Berget runt

Vem i hela friden längtar efter att få sätta sig på cykeln och dra till skogs den 4:e november? Jo, jag bl.a.

Gårdagen bjöd på ett härligt höstväder, långt från den fuktiga och grådisiga dag som möter upp oss i Nyköping idag. Frugan passade på att utföra de sista göromålen i vår lilla trädgård, så jag packade ryggsäcken, hoppade upp på cykeln och drog till skogs.

Fast först kunde jag inte låta bli att stanna till nedanför Stora Kungsladugården och den lummiga sträcka av Sörmlandsleden som leder bort till Lindbacke. Hösten visade sig från en färggrann sida, trots att merparten av trädens löv numera håller till på marken.

Den lågt stående solen kastade långa skuggor bort mot Gumsbackens köpcentrum.

En bit bort från Stora Kungsladugården och på andra sidan vägen ligger den här röda byggnaden. Av någon anledning brukar den fånga mitt intresse, inte minst när marken framför är täckt med vit snö eller gult rapsfält. Fungerar även en härlig höstdag som denna.

Mitt mål för dagen var skogarna bakom Ryssbergen. Hur löjligt det än kan låta, tänkte jag bara gå en bit bort från stigar, motionsspår och slå mig ned på en avskild plats för att bara njuta. Jag trivs bra, kanske t.o.m. bäst, avskärmad från asfalt, betong och stadens enerverande ljud. Man behöver detta ibland för att stressa ned och koppla bort tankarna på allt skit man läser om i tidningarna och ser på tv.

En plats som på bilden nedan är en sådan lite avskärmad plats där bara strimmor av solens strålar når ned.

Mjuk mossa, tystnad och eventuellt ljudet från kvittrande fåglar. Här tänkte jag tillbringa några timmar. Observera att jag skrev tänkte, för plötsligt hördes högljudda skratt och barnskrik från motionsspåret en bit bort. Jodå, jag hade planerat in dessa emotsedda timmar samtidigt som Friluftsfrämjandet hade en förlagt en tipspromenad med temat ”Halloween” i krokarna. Plötsligt rörde sig både ung som gammal på stigarna och längs med det stora spåret.

Snart var det inte fågelsång och vindens sus som dominerade bilden. Nej, det var motionärer i grälla färger och små barn som letade dödskallar under glada tillrop. Jaha, tänkte jag. Här lär det inte dyka upp några sällsynta fåglar eller rådjur som man kan fota. Därför blev timmarna bara minuter och jag började gå med cykeln mot nästa mål.

Ni kanske förstår vart?

Japp, upp på Nyköpings högsta topp där man på ena sidan har en ståtlig utsikt över skogarna i Kiladalen…

…och på den andra sidan en magnifik utsikt över…

Här brukar jag allt som oftast vara ensam och hit skulle väl inga barnfamiljer orka sig upp? Nä, några barnfamiljer dök inte upp, men plötsligt dök ett gäng stavgångare upp bakom krönet.

Inte bara en, inte bara två, utan ett helt gäng. Snart fick de sällskap av ett gäng hundägare som såg till att eventuella fåglar flög sin kos och ned mot Svanviken, alternativ skogen nedanför berget. Inte ens här fick jag sitta och filosofera och planera nästa fotosejour. Inte utan att man tittade upp på ett förbipasserande plan och drömde sig bort till fjärran land.

Så jag tog mig nedför vägen mot Ryssbergsbackens parkering och bort mot Kilaån som flyter förbi. Här kan man få se både rovfåglar, fiskar som hoppar och diverse andra djur i olika storlekar och format. Nu var det dött på den fronten och det enda liv jag såg i vattnet var detta löv som sakta drev med i åns rörelser.

Jag återvände till parkeringen vid Svanvikens naturreservat och begav mig ut mot fågeltornet. Här brukar man garanteras synen av fåglar i alla dess storlekar. Visst hördes en och annan fågel kvittra ute i vassen och våtmarken, men den enda fågel jag såg var denna häger som jag fick zooma in med full kraft för att ens kunna fånga på bild.

Det blev inte den dag jag tänkt mig, men jag får nöja mig med att det var skönt. Tio grader och en ganska värmande sol, den 4:e november. Förövrigt ett tack till de ansvariga för naturreservatet som gjort om trägången ut till fågeltornet. Sist jag var här var den väldigt nedsliten och nästan farlig att gå på. Nu har man gjort en hel ny och den var riktigt riktigt bra och lämpar sig även för rullstolsbundna.

Det blev att cykla hem och vägen gick förbi Ärila där världens mest säregna idrottsutövare håller till. Golfarna. Huruvida golf är en sport eller ett nöje är vida omdiskuterat, men de som utövar sporten/nöjet behöver inte mycket för att bege sig ut med klubbor och bagar. Kanske de inser att de måste stå där i vått och torrt för att få valuta för de pengar de tvingas satsa på sin sport/sitt nöje?

Vill man cykla från Ärila till Nyköping gör man det på en krokig väg där bilisterna tror att farten är fri. Det svischar förbi bilar i hög fart och ofta väldigt nära. Nej, jag har inte cykelhjälm och jag tror föga att en sådan hjälper om man blir påkörd av en bil eller buss som kommer farande i 80 knyck.

Vill man istället ta det med ro, njuta av naturen och knäppa lite kort, finns det chans till detta. Det här lilla torpet nedanför Arnö gård t.ex.

Vattenfalls enorma komplex gör sig bra på håll. Jag tog en gång en bild från samma plats som nu, men då under helt andra väderförhållanden. En grå himmel, med tunga regnmoln som drog in och kameran inställd på svartvitt. Jag måste erkänna att den bilden fångade mig mer än den nedan.

Från vägen svänger man snart av på en mindre cykelväg och där dyker det lilla röda torpet upp igen, fast sedd från andra sidan.

Är det inte förvånansvärt grönt i markerna, trots den sena årstiden? Jag tycker det i alla fall, fast längre in på cykelvägen ser man hur höstens färger fortfarande hänger kvar på grenarna.

Snart var jag hemma igen, men innan så var, stannade jag vid Kilaån för att knäppa detta sista kort.

Lite mer grönska på träden och man kan nästan tro att det är sommar.

Så är inte fallet och vi får vänta sju månader innan kortbyxorna åker på. En härlig söndag blev det hursomhelst, även om den lugna och tysta skogsgläntan får vänta på nästa besök, men det lär nog dröja…