djur och växter på bild. De kala träden och de skuggor de kastar över åkrarna fick bli dagens enda bild från området.

Snart var vi åter framme vid Kilaån, fast på andra sidan väg 53.

Ryssbergsbackens konstgjorda snö lyste vitt i en annars ganska färglös natur. Snacka om att varje vinter tvingas kämpa mot den alltmer nyckfulla naturen. Natursnö är numera en ganska sällsynt vara i trakterna runt Nyköping.

I backspegeln lyste solen upp vägbanan och skapade därmed ett ganska behagligt och fotogenetiskt ljus.

Som sagt, cirka 8 kilometer blev det och detta på en väg som bjuder på allt från nybyggda bostäder till åar och gamla kullerstensvägar. Fast det är på våren och sommaren denna sträcka visar sig från sin bästa sida…förutom då den trista sträckan från Kilaån till järnvägsövergången.