På Sörmlandsleden med frugan

Sörmlandsledens sträckning mellan Lindbacke och Kastalen har blivit något av en favorit för oss som inte har någon bil. Frugan och jag alltså.

Sedan ansvariga gjort i ordning sträckan är det en mycket lugnande och vacker promenad som väntar. Det är vad man kallar ”mumma för själen”.

Är vädret fint som dagen till ära, blir promenaden en ren njutning. Den lilla ekorren som skuttade bland träden följde oss en bit och givetvis på ett lagom avstånd för att inte fångas på bild som önskades.

 

Själva Lindbacke bjuder på en växtlighet med för mig både kända och okända blommor. För att fånga dem på önskad nivå la jag mig raklång på marken medan frugan gick omkring med sin mobil, till synes inte lika intresserad av att ta bilder som sin hobbyfotograferande make.

Tack o lov växte en del vackra växter på buskar i lagom höjd för att jag skulle slippa lägga mig ned.

Lindbacke är ock träd, enar och buskar. Är förresten en en ett träd eller en buske?

”Are You Talking To Me”, tycktes kon säga och såg så där lagom kaxig ut. Korna som betar på naturreservatet är dock ganska beskedliga och blänger mest på naturälskarna som vandrar förbi och bland dem.

Det bar så ut på den nedtrampade stigen och ut på den nylagda träspången. Omgivna av hög växtlighet, fjärilar som blåste förbi som fladdrande löv och fågelkvitter, tog vi oss fram mot den historiska byggnad som Kastalen utgör. Vi som vandrat på Sörmlandsleden vet att intresset hos de ansvariga som sköter den varierar i hög grad. Från närmast ogenomtränglig växtlighet, till fina stigar, slingrar sig denna turist attraktion från Östergötland upp till Stockholm. Sträckan Lindbacke – Kastalen tillhör de väl skötta och är värd ett besök. Till skillnad mot min senaste promenad hade man också fixat till den sista sträckan, så att vi slapp ta oss på en smal och upptrampad stig genom meterhögt gräs där fästingarna bara väntade på mänsklig hud att attackera.

Sträckan i sig blir som allra vackrast när den slingrar sig jäms med Kilaån…

…och från en av träspångarna njuter man som bäst av utsikten.

Kan ju inte påstå att det ser lockande ut, men när vi stod där och blickade ut över Kilaån, kunde vi också se fiskar vid vattenytan, stora trollsländor som rörde sig mellan åns bägge sidor och när vi vände upp våra huvuden såg vi en rovfågel av okänd art som seglade förbi på lite för hög höjd för att bilderna skulle bli publiceringsbara.

Nog är det lite av vildmark som möter vandrarna ju närmare Kastalen och Ryssbergen man kommer. Det känns inte riktigt sörmländskt, om jag får säga. Eller gör det det?

Årets första nyckelpiga vaktade den sista övergången innan den korta backen upp mot den historiska ruinen.

Kring denna ruin är både växtlighet och djurliv rikligt förekommande. Vill man släpa med sig ett stativ och utöva makrofotografering finns ett och annat att utforska. Nu hade jag varken stativ eller makroobjektiv med och fick nöja mig med att zooma och använda blixt.

Det var en varm dag där vi gick med bara överkroppar…nja frugan fegade ut och behöll bh:n…och en stund välförtjänt vila och solbad hanns med innan vi vandrade hem igen.

Nu var det uppenbart att fler än vi hade tagit sig till Kastalen. Förmodligen inte samma väg som vi tog, utan i bil som parkerades på grusvägen 50 meter bort. Mitt i Kastalen, denna historiska ruin och turistattraktion, hade några individer ätit upp sin medhavda lunch och lämnat skräpet kvar. Jag blev så förb..ad att jag författade en insändare till Sörmlands Nyheter när jag kom hem.

SN

Individer som dessa hör hemma i städerna där de kan skräpa ned bäst de vill. Naturen och inte minst historiska byggnader klarar sig bra utan deras närvaro.

Dåligt samvete förväntar jag mig inte att de har, de små liven. Jag kylde ned irritationen på vägen hem och tur var väl det, för hade jag skrivit de ord som först dök upp, skulle insändaren aldrig publicerats…garanterat.

Ja-ja, en sista bild han jag ta innan vi svängde upp förbi Gumsbacken för vidare promenad på asfalt och bland betong.