Vart är jag på väg?

Den något kryptiska frågan har egentligen inget svar, men det som finns där i andra änden kan lätt bli till en överraskning.

Till synes utan slut använder vi dem för att ta oss fram. Vägen, rälsen, ån, träbron. Vi vet vad som finns i dess början eftersom vi befinner oss där, men vi vet inte vad som finns i dess slut eftersom vi ännu inte är där.

Den långa grusvägen vandrar vi ofta och varje gång stöter vi på nya utmaningar och överraskningar.

På tåg som far fram på dessa räls har jag suttit ett antal gånger. Började redan under militärtjänsten när det pendlades fram och tillbaks till Linköping. Har fortsatt med mer nöjesresor till både Norrköping och Stockholm. Vad som väntat på slutmålet har alltid varit en överraskning.

Varför svartvita bilder, tänker nog en del av er? Svaret är enkelt. Den något gråmulna dagen i kombination med det lite färglösa landskapet passade temat bättre utan än med färg.

Nyköpingsån rinner genom Nyköping. Strax utanför Nyköping rinner den betydligt mindre Kilaån. Annat var det under bronsåldern och vikingatiden när båtar kunde ta sig från Östersjön och långt upp i Södermanland. Att läsa om dessa tider är minst sagt spännande. Nej, den ån har jag inte simmat i mot okända mål.

Träbron nedan leder genom våtmark och sankmark. Har man tur kan man i dess ände få se örnar och andra rovfåglar. Ja, jag har sett dem men på ett alldeles för långt avstånd för att bilderna ska vara värda att publicera. Ofta slutar promenaden ut till fågeltornet med bilder på småfåglar, svanar, änder och måsar.