I flera år har jag cyklat och ibland åkt bil från Nyköping till stans mest närbelägna bad, Örstigsnäs eller till det lilla naturreservatet Linudden.
Ni som bor i Nyköping vet hur vägen ut på halvön ser ut, men för er andra kan jag berätta att det rör sig om cirka fem kilometer i vacker natur. Nåja, nu börjar bebyggelsen hitta ut också hit och snart lär naturens ljud vara ett minne blott. Det här med utveckling ni vet…
I alla dessa år har jag passerat en skog jag varken kände till namnet på eller visste innehöll så mycket sevärt. Nu hamnade vi där tack vare syster, svåger och en lagom lång cykeltur. Jag syftar på Janstorpsskogen dit vi tog oss genom att svänga av cykelstigen och några hundra meter i öppen terräng.
Här, i denna skog, går det ett fantastiskt fint motionsspår och mindre stigar man kan ta om man så önskar. Vi valde motionsspåret på 5 kilometer och började så vandringen i härlig skog.
I den lägre terrängen stod skogen tät och grenverken som bara släppte igenom lite ljus dolde en vackert grön mossa som belägrade marken. Lite av samma John Bauer-känsla man kan se i vissa skogar. Lite trollskt kan man säga.
På sina ställen passerade stigen mer öppen terräng och vissa av dem lyste rapsen härligt gul. Om detta inte är ett säkert vårtecken så vet jag inte.
Vi gjorde en liten avstickare från spåret och begav oss på stundtals lerig mark till Strandstugeviken där det var tänkt att matsäcken skulle intas. Här har man byggt ett nytt och väldigt fint fågeltorn som jag besökte för första gången.
Från tornet har man en fantastisk utsikt över viken och den våtmark där fåglar av alla storlekar stortrivs. Jag med mitt zoomobjektiv och frugan med sin kikare passade på att titta ut över nejden…
…men fåglarna var inte så många den här dagen och de som ändå rörde sig därute var av de mer vanliga arter man kan hitta närmare stan. Någon fika blev det inte, då det blåste kyliga vindar från havet. Fast vackert är det.
Så vi fortsatte vägen tillbaks och in på spåret som går genom Janstorpsskogen.
Nu undrar ni samma sak som jag undrade. Varför har skogen döpts till just detta namn? Jo, i denna skog finns, eller rättare sagt fanns, fyra torp. Eriksberg, Gruvstugan, Gyllennacka och så Janstorp.
Av Eriksberg återstår bara en stenmur och husgrunden som man passerar på sin vandring. Torpet med det vackra namnet Gyllennacka har anor från 1378 (tänk att det bodde människor härute i skogen) låg insprängt i lummig grönska. Tyvärr återstår inget annat två husgrunder och en källargrop som alla är bevuxna med gräs och mossa idag. Ni ser området på bilden nedan.
Gruvstugan är av senare årtal. Den står intakt på en kulle, men är idag obebodd.
Det enda av dessa fyra torp som idag inhyser bofasta är Janstorp. Jag tog ingen bild på det torpet då det satt människor ute och njöt av det vackra vädret. Det är dock efter detta torp som skogen fått sitt namn.
Strax efter att vi passerat Gyllennacka stannade jag upp p.g.a. ett välkänt ljud. En fågel som ofta hörs mer än syns satt uppe i ett träd bland alla grenverk.
Hackspetten, en väldigt vacker fågel vars egentliga namn jag inte känner till. Det finns flera arter av denna vackra och märkliga fågel och den jag såg och ni ser på bild är den vanligaste i våra trakter. Fast de är mest intressanta när de hänger i träden och använder sin näbb i egna syften. Tyvärr satt fågeln på lite för långt avstånd och dold bakom en del grenar för att den där riktiga bilden kunde tas.
Inte långt efter detta möte hittade vi en glänta på ett berg där vi kunde sätta oss ned och inta vår matsäck. I lä var det rejält skönt, men annars förde vinden med sig en kyla som gjorde att den tunna jackan inte satt i vägen.
Mitt ute i skogen finns också ett utegym, byggt av det naturen kan erbjuda. Klart man då passade på att hiva upp 50 kilo så att bicepsen också fick sitt.
Nja, 50 kilo var nog att skryta.
Annars är det många motionärer som rör sig i spåret. Vandrare förstås, en del joggare och ett antal cyklister på sina mountainbikes. Vi hörde röster och höga stön långt innan de dök upp och där kom de bakom en krök.
Svågerns son som blivit en inbiten cyklist sedan flytten tillbaks från Stockholm och en vän till honom. Janstorpsskogen är ett mecka för dessa cyklister, eller som grabben uttryckte det…magiskt.
Vid just denna plats står också ett träd som fått smeknamnet ”nappträdet”. I det hänger nämligen ett stort antal nappar som traktens barn genom åren hängt upp som bevis för att de vuxit ifrån dessa.
Naturreservatet som Janstorpsskogen utgör är 102 ha stor och fick sitt epitet så sent som 2010. Syftet, som det står på kommunens webbsida, är att tillgodose behovet av ett tätortsnära grönområde. Så håll nu klåfingriga politiker så långt borta från denna härliga skog som möjligt. Tyvärr har vyn sakta förändrats och lär tydligen komma att göra så även i fortsättningen, för bara några hundra meter från platsen där ”nappträdet” står ser man idag nya bostäder växa fram på bekostnad av träd, buskar och öppen terräng. En utveckling vissa sympatiserar med och andra tar avstånd från.
Hursomhelst var en cirka 9 kilometer lång vandring över. 9 kilometer med den avstickare vi gjorde till fågeltornet. Bara att njuta av det naturen erbjuder och i dessa tider behöver man något att glädjas åt och här spelar vår flora och fauna en betydande roll.
Med denna vackra vy avslutas detta inlägg från en skog jag passerat i decennier men aldrig besökt.
stefansvardag.wordpress.com 